Mitt förhållande till min kropp blir bättre och bättre ju mer tiden går. Det är skönt. Lite konstigt kanske, för jag blir inte direkt vackrare. Ändå så trivs jag i den långt bättre i den nu än när jag var sexton. "Ungdomen är bortkastad på de unga" läste jag någonstans, och det kanske ligger något i det. Möjligt att man blir lite klokare med åren, och lite mer realistisk. Inser att man mår bättre av att fokusera på det som är bra än att våndas över det som inte är bra, och inser också att det finns mycket annat som är så mycket viktigare. När jag var yngre såg jag bara det som var fult. Synd.
Fast lite grinig vart jag häromdan när jag såg en bild på en underskön Jennifer Aniston sitta på en strand i solnedgång med sand och salt i håret. Inte en skråma på hela kroppen, doppad i guld såg det ut som. 1968 var hon född, stod det. Taskigt. Hon måste blivit omkringburen i en liten ask med sedlar och siden i hela livet. Helt säkert.
Men här är några sköna grejer som jag har hörts sägas om kroppar som tillhör vanliga dödliga; min och andras.
- Åh, mamma, såna där skulle jag vilja ha! (Kommentar från djupet av ett av mina barns hjärtan när de med stora ögon såg en underbart mjuk och storbystad dam byta om på badhuset.)
- När jag blir stor vill jag också ha hängtuttar och långklänning. (En klassiker i min familj. Sades av mig när jag var liten och stod och tittade på min moster som gjorde sig fin. Jag vet inte om hon blev glad, men jag tyckte att hon var jättefin.)
- Du har så fluffiga armar, mamma! (Sagt med hängiven röst av ett av mina barn som knådade mina överarmar)
- Du har likadana byxor som Hella på dagis, mamma... fast hennes är lite smalare. (Kallt konstaterande, helt utan värderingar.)
- Du har så himla roliga tuttar, mamma; dom står inte alls rakt ut sådär som dom gör på barbie. (Jag säger inte vem som sa det där till vem, men jag vet att det talades en lång stund om barbie efteråt)
- Hej, min bepälsade vän! (Sagt av ett av barnen. Till pappan, märk väl - inte till mig)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar