När Vera brände sig

Det var i september. Vi hade ätit mjukglass efter dagis och Estrid var hon sin kompis, Stefan jobbade och Gabbe var på läger med sin klass. Så vi var själva hemma jag och Vera. Skulle upp och bada, men jag tänkte ta en kopp te med mig upp. Så var vi på väg, men vänta lite, nåt annat litet att mumsa på bara. Öppnar kylen, tittar ut i hallen direkt, eftersom hon är en sån klätterapa och vi inte hade satt upp nån grind i trappen än då.

Då har hon sträckt sig allt hon kan på sina små tår, och fått tag på temuggen. Jag ser teet i luften, muggen, och ansiktsuttrycket på min lilla unge, säkert en spegling av mitt eftersom jag var den av oss som förstod vad som höll på att hända. Jag skrek, sprang och liksom knuffade bort henne med min kropp, halkade i teet och fick Vera med mig så hon landade på min mage. Men det var för sent; hon hade fått te över hakan, bröstet och ena armen.

Ut i köket, in med ungen under kranen, inser att tröjan är väl varm, jäklar, av med den. Men gud, vad konstigt det ser ut. Mer kallvatten, fan hon har ju bränt sig på riktigt, hon är ju skadad och vad konstigt det ser ut. Tar henne i famnen och tröstar och vaggar och ropar nej nej nej till ingen medan jag springer upp till badrummet och ner med henne i badkaret. Kallt vatten. Försöker ringa Stefan på hans jobb, men kan knappt använda telefonen. Jag fick verkligen använda all min koncentration till att slå numret. Gjorde fel flera gånger. Mer kallvatten, mer trösta. Får tag på Stefan, stackars människa; vi hade just pratat några minuter innan då jag berättat om glassen och det mysiga och badet. Och nu, skriker i telefonen att hon har bränt sig.

Stefan ringer och fixar, sjukvårdsupplysningen tror jag det är, ringer till mig. Vilken färg på skinnet? Jag kan knappt titta. Jo, vitt och grått. Gummiaktigt ser skinnet på armen ut, och en stor blåsa på bröstet. Jag såg nog inte hur det såg ut under hakan då. Hon i telefonen pratar om ambulans, att jag borde nog åka in med henne så att någon fick titta till det där men att jag borde nog inte köra själv, och det hade hon ju rätt i; kan man inte ringa skall man inte köra bil. Och inte kunde jag spänna fast henne med säkerhetsbälte och grejer heller, som hon såg ut. Fortsatte springa fram och tillbaka i huset mellan kallvattenbehandlingarna, upp och ner för trapporna. Såjasåja, lilla gumman! Någon ringde och pratade medan ambulansen var på väg. Vad har ni för bil? Ingen aning! En ford, en sån där grå som alla har. Tur hon inte frågade vad jag hette.

Och sen, ambulansen. Trygga snälla karlar som gav alvedon, hämtade min väska och låste huset, spände fast oss och tröstade; det kommer att bli jättebra, jag har sett mycket värre än det där. Det händer hela tiden. Och jag, pladdrande, höll min lilla unge som blev mer och mer avslappnad i min famn. Och så med ett ryck, hon klarar sig väl? Är det säkert? Såg att underläppen var bränd, och hon ville bara tuttas litegrann och så ynkade hon.

Stefan och Estrid kom till sjukhuset. Alla jätteproffsiga och snälla. Alla tröstar och lugnar; ingen fara, sånt händer hela tiden. Hon fick teatree-olje-omslag i två timmar. Lite glass, titta på fiskarna i väntrummet. Hon knatade runt och tittade och fixade med allt som om inget hänt. Typ. Sen aloe-vera-omslag. Bandage runt hela bröstkorgen och armen. Armen var värst. Andra gradens brännskada. Skulle förmodligen bli fint ändå, kanske lämna litet spår för framtiden. Lilla hakan och bröstet första graden; ingen fara. Återbesök efter två dagar. Inte pilla och inte titta. Jag lovar!

Själv var jag inte så säker att jag skulle bli riktigt människa igen. Hade otäck känsla av att precis alla borde hata mig. Inte självömkan; där hade vi önskat oss en liten unge till i åratal, gått igenom två missfall, gett upp, och sen äntligen fått världens finaste lilla tjej, och så förstör jag henne. Oförlåtligt. Starka, våldsamma känslor som jag inte visste vart jag skulle göra av. Stefan värsta klippan, såklart. Var bara snäll och stöttade hela tiden. Tvingade mig att äta och dricka te fast jag mådde illa och sa att jag aldrig mer skulle dricka te i hela mitt liv. Jag lyssnade på honom och ansträngde mig verkligen. Åt. Drack te. Och förlät mig själv på nåt vis, i takt med att Vera läkte.

Och nu, ett drygt halvår efteråt syns knappt nånting alls. En svag färgskiftning på armen. På och under hakan och på bröstet syns i princip ingenting. Otroligt! Men vi minns, och det händer att vi pratar om den där gången vi fick åka ambulansen, hur rädda och ledsna vi var och hur Vera fick fina nallen av doktorn.



Svårt att tänka sig hur det såg ut förut!