Vera håller som bäst på att få kläm på vem som är vem. Lite rörande. Jag håller henne i famnen; det är där hon håller till mest, och så pekar hon på mig och säger diu på sin gotländska, och så pekar hon på sig och säger ja. Diu o ja! Glatt, med spottet stänkande.
Just det, du och jag säger jag utan att tänka mig för; det rör ju till det lite när jag plötsligt kallar henne för du eftersom det är hon som är jag. Ur hennes perspektiv. Finns det inget lättare sätt? Så börjar hon om: diu o ja. Diu o ja, mamma. Lite mer bestämt nu, och pekar ännu mer tydligt på vem som är vem.
Just precis, så är det! svarar jag övertygande till slut, när sinnesnärvaron infinner sig så att jag inte ytterligare en gång trasslar till det.
Kan inte minnas att de andra hade sånt sjå med det här. Kanske jag har ett för hårt grepp om henne, eftersom hon hela tiden måste kolla av vem som är vem av oss.
Jag undrar jag... tur att jag jobbar så hon får gå på dagis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar