Sexigt?

Var och simmade idag, helt själv. Superskönt. Så fick jag syn på mig själv i spegeln när jag höll på att klä på mig; ljusblek, urtvättade blekblå bomullstrosor med obestämbart mönster på (hotpant-style förvisso, men inte desto mindre urtvättade) och svart spetsbehå. Sexigt? Njaee..

Kom och tänka på att det fanns en tid då det var otänkbart att ha behå överhuvud taget. Om man inte var storbystad och fick bekymmer med axlar och rygg annars, och jag tillhörde inte den kategorin då heller. Tror jag var i tjugoårsåldern när jag köpte min första. När det började bli modernt och det kom alla möjliga söta modeller i satin och spets, byglar, mönster och färger. De var som ett smycke, liksom.

Då var det otänkbart att inte ha de matchande trosorna till. Aldrig att jag köpte bara behån, liksom. Det var ju ett kit, som hängde ihop. Och var inte trosorna rena så använde jag inte behån heller.

Så är det inte längre, uppenbarligen. Men tiderna förändras. Jag också. Lever i en tid då jag uppenbarligen har andra saker att tänka på än i fall trosor och behå matchar. Och fast jag rensade ur underklädeslådan för inte så länge sedan så måste de här urblekta trosorna ha passerat som helt ok, eftersom de låg kvar. Så kraven har också förändrats lite, vad det verkar.

Konstigt hur det blir.. och ganska roligt när man tänker på det..

Oväntad semester

Estrid var ledsen i fredagsmorse. Hon sover fortfarande lite svajigt, och utelämnas åt sina känslor ibland på ett sätt som hon inte alltid hänger med på. Då kan man känna sig lite ledsen.

Men det finns det ju inte utrymme för med jobb och skola och allt. Det vet vi ju. Och jag skulle snart börja jobba, och inte kan man ringa in en vikarie en halvtimme innan man börjar, det funkar ju inte.

Så skickar jag iväg henne till skolan. Lämnar Vera på avdelningen bredvid min och ser sedan att vi har väldigt få barn på min avdelning. Snabba slängar; klarar ni er utan mig idag, för jag tänkte att jag behöver ta hand om Estrid en liten stund, och att vi behöver få vara bara hon och jag en dag.

Nejdå, det var inga problem. Lämna Vera här och gå du. Så jag gick. Hämtade Estrid på skolan (superglad blev hon) och så funderade vi på vad vi skulle göra av vår dag. Hon funderade en liten stund, och bestämde sedan att vi först skulle gå hem och spela kort och sedan ta bussen till stan. Vi ska vara med på marknad, och behöver köpa upp oss på lite pysselgrejer, så det gjorde vi.

Härlig dag, blev det. Busstur och promenad genom stan, in i alla affärer vi ville gå i. Fastnade länge, länge på Solkristallen. Provade pendlar och tog dagens tarotkort: vargen. Naturligtvis.

Lunch och sen in på bokhandeln och köpte silkespapper och bokmärken. Sen fort fort för att hinna med bussen hem igen. Hämtade Vera på dagis. Promenad hem.

Underbara barn. Och vilken härlig dag. Jag är så så glad att jag gjorde det. Tog ledigt. Och var med min Estrid en hel dag.

Det kändes som om vi varit bortresta när vi kom hem.

Krupp - falsk eller inte!

Tog med oss tjejerna över till nåra grannar igårkväll. Gabbe var inte intresserad som den tonåring han är, men det var supertrevligt; god mat och mycket prat och skratt och ungarna lekte och klockan blev mycket. Bar Vera hela vägen hem, och hon somnade nöjd nästan genast. Estrid med. Ja, och Gabbe också för den delen.

Vera hostade till några gånger, med ett skällande otäckt ljud som det var länge sen jag hörde nu, men det var inte värre än att hon somnade om när jag klappade lite på henne. Men sen vid halvfyra kanske eller så, så vaknade hon och var ledsen, och hostade riktigt sådär ihåligt skällande som
låter så läbbigt, och det vart värre och värre, och hon fick liksom panik litegrann, och så märkte jag att mellan hostningarna så hade hon jättesvårt att andas.

Och jag bar upp henne, och vi gick ner, och efter en stund fick jag ge henne hostmedicin som hon har fått som fungerar avsvällande för luftrören. Men andningssvårigheterna fortsatte. Hon fick ta i jättemycket för att få i sig luft och sedan pressa ut den igen.

Jag var jätterädd. Tänkte att vi skulle ringa ambulans om det blev värre. Gick omkring och bar på henne och öppnade dörren så att hon skulle få frisk luft. Jag såg på hennes ögon att hon var rädd, och det lät fortfarande jätteläskigt och hon fick kämpa med varje andetag. Hon grät och var ledsen.

Stefan var lugnare än jag, andades lugnt och lugnade ner henne också. Medicinen verkade efter en halvtimme kanske, och så småningom somnade hon i min famn i soffan. Andningen fortfarande ansträngd, och var tredje andetag drog hon in en extra gång. Som att hon inte fick i sig tillräckligt med syre de två första andetagen.

Gjorde te och macka, och tänkte att aldrig i livet att jag sover när hon låter sådär. Men så småningom måste jag ha slumrat till, för vid halvsextiden vaknade jag av att det kändes som om nacken var av, och jag bar upp henne i sängen igen och kröp ner bredvid henne.

F-n vad rädd jag var. Hon har varit frisk och hostfri så länge nu, och det har varit så skönt att kunna ta hennes frisk-och-kry-het för givet. Så skönt att få vila i att hon mår bra. Och så kommer det här som en blixt från en klar himmel. Hon har visserligen varit lite snorig i ett par dagar. Men verkligen bara lite (har fått lite perspektiv på snorighet i och med nya jobbet).

Idag har hon varit ok. Lite mer förkylningstrött och hostat litegrann. Fått hostmedicin en gång. Men glad och go som vanligt. Och andats som vanligt.

Nu ligger hon här och snusar och sover så gott, och jag hoppas hoppas hon får göra det hela natten och att hon aldrig behöver ha svårt att andas igen. Någonsin.