lördag 9 juni 2012

Om två anställningsintervjuer

Har varit på anställningsintervjuer - två stycken.

När jag skulle på den första fick jag veta att det skulle vara omkring tio personer där förutom jag. Jag hade en och en halv vecka på mig att bli riktigt nervös. Ett par dagar innan hade nervositeten ebbat ut, och jag kände bara lugn. Tills jag satt i bilen på vägen dit. Försökte djupandas medan jag väntade i receptionen. Möttes sedan av sju stycken med rätt så bister uppsyn, som säkert fått i uppdrag att ta reda på vad jag var för en rackare och nu ville göra sitt bästa.

Jag gjorde jättedåligt. Riktigt jättedåligt. All beslutsamhet och alla självklara svar var som bortblåsta. Försökte slita huvudet av mig när jag satt i bilen på parkeringen igen, men det gick inte. Det satt envist kvar.

Och jag kände hur jag nästan inte blivit intervjuad, utan mer bara fått försvara mig, på något konstigt sätt. Men med tanke på att mina svar definitivt var av det vagare slaget så var det kanske i sig inte så konstigt. Resultatet blev ändå att jag ältade detta, gick igenom det igen och igen, det som utspelat sig under de nästan två timmarna jag var där. Jag skäms att säga det, men det tog fem dagar innan jag slutade. Och jag tänkte att nästa gång kommer jag att svara "Jag är fruktansvärt självkritisk!" på frågan om vilken min sämsta egenskap är.  

Det gjorde jag också. För trots att jag lovat mig själv att aldrig gå på en anställningsintervju till i hela mitt liv, så tackade jag ja när jag blev uppringd några dagar senare och bjuden till ännu en. Nu var det inget prat om hur många som skulle vara med och jag fick en känsla av att det ar lite softare. Trevligt. Så jag gick dit, lugn och avspänd. Möttes av sex personer där. Utan bister uppsyn. Och jag möttes av sådan positivitet och glädje att jag kände att det var precis hur lugnt som helst. Mina svar var bra, dom dög, jag försvann inte i osäkerhet och jag dög.

Jag fick inte det jobbet heller, men jag fick revansch. Jag kunde gå från en anställningsintervju och känna mig nöjd med min insats. Men det jag tänkte mest på, på kvällen när jag var ute och sprang, var just den där vänligheten. Fan, vad bra jag blev av att mötas av tillit och vänlighet.

DET är något att tänka på. På riktigt. Hur vi påverkar dem vi möter. Alla dagar. Tänk hur vi kan lyfta fram varandra genom lite vanlig tillit och vänlighet.