Jag ringde den andra mamman när nioåringen låg i soffan och höll sig om magen och snyftade över hur det blivit - Jag vet ju inte vad jag har gjort, hur skall jag då kunna göra så att det blir bra?
Jag var inte säker på att gjorde rätt när jag ringde, men jag tror det blev bra. Jag tror ibland behöver morsor hjälpa till lite kring barnen, hjälpa till att reda ut. Inte beskylla eller fastställa syndabock, bara klargöra. Den vill det och den vill det. Jaha, det var tydligen samma; båda vill vara kompisar och bästisar. Båda olyckliga utan att veta vad den har gjort för fel.
Det är klart att det ligger en sanning nånstans och trycker; det gör det väl alltid. Och som alltid så ser den helt säkert olika ut beroende på vem man frågar. Det är bara att söka upp närmsta gympasal och kolla en klass som har spökboll så minns man att det alltid finns nån som blir tagen som blånekar, och alltid nån som är helt säker på att kompisen blev tagen, fast han eller hon faktiskt inte blev det. Men sanningen är kanske inte alltid viktigast, tänker jag, och lyssnar på min modiga unge när hon kvittrar i telefon med kompisen igen.
För hon var så modig! När jag och andra mamman pratat färdigt ringde Estrid upp kompisen och sa typ att Kan vi inte bara glömma det där vad det nu var och vara kompisar igen? Och sen pratade dom hästar och stall och hundar igen som vanligt. Och hon lät så darrigt lycklig på rösten; så glad att vara vän igen och så rädd att trampa fel igen. Svårt att inte tänka framlänges då; på allt som väntar. Alla glädjer och sorger, rädslor, lyckor och våndor. Modiga flickunge - älskade, älskade ungar!
 |
| Modig, fin unge! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar