fredag 30 december 2011

Helt utan ansvar?

Bloggar nästan inget nu. Har ett jullov att njuta av, och eftersom tre ungar (världens bästa) och en karl (skitsnygg) njuter av samma lov så är det fullt upp. Utan att blogga.

Men nu tänkte jag liksom att jag skulle vilja summera året som gått. Och så skulle jag egentligen vilja skriva om hur julen varit (helt underbar) (lite slitig, förstås, eftersom jag är en riktig husmor), hur Vera vill klä ut sig till Lucia i tid och otid, hur skönt Estrid tycker att det är att vara ledig, eller om hur jag hunnit träffa Gabbe jättemycket eftersom hans dator gått sönder (vilket jag på inget sätt är glad över, men jag har trots allt fått se honom ute i huset en hel del).

Men så läser jag en sån där tokannons i GT (Gotlands Tidningar). Någon vettvilling skriver in och vill ge "Dagens ros" till SF, Biostaden Borgen. En taggig ros. Man har nämligen släppt in sina barn med presentkort på biobiljetter, och så har de olyckligt hamnat på fel film. Nu vill man att biografen skall ta sitt ansvar och bjuda barnen på varsin ny biljett. Det ville inte biografen göra. Illa. Och så blir de alltså uthängda som ett elakt företag av några som inte ens vågar skriva under med sina namn.

Hoppas att någon av er också reagerade på att man vill att biografen skall ta sitt ansvar.

Hur f-n vore det om föräldrarna kanske skulle ta och ta sitt ansvar istället. Man må väl ändå ha ansvar för sina egna barn, och åtminstone se till att de hamnar på rätt film om man nu skall låta dem gå på bio själva! Eller?

Jag skulle vilja skrika ut detta jättehögt någonstans där det hörs. Jag vet nämligen att vi (hela världen) behöver lära våra barn att ta ansvar, för sina egna handlingar till exempel, i den mån de är mogna. Men hur skall vi någonsin kunna göra det, när vuxenvärlden hela hela tiden lägger över sitt ansvar på någon annan.

Tokig blir man!

Jag får beskriva julens fröjder och  summera året som gått en annan gång.

Kram!

måndag 19 december 2011

Estrids adventskalender

Hon ville ha en adventskalender med grejer i, mellanungen. Såklart. Inget konstigt med det. Kompisarna har säkert både sån och chokladkalender. Men Estrid äter inte godis, och har en morsa som tröttnat på plastgrejer man ska ha bara för att ha.

Funderade en stund ändå. Tvåhundra spänn styck ungefär. Sexhundra då till alla tre. Innan julaftons morgon ens har börjat.

Jamen gör en själv då, en presentkalender! Ja, det är väl klart jag kan. Få se, det blir tjugofyra paket, nej just ja, sjuttiotvå paket då till alla tre. Innan julaftons morgon ens har börjat.

Något inom mig gör att det tar stopp. Det är för mycket ska ha.

Så tråkmorsan sätter sig och gör en egen kalender, på sitt eget vis. Tjugofyra små brev. Inget som varken Gabbe eller Vera vill ha, men som Estrid är i stort behov av:
tjugofyra små brev, som alla innehåller fragment som tillsammans bildar fina ord eller meddelanden: Du är det bästa jag vet! På tisdag går vi och badar! eller På lördag åker vi till stan du och jag.

I lördags var det den lördagen då det var dags att åka till stan. Hon och jag. Men först hade hon blivit medbjuden av sin bästis att gå på förhandsvisning av Mästerkatten i stövlarna (Såå rolig, mamma, den vill jag ha!!), så jag snodde runt och gjorde en del ärenden själv först. Sen var det hon och jag.

Hon köpte julklappar till familjen, för utöver de hon gjort på slöjden så ville hon också köpa något. Självklart. Vi stökade undan själva shoppandet ganska snart, och så gick vi och fikade där i Hästbacken. Chai latte, varm choklad och maräng. Saffransbiscotti. Varmt och skönt därinne satt vi och var nöjda med hur glada vi visste att alla skulle bli.

Så mysigt! Så förbereder man sig för julen!

Kanske att hon faktiskt ändå skulle vilja ha en "PetShop"-kalender, hellre än mina små brev, alla omsorgsfullt förseglade med bokmärken och hopknutna till en bunt med rött sidenband. Men jag börjar mer och mer känna att tid faktiskt är det bästa vi kan ge varandra. Inte bara till jul såklart, men det är bra ibland, tycker i alla fall jag, att fundera lite på vad det handlar om. Det är så lätt att säga att julen är barnens högtid, och så lämnar vi bort dom så vi kan få flänga runt och städa, baka, pyssla och handla själva. Så det går fort och blir klart.

Och det är klart man kan göra så ibland. Om det behövs. Men det är inte så jag vill ha det. Hellre göra allt det där tillsammans. Det kanske inte blir lika rent, går lika fort och bullarna kanske inte alla blir lika snygga. Men vad fan.. gör det så mycket då? När jag tänker tillbaka på min egen barndoms jular så är det ju knappast golven och fönstren jag minns, hur rena eller skitiga de var. Däremot minns jag när vi satt allihop tillsammans i köket och gjorde marsipanfigurer som vi doppade i choklad. Minns de stora runda kakorna av risbräck som mamma gjorde, och som hon band röda sidenband i och gav bort i present. Minns lutfisken (som jag gömde i den goda potatisen och såsen) och att pappa tyckte om (och det gör han fortfarande) dopp i grytan och ville att jag skulle smaka. Det gör jag aldrig om, men det jag minns är ju det där man gjorde tillsammans, även om det kanske inte alltid bara var Madicken-idylligt.

Så kanske en vacker dag min lilla Estrid förlåter mig för att jag inte köpte den där genvägen fram till jul, full i plastgrejer som hon kanske skulle leka med en gång, men sedan förmodligen försvinna bland allt det andra på skrivbordet. Kanske hon till och med samma vackra dag kan tänka att häftigt, min morsa gjorde faktiskt tid för mig, för oss, mitt i julrushen.

torsdag 8 december 2011

Julmarknad på Leva

Vi bestämde oss för att julpyssla, jag och Estrid. Ett mor- och- mellandotter- projekt. Jag älskar ensamtid med mina ungar, och ser till att få det också, i tur och ordning efter behov och önskemål. Deras och mina. Naturligtvis räcker det inte till.

Men jag anmälde oss, och det fanns fortfarande bord. Toppen!

Ni kan tänka att vi har kokat kola, bakat lussebullar, saffranskakor och kransar, risbräck, snurrat ihop smällkarameller och gud vet vad. Jätteroligt. Och lite svettigt, faktiskt, med hus, man och barn, heltidsjobb, kanin och katt.

Och så två dagar innan: Men gud, tänk om det inte räcker. Tänk om vi får åka hem efter en timme. Och så dagen innan: Men oj vad grejer, tänk om jag får åka hem med allt det här. Det kanske inte kommer några. Ingen kanske vill köpa. Jaja, lussebröd kan vi bjuda på på jobbet. Risbräck brukar gå åt härhemma, eftersom det är Stefans favorit och.. ja, i värsta fall får vi väl bjuda borta på äldreboendet.

Men när jag ändå, för säkerhets skull, tänkte börja baka ännu fler lussekatter natten mot lördag stoppade min mamma mig. Med ett det räcker, på ett sådant där övertygande mamma-vis. Och det gjorde det. En eller två påsar fick vi med oss hem. Synd bara att jag inte gjorde fler kransar..

Och det gick bra. Strax vid tio kom vi dit och dukade upp. Gjorde fint med duk och lykta. Estrid skrev prislista, och så började folk strömma in. Redan en halvtimme innan det öppnade.

Kundmagnet!


Jätteroligt. Och vad lycklig jag och vi var på kvällen, när det var över. Bakade ingenting då, faktiskt.

Men jag vet redan vad jag skall göra till nästa år.

torsdag 1 december 2011

Stack hemifrån häromkvällen!

Fick skäll när jag kom hem häromkvällen.

Om du bara visste hur Vera har knölat och vägrat att sova!! Det har tagit jättelång tid, och du har varit borta jättelänge - hur länge har du varit borta, och var har du varit egentligen?

Det var mellandottern som vräkte ur sig det här. Pappan bedyrade senare att minsta ungen inte alls egentligen knölat särskilt mycket, men att det nog tagit en timme innan hon somnat.

Jo, det är lite för länge. Sådär sent på kvällen är det mysigt att lägga ungarna, läsa, kanske sjunga lite, tala om hur mycket man älskar. Och så sova.

Har sagt på dagis nu att hon bara får sova max en timme. Med tungt tryck på max, och menar egentligen helst bara en halvtimme, men det vågar jag inte säga än. Sover hon mer än en timme på dagen kan det ta upp till två timmar innan hon somnar på kvällen, och då har jag hunnit gnissla tänder så högt att det hörs till nedervåningen.

Jadu, gumman, jag har varit borta i två timmar ungefär. På föräldramöte med Gabbe. Vet inte om jag ska be om ursäkt för det, men det känns inte så. Detta svar kom ut rätt så syrligt, tror jag. Men jag väste i alla fall inte.

Jag tror jag ska sticka hemifrån lite oftare...

söndag 27 november 2011

Sexigt?

Var och simmade idag, helt själv. Superskönt. Så fick jag syn på mig själv i spegeln när jag höll på att klä på mig; ljusblek, urtvättade blekblå bomullstrosor med obestämbart mönster på (hotpant-style förvisso, men inte desto mindre urtvättade) och svart spetsbehå. Sexigt? Njaee..

Kom och tänka på att det fanns en tid då det var otänkbart att ha behå överhuvud taget. Om man inte var storbystad och fick bekymmer med axlar och rygg annars, och jag tillhörde inte den kategorin då heller. Tror jag var i tjugoårsåldern när jag köpte min första. När det började bli modernt och det kom alla möjliga söta modeller i satin och spets, byglar, mönster och färger. De var som ett smycke, liksom.

Då var det otänkbart att inte ha de matchande trosorna till. Aldrig att jag köpte bara behån, liksom. Det var ju ett kit, som hängde ihop. Och var inte trosorna rena så använde jag inte behån heller.

Så är det inte längre, uppenbarligen. Men tiderna förändras. Jag också. Lever i en tid då jag uppenbarligen har andra saker att tänka på än i fall trosor och behå matchar. Och fast jag rensade ur underklädeslådan för inte så länge sedan så måste de här urblekta trosorna ha passerat som helt ok, eftersom de låg kvar. Så kraven har också förändrats lite, vad det verkar.

Konstigt hur det blir.. och ganska roligt när man tänker på det..

tisdag 22 november 2011

Oväntad semester

Estrid var ledsen i fredagsmorse. Hon sover fortfarande lite svajigt, och utelämnas åt sina känslor ibland på ett sätt som hon inte alltid hänger med på. Då kan man känna sig lite ledsen.

Men det finns det ju inte utrymme för med jobb och skola och allt. Det vet vi ju. Och jag skulle snart börja jobba, och inte kan man ringa in en vikarie en halvtimme innan man börjar, det funkar ju inte.

Så skickar jag iväg henne till skolan. Lämnar Vera på avdelningen bredvid min och ser sedan att vi har väldigt få barn på min avdelning. Snabba slängar; klarar ni er utan mig idag, för jag tänkte att jag behöver ta hand om Estrid en liten stund, och att vi behöver få vara bara hon och jag en dag.

Nejdå, det var inga problem. Lämna Vera här och gå du. Så jag gick. Hämtade Estrid på skolan (superglad blev hon) och så funderade vi på vad vi skulle göra av vår dag. Hon funderade en liten stund, och bestämde sedan att vi först skulle gå hem och spela kort och sedan ta bussen till stan. Vi ska vara med på marknad, och behöver köpa upp oss på lite pysselgrejer, så det gjorde vi.

Härlig dag, blev det. Busstur och promenad genom stan, in i alla affärer vi ville gå i. Fastnade länge, länge på Solkristallen. Provade pendlar och tog dagens tarotkort: vargen. Naturligtvis.

Lunch och sen in på bokhandeln och köpte silkespapper och bokmärken. Sen fort fort för att hinna med bussen hem igen. Hämtade Vera på dagis. Promenad hem.

Underbara barn. Och vilken härlig dag. Jag är så så glad att jag gjorde det. Tog ledigt. Och var med min Estrid en hel dag.

Det kändes som om vi varit bortresta när vi kom hem.

söndag 6 november 2011

Krupp - falsk eller inte!

Tog med oss tjejerna över till nåra grannar igårkväll. Gabbe var inte intresserad som den tonåring han är, men det var supertrevligt; god mat och mycket prat och skratt och ungarna lekte och klockan blev mycket. Bar Vera hela vägen hem, och hon somnade nöjd nästan genast. Estrid med. Ja, och Gabbe också för den delen.

Vera hostade till några gånger, med ett skällande otäckt ljud som det var länge sen jag hörde nu, men det var inte värre än att hon somnade om när jag klappade lite på henne. Men sen vid halvfyra kanske eller så, så vaknade hon och var ledsen, och hostade riktigt sådär ihåligt skällande som
låter så läbbigt, och det vart värre och värre, och hon fick liksom panik litegrann, och så märkte jag att mellan hostningarna så hade hon jättesvårt att andas.

Och jag bar upp henne, och vi gick ner, och efter en stund fick jag ge henne hostmedicin som hon har fått som fungerar avsvällande för luftrören. Men andningssvårigheterna fortsatte. Hon fick ta i jättemycket för att få i sig luft och sedan pressa ut den igen.

Jag var jätterädd. Tänkte att vi skulle ringa ambulans om det blev värre. Gick omkring och bar på henne och öppnade dörren så att hon skulle få frisk luft. Jag såg på hennes ögon att hon var rädd, och det lät fortfarande jätteläskigt och hon fick kämpa med varje andetag. Hon grät och var ledsen.

Stefan var lugnare än jag, andades lugnt och lugnade ner henne också. Medicinen verkade efter en halvtimme kanske, och så småningom somnade hon i min famn i soffan. Andningen fortfarande ansträngd, och var tredje andetag drog hon in en extra gång. Som att hon inte fick i sig tillräckligt med syre de två första andetagen.

Gjorde te och macka, och tänkte att aldrig i livet att jag sover när hon låter sådär. Men så småningom måste jag ha slumrat till, för vid halvsextiden vaknade jag av att det kändes som om nacken var av, och jag bar upp henne i sängen igen och kröp ner bredvid henne.

F-n vad rädd jag var. Hon har varit frisk och hostfri så länge nu, och det har varit så skönt att kunna ta hennes frisk-och-kry-het för givet. Så skönt att få vila i att hon mår bra. Och så kommer det här som en blixt från en klar himmel. Hon har visserligen varit lite snorig i ett par dagar. Men verkligen bara lite (har fått lite perspektiv på snorighet i och med nya jobbet).

Idag har hon varit ok. Lite mer förkylningstrött och hostat litegrann. Fått hostmedicin en gång. Men glad och go som vanligt. Och andats som vanligt.

Nu ligger hon här och snusar och sover så gott, och jag hoppas hoppas hon får göra det hela natten och att hon aldrig behöver ha svårt att andas igen. Någonsin.

lördag 29 oktober 2011

Mera om Alfons och Milla

Jag och Vera var ju på knattebio häromhelgen, och såg Alfons och Milla. Och det var mysigt. Att luta sig tillbaka till Björn Gustafsson (d.ä.) och hans saktmodiga röst. Att minnas kvällar med Gabbe, för massor av år sedan nu, när vi såg videofilmerna med Alfons och Milla som han fått efter sin kusin, uppkrupna i det vi kallade soffan bara han och jag.

Och jag tänkte att de var tidlösa de där böckerna och filmerna.

Men det är de ju inte.

Satt häromdagen på förskolan där jag jobbar, med ett gäng ungar i soffan och läste. Vi hade bytt ut "Godnatt Alfons Åberg" och "Aja baja, Alfons Åberg" mot "Alfons och hemlige Mollgan". Och som jag skrev när vi hade varit på bio så reagerade jag på hur de berättar för barnen att man (killar) blir retade om de leker med tjejer. Och att tjejer är lipsillar. (Det här visste inte Vera förut, det är jag säker på.) (I och för sig tror jag inte hon vet vad en lipsill är heller, men grundtonen är tydlig.) Den här gången handlar boken om hur Alfons snor pappas pipa och leker tåg med. Ungarna har ju inte en susning om vad en pipa är nuförtiden, inte de här i alla fall, och jag vet inte om jag är den som ska sitta och försöka förklara heller: Jo, det är en grej som man stoppar tobak i, och det är en sorts gift som man suger i sig när man eldar längst fram.. ehh..

De tappade snart intresset, och vi läste något annat istället. Men det fick mig att tänka. På hur det är och hur det blir.

söndag 23 oktober 2011

Vera hos frisören

När jag klipper Vera blir alltid hennes vänstra sida mycket finare än den högra. Vet inte varför, men jag bestämde mig för att sluta klippa henne själv, och vända mig till någon som kan hantverket: min favoritfrisör på Skarphäll förstås. Nu var det hans brorsa som klippte, men det visade sig gå precis lika bra.

Och det var så himla roligt. När jag klipper Vera hemma sitter hon ju och far fram och tillbaka som en vindsnurra i stolen, så det är mer tur än skicklighet att jag inte klippt henne i örat eller något. Så jag tänkte att jag får kanske ha henne i knät om det ska funka, men frisörer är säkert vana vid det mesta.

Men så fick hon sätta sig i stolen, och då var det som magi omslöt henne. Hon såg så lycklig ut, men samtidigt jättegenerad, och sen, sen gjorde hon precis som han sa, ända tills det var färdigt. När han bad henne luta ner hakan mot bröstet gjorde hon det (så snart han visat henne hur man gjorde), och så satt hon så ända tills han sa åt henne att göra något annat.


Och hennes lilla huvud guppade stillsamt i takt med tuggummituggandet, och när han senare bad henne blunda så han skulle kunna klippa luggen på henne så gjorde hon det. Tills jag fick be honom att säga till henne att hon kunde titta igen, för hon blundade snällt och hade väl gjort det än om han inte sagt något annat.

Underbara unge!

Nyklippt, rar liten nacke

torsdag 20 oktober 2011

Underbara eftermiddagar

Mitt nya jobb medför att jag slutar kl 13:00 en del dagar. Fem dagar på tre veckor, närmare bestämt. Och eftersom jag verkligen slutar då, när jag slutar, och kan gå hem och känna mig ledig, så gör jag det också.

Med stor njutning.

I tisdags väckte jag Vera på hennes vila, och så tog vi cykeln och tog svängen genom skogen och hem. Gabbe har ju praktik nu, så han är med den byggfirman som bygger ut vårt hus just nu, så de höll på att spika fasad för fullt när vi kom hem.

"Vi bakar en kaka!" sa jag entusiastiskt till Vera, för jag tänkte att jag ville fjäska lite, och så var det så fint väder så att det nog skulle sitta fint med lite nybakad kaka och kaffi ute i trädgården när man håller på och snickrar.

Vera lycklig såklart. Jag knäckte ägg och hon vispade. Jag mätte i mjöl och hon hällde. Och vispade. Och slickade bunke. Eller, det gjorde vi båda faktiskt, om jag ska vara uppriktig.

Och sim-sala-bim, en knapp timme senare njöt vi av ljummen kaka och kaffe/te i trädgården. Älskar känslan av att bygget är i full gång och peppade Vera med att hon snart ska få ett eget rum.

Trehjulingspromenad sen, medan byggarna utförde sin magi. I över en timme traskade vi runt i kringelkrokar i kvarteret, Vera sjungande "jag hamrar och spikar och bygger en bil.." med ena handen på styret och andra hamrandes och spikandes i luften. Underbart. Och Estrid var hos kompis, så när det blev dags så gick vi förbi där och hämtade upp henne också. Då var Vera i ärlighetens namn ganska trött i benen, så jag fick putta henne lite i ryggen för att komma hem innan energin tog slut helt. Med allt vad det innebär.

Våra nya grannar var ute i trädgården med sin underbara hund (som jag vill ha), så vi lekte med den och dom och skrattade när hunden flög som en vind över staketet för att fånga bollen som husse kastat.

Sen varmt och gott inne. Fläskpannkaka till middag när Stefan kommit hem och Gabbe snickrat färdigt, och massor med ljus och varmt och spöregn ute.

Om det är som de säger att välmående alstrar lika mycket positiv verkan på kroppen som stress skadar, så kommer jag må bra en låång tid framöver.

Åh, vad jag älskar våra lediga eftermiddagar!

lördag 15 oktober 2011

Om Juholt

Har jag förtroende för socialdemokraterna? För Juholt?

Har jag förtroende för Juholt? I jämförelse med vilken politiker då? Och vad är det man ska ha förtroende för; vad är det man ska lita på, liksom? Att alla politiker är fläcklösa övermänniskor; att de alla gått samma spikraka väg genom grundskolan, in i ungdomspolitiken och genom gymnasiet med stipendiet i handen och raka vägen in i kyrkan för att gifta sig med sin första kärlek och sedan dedikerat resten av sin tid här på jorden till att göra världen till ett bättre ställe för alla andra men inte sig själv? Som Reinfeldt.

Eller ska man lita på att dom är människor med ett jobb. Ett jobb som förvisso påverkar supermånga andra människor och därför kan anses vara mer ansvarsfyllt och krävande än en del andra.

Det finns säkert gott om idealistiska människor fria från synd, men de verkar inte vara särskilt intresserade av politik, och därför kanske det är bättre att lita på att de är människor, vanliga människor med vanliga människors hyfsat rymliga samvete.

Egentligen vore det smartare ifall de berättade själva, eftersom pressen alltid luskar fram något till slut; det här och det här har jag gjort, inte så bra det där kanske, men jag är superduktig på det här jobbet för jag är bra på det här och det här. Jag kan inte lova att jag inte kommer att roffa åt mig lite extra, för det är så himla frestande ibland, men jag ska försöka att inte överdriva.

Men jag tror inte vi skulle ha mer förtroende för en politiker som sa så. Jag tror vi skulle tycka att han/hon var korkad, för jag tror vi vill ha fläckfria övermänniskor som styr landet. På något sätt känns det bättre om man vet att de som har så otroligt mycket makt också är otroligt mycket bättre än en själv.

Annars vet man ju redan från början att det här kan gå precis hur som helst.

fredag 14 oktober 2011

En helt ny tanke och ett helt nytt ljud

Satt och åt frukost med Estrid härom morgonen. Alla hade ätit frukost såklart, men just då var det bara hon och jag kvar vid bordet. Estrid läste på mjölkpaketet och jag bläddrade väl i något, och hon frågade "Pastöriserad, mamma, vad är det?"

Den kloka morsan sa som det var, att det är när man har hettat upp mjölken så att bakterierna dör. Det gick en stund, en och en halv sekund, och sen kom följdfrågan: "Jaha.. men ligger dom kvar i mjölken då eller? Vart tar dom vägen, liksom?"

Och jag blev så himla full i skratt. Så härligt med en tanke jag verkligen aldrig tänkt i hela mitt liv. Trots all pastöriserad mjölk jag hällt i mig så har jag aldrig någonsin funderat på var bakterierna tar vägen när dom dör. Jätteroligt. Och jag har verkligen ingen aning om mjölken vi eventuellt dricker eller gör pannkakor på är fullproppad av döda bakterier eller inte.

Har dock lite svårt att dricka mjölk nu, utan att tänka på att det kanske ligger miljontals döda däri, på rygg, med tungan ute och dom små krokiga benen uppåt. Kryss för ögonen.

...

Ett helt nytt ljud kommer från min kropp. Sen typ igår eller i förrgår möjligen. Och det är vänstra knät som krasar otäckt. Först när jag sätter mig på huk; inget trevligt litet knäppande ljud, utan krasande just. Ganska högt. Och så är det samma ljud igen, fast värre, när jag reser mig upp igen.

Och eftersom jag jobbar på förskolan så kan ni ju kanske tänka att det blir några sådana manövrar på en dag; ibland med och ibland utan en eller ett par ungar i famnen.

Vet inte ens om jag kommer våga kolla upp det. Hoppas att det bara går över. Det positiva är att värken är borta; jag har haft ont på insidan av knäskålen, vid det som jag tror är muskelfästet, ganska länge av och till beroende på om jag har sprungit eller simmat eller inget.

Vet inte vilket jag föredrar, faktiskt.

måndag 10 oktober 2011

Lpfö98, reviderad 2010

Och så sitter jag här igen. Jag som bara skulle jobba på jobbet och inget mer.

Men det är roligt, det hjälps inte, och den här gången skall jag presentera den nya läroplanen för förskolan som trädde i kraft 1:a juli 2011 på föräldramötet på onsdag.

Fast jag har sagt nej till en del grejer också. Sådant som jag egentligen tycker är roligt, men som jag just nu känner att jag får klara mig utan. Jag är till exempel inte facklig representant för Lärarnas Riksförbund. Jag är inte heller skyddsombud. Däremot är jag med i krisgruppen som skall finnas till hands och organisera i händelse av katastrof. Jag hoppas att jag aldrig, aldrig kommer att behöva lägga någon tid där.

Att presentera läroplanen på ett överskådligt sätt är däremot helt ok. Jag gör egentligen bara mig själv en tjänst, eftersom jag i och med det måste se till att fördjupa mig i den ännu mer. Och det är väl bara bra, eller hur!

Och så sitter jag här igen. Bloggar, istället för att skriva färdigt presentationen på en gång och gå och lägga mig.

Man lär sig aldrig..

torsdag 6 oktober 2011

Saker som upprör mig!

Det är lite konstigt, men jag blir inte så upprörd alls just. Det var länge sedan jag gick igång sådär ordentligt på något...

Tänk när Eva Bofride skrev i GT att hon hoppades att inte förslaget att förlänga rättigheten att ta ut föräldraledighet ända fram tills barnet fyllt sexton skulle gå igenom, eftersom hon ansåg att det var ytterligare en kvinnofälla. Ytterligare risk att någon av föräldrarna (mamman) skulle behöva tillbringa tid i det hemska, förhatliga hemmet och där förväntas ta hand om sina otäcka barn om de nu skulle behöva det, istället för att vara ute i det underbara arbetslivet och skrapa ihop till pensionen.

Jag var så arg så jag grät. (Vera var nyfödd. Det kan ha förstärkt mina känslor. Men jag har fortfarande mycket starka åsikter om det hela, och det skulle faktiskt kunna driva mig till att ge mig in i politiken.)

Men nu, vet ni... nu är jag bara grinig för att min man nu har installerat McAfee virusskydd på min lilla dator för att skydda den mot angrepp utifrån, och det plötsligt visar sig att det inte går att skriva på min hotmail: om jag trycker ner en bokstav så tar det typ trettio sekunder innan den visar sig.

Så mycket tid har ingen.

Tänkte skriva ett svar till Estrids snälla fröken Katarina, och nu får hon vara utan bara för det här! Blev så förbannad till slut att jag skrev ändå, fast det inte kom några bokstäver. Tänkte att de får väl komma när de kommer. Men då minns väl inte datorn hur många bokstäver i rad som helst, och resultatet blev ett väldigt hackigt meddelande där det saknades en massa. Försökte gå in och lappa och laga; fylla i de saknade orden och bokstäverna, men efter tjugo minuter gav jag upp.

Så nu får hon aldrig veta hur glad Estrid blev över läxan de fick (de skall baka två olika grejer hemma under veckan som kommer).

Kanske att hon berättar själv, förstås.

söndag 2 oktober 2011

Biopremiär med Alfons och Milla

Stor dag för lilla Vera - vi gick på bio för första gången. Och hon som har hört hur vi andra, framförallt med Estrid, gått på bio då och då tyckte ju att det var jättespännande såklart - hon skulle få följa med. Eller sölle mä, som hon säger så rart.

Och så var det Alfons, och Milla, och Björn Gustavssons saktmodiga röst. Sköönt tempo; underbar kontrast till nickelodeon eller i princip vad som helst. Och Vera satt där med sin klubba ("fast det inte är lördag, mamma") och tittade med stora ögon. Hon har nyligen lärt känna Alfons i "Godnatt Alfons Åberg", och så spelar vi alfonslotto för fullt, så det var roligt att se dem på film.

Och så är det ju de gamla hederliga programmen, som jag och Gabbe såg på video när han var liten, och de är ju verkligen supermysiga.

Men så såg jag ur Veras perspektiv, avsnittet som handlar om hur Alfons blir retad för att han leker med Milla. Och jag kände hur jag skruvade på mig, för jag tror det var första gången Vera fick berättat för sig hur det ser ut i världen; att man blir retad om man är kille och leker med tjejer, att tjejer gråter och är fjantiga. Det kändes uråldrigt.

Men jag är ganska säker på att hon inte visste det här förut, uråldrigt eller inte. Och det kändes faktiskt inte riktigt lika bra längre.

onsdag 28 september 2011

Wordfeud

Hur kul som helst!

Min syster Eva frågade för några veckor sen om jag spelade. Ehh, nej, vaddå? Men jo, jag skulle ladda ner och vara med såklart. Och påminnelsen kom och jajustja, wordfeud ja. Kollade på facebook, men hittade inte. Nehej, på mobilen visst, men självklart.

Och nu spelar jag! Och får så mycket stryk, både av Eva, min andra syster Maria och av min Gabbe. Har väl vunnit någon match hit och dit sådär, och det var väl kul, men väger knappast upp alla förluster. Och det retar mig till vansinne, eftersom det är jag som är ordnörden i familjen. Inte längre, tydligen..

Men det är roligt, och häftigt faktiskt tycker jag. Tänk vilken tid vi lever i.

Jag som är så gammal att jag kommer ihåg när min storasyster kom hem från ett kalas och med stora ögon och stor inlevelse berättade att den här kompisen hon varit hos hade en maskin hemma, som man kunde spela in teveprogrammen på!! Tänk att ha varit med om något sådant! Och tänk när man kunde hyra en moviebox när man hyrde film. Ett par hundra spänn fick man lägga i depositionsavgift på Reno, så att man skulle kunna se filmen man hyrde om man nu kom från så fattiga och olyckliga omständigheter att man inte ägde en egen maskin. Och nu kan man spela spel med sina nära och kära även om de befinner sig hur långt bort som helst.

Försvarar mig i fikarummet mot påhoppet Gud, vad alla håller på med sina mobiler: Jag spelar brädspel. Alfapet. Mot min syster, och jag håller på att förlora.

tisdag 27 september 2011

Med simning på schemat

Estrid går i trean nu, på Romaskolan, och hon har det bra där, och jag är så himla glad för det!

Först och främst har hon världens för henne bästa fröken som har bra hand med klassen och som ger lagom stort ansvar och lagom stora utmaningar, så att hon känner att hon lyckas och utvecklas. Hon lyckas hålla Estrids nyfikenhet vid liv även i trean, och det händer fortfarande att tycker att det skall bli spännande att gå till skolan för att fortsätta med något de håller på med.

Tänk om alla ungar fick ha det så - det är så fruktansvärt många som får tröttna så tidigt, och sedan tillbringa år ut och år in i skolbänken och bara vänta på att det skall ta slut. Vilket otroligt slöseri med energi, kreativitet, lust, självkänsla och ungdom!

Jag hoppas, hoppas att den lärare som tar över klassen när de börjar fyran är lika skicklig, och jag hoppas, hoppas att Vera får det lika bra när det är dags för henne att börja skolan.

Sen har de simning på schemat varje vecka, och det tycker jag också är fantastiskt. I ettan och tvåan hade de simning en gång i veckan sex veckor i rad till exempel, men nu finns det alltså på schemat för hela året. I övrigt ser de till att barnen får lärare med rätt utbildning för rätt ämne i så stor utsträckning som möjligt, och är med i olika projekt, väntar författarbesök mm.

Det är nästan för bra för att vara sant. Och det gör ingenting alls - tack alla fantastiska, engagerade lärare!!

torsdag 22 september 2011

Vilken häftig känsla!

Har jobbat som förskollärare lite mer än en månad nu. Det är så försummande lite så det knappt gills. Men jag har varit morsa i bra precis sjutton år, och det gills, och jag har alltså lämnat mina egna ungar till förskollärare till höger och vänster i en massa år. Och det är klart att jag har reflekterat många gånger över hur tillitsfulla barn är, som låter sig överlämnas till förskolepersonal de känner mer eller mindre väl på morgnarna.

Rätt hjärtskärande, faktiskt; det enda de har att förlita sig på är egentligen att det man gör faktiskt är det som är det allra bästa. För inte kan man alltid låta dem veta hur mycket hellre man skulle vilja ta tillbaka dem och åka hem istället. För det kan man ju ändå inte. Och så låtsas man istället att det här är superbra!

Och det är klart det är bra, även om jag inte är säker på att det alltid är det allra bästa. Själv skulle jag inte tveka en sekund att vara hemmamamma på heltid tills ungarna är stora. (Nu är ju jag en gammal morsa, så med tillbakaträde in i arbetslivet skulle väl ske ungefär i samband med pensionen, men ändå..)

Men nu får jag se det från den "andra sidan", och när en ettochetthalvt-åring kommer in på morgonen, knappt vaken ibland, i mammas eller pappas famn, med nappen i munnen och gosen under armen, tittar på en och bestämmer sig för att tippa över i ens famn så att föräldern kan gå och jobba, då händer det något i en. Kanske inte tänker så mycket på det just då, för det är bara precis som det ska, och man går iväg tillsammans för att starta upp dagen.

Men sen kommer det tillbaka till en; det är ett stort ögonblick och ett stort förtroende.

måndag 19 september 2011

Jo, det är mycket nu,,,

.. och jag hinner inte skriva om det. Trots att det vilar ett rofyllt lugn över tillvaron.

Men lugnet fylls av sköna saker, oftast, även om vi liksom kan ta dem lite en i taget. Wordfeud är det nya roliga istället för schack. Och nu spelar jag ju inte bara mot Gabbe, utan mot mina systrar i Stockholm också, och det är ju hur roligt som helst!

Men sen simmar vi, springer (inte riktigt lika ofta som jag skulle vilja), Estrid rider, Gabbe tränar och övningskör och lilla Vera älskar att vara med ute i skogen och plocka svamp. Titta vilken vacker, mamma..

Ja, och så byggs det nu också. Grunden är snart klar, väggarna står väl på tur, och vi håller på att välja badrumsgrejer och kakel och klinker för fullt. Hade nästan gett upp hoppet, men nu är det igång! Och en traktor hade de lämnat kvar i trädgården till tjejernas stora förtjusning..

Njuter av hösten också. Den klara luften, eftermiddagsljuset och ljudet av vinden i träden när man skall sova. Helt underbart! Imorse var det mörkt när jag gick till jobbet. Regnvåt gata, lite rassel i träden mörkt. Friskt, men inte kallt. Vet inte vad det är med den här tiden på året. Kanske för att jag är född på hösten? Men det är något med skolstarten också när jag var liten. Skolstart, nystart... Något är det.


Kul på hjul!





tisdag 13 september 2011

Svamplycka

Ikväll har huset fyllts av den underbara doften av trattkantareller och trumpetsvamp. Jag, Estrid, Vera, Farfar och BrittMarie åkte ut i skogen efter jobbet. Fika med såklart. Parkerade utefter vägen och traskade rakt in i skogen.

Jag hade väckt Vera på dagis för att vi skulle hinna iväg, så hon var inte på sitt allra bästa humör, även om hon tyckte att det var mysigt att vara ute i skogen. Fick kånka runt med henne på höften ett bra tag för att det var så svårframkomligt. Ingen svamp hittade vi först heller, så efter en knapp timme hojtade jag till de andra att det var fikadags. Då var jag rätt mör, redo att åka hem.

Farfar gick en sväng åt andra hållet, bara för att kolla läget, och där minsann, bredde ett paradis av godsaker ut sig för våra fötter. Åtminstone hittade vi en hel del svamp. Krälandes på alla fyra med nävarna fulla ropade jag på Estrid "Kom hit med korgen igen, det finns massor här!" Varpå hon svarade "Här också!"

Rusiga av lycka. Vera med: "Jag plockar osså svamp, mamma!"

Och Gabbe är också lycklig. Han var inte ute i skogen med oss, men njöt av fångsten på macka lite senare. Stefan också lycklig fast han inte var med. Åtminstone skrattade han åt mig.

En grej jag tänkte på bara, var hur stämningen förändrades. Vi som vanligen snicksnackar glatt och småpratar om det och det blev som förbytta så snart vi klev ut ur bilen. Jakten hade börjat. Tysta och med nedåtvända blickar sökte vi marken. Svampsäsongen förvandlar vanliga hyggliga människor till psychos. Mer eller mindre.

Glada psychos, dock.

måndag 12 september 2011

Nioårskris?

Det kan vara nioårskrisen.

Estrid kan plötsligt inte sova själv. Eller, hon kan, men det tar lång tid och hon får alldeles för lite sömn. Vi också.

Har aldrig kört någon "femminutersmetod" med barnen. Och vi har velat ha det så; lite läsning och lite snicksnack och så sova. Det är ju liksom en liten värdefull stund som man har på tu man hand med ungarna sina. Man har oftast inte så många sådana under en vanlig arbetsvecka annars.

Men plötsligt funkar det inte som det brukar: Estrid vaknar när Stefan går ut därifrån, och sen kan hon alltså inte somna om. Vanligtvis brukar hon vakna till lite grann, och sedan somna om igen innan man lämnat rummet.

Sen kom jag på det där med nioårskrisen, fast jag hade för mig att det var elvaårskris. Och jag kom ihåg att det tydligen är en känslig ålder (det också), som ofta ger upphov till oro, ångest och rädsla inför saker som man förut inte alls varit rädd för. Har nu läst massor av mammor (!) som skrivit om sina nioåringar och berättat hur de plötsligt inte kan sova, vara ensamma eller som över en natt förvandlats från glada och godmodiga barn till ängsliga, rädda och lite ångestfyllda.

Men det går över (till skillnad från trotsåldern). Det verkar som om man i den här åldern börjar inse att folk runt omkring en, föräldrar, synskon och andra, kan dö till exempel. Att det som vi lever i just nu inte kommer att vara för alltid, utan att saker och ting förändras. Och det är ju en tuff insikt.

Faktiskt.
Mysigast med sällis!

lördag 10 september 2011

"Han är sån!"

Hörde någon säga så för ett tag sedan. Om ett barn. Barnet hörde. Och jag har tänkt på det där. Och på obetänksamma vuxna som naturligtvis egentligen inte menar något illa. Får man hoppas. Men som stämplar barnet som si eller sån.

För de är ju just barn. De testar. Lär sig. Gör bort sig. Vill göra rätt igen, och bra. Gör bort sig igen.

Lite grann som oss vuxna, faktiskt. Vi är ju inte direkt perfekta heller, utan säger plumpa saker, sårar folk (ibland) utan att mena det, går före i köer, felparkerar, dräller muggar omkring oss på våra arbetsplatser...

En unge som reflexmässigt slänger sand över vem som helst som kommer för nära i sandlådan eller dänger till någon med spaden vet oftast att det är fel (om det inte är första gången), och att den kommer att få tillsägelse. Och den slutar. Så småningom; växer och förändras.

Men domen faller över barnet, tror jag, oftare än över den vuxna. "Han är så'n!" Sån sort. Finns inget att göra åt saken. Kommer att slå folk med spadar så fort han/hon får en chans hela livet.

Tänk att få höra det efter sig när man går ut ur fikarummet; surt och dömande: "Hon är sån!" Dåliga skitmänniska som ställer muggar fel. Helt utan hopp.

Kanske borde vi tänka oss lite för ibland. Vi som är vuxna.

fredag 9 september 2011

Hur tänker man då?

Öppnade på förskolan imorse. Tidigt upp - tidigt hem. Passar bra en fredag. Eller vilken annan dag som helst.

Rast. Fixar en kopp te. Tänker att jag skall kolla så att vattnet i termosen verkligen är varmt, eftersom jag inte gillar när teet gjorts på ljummet vatten. Häller vattnet över tummen för att kolla detta.

Hur tänker man då??

Och jo, det var varmt. Riktigt varmt.

15-timmarsregeln

Jag bara måste ju skriva något om det här!

Det har blossat upp en debatt kring barns varande och inte varande på förskolan när föräldrarna är lediga, är arbetslösa eller har fått nya småungar. Spännande att följa argumenten.

Men jag skall icke döma, trots att min spontana reaktion är men herregud, är det dagis sak att ta hand om ungarna på heltid bara för att man skaffat sig en unge till?? Det hänger litegrann ihop med att jag tycker att vi föräldrar måste få/ta tillbaka sitt huvudansvar över sina barn. De flesta klarar faktiskt det här. Klarar man det inte så skall man få hjälp. Men jag tycker inte att det skall vara en regel att samhället (skola, förskola, barnomsorg) automatiskt har huvudansvaret för barnen man fått och vad sedan ens ungar gör och inte gör.

Nu har jag många år mellan mina barn, och har inte varit i den sitsen att det har varit jobbigt att ha flera hemma samtidigt. Men argumenten är så konstiga: "visst kan vi gå till lekparken och leka, men sedan måste vi gå hem för att den lilla behöver äta eller bytas på, och då blir ju treåringen ledsen". Jag har också läst att barnen tar skada, bland annat för att de längtar till sina kompisar på dagis hela eftermiddagarna.

Det är nog bara vi här i Sverige som tror att barn tar skada av att längta, ställa upp för varandra och visa hänsyn. Och av att vara hemma med sina föräldrar och kanske bli matad i lekparken så att man klarar sig tills det är dags att gå hem. Själv har jag bytt blöjor på de konstigaste ställen för att vi varit iväg och gjort grejer (även om det är långt mellan barnen), och möjligen är det så att mina barn tagit någon sorts skada av något, men inte av det i alla fall.

Det är jag helt säker på.

tisdag 6 september 2011

Familjens status

Mamman: Trött men lycklig. Allt hänger ihop. Livet utan kalender artar sig fint. Funderar på om hon måste vara hemma från jobbet imorgon eftersom den yngsta är snorig och förkylningssvettig i pannan. Och på varför fisken som familjen fick till middag blev så äcklig. Det var ju inte meningen...

Pappan: Nere och duschar. Funderar på om mamman verkligen tänker stanna hemma från jobbet om den yngsta inte piggar på sig tills imorgon. Också trött. Möjligen lycklig - skall fråga.

Sonen/tonåringen: Hos en kompis. Funderar antagligen på om mamman tänker säga "Ja, beställ dom där kläderna du har sett för tusentals kronor" eller inte. Vi vet båda att hon kommer att säga så, men att hon behöver tid för att vänja sig vid tanken. Kläderna behövs.

Äldsta dottern: Kan ha somnat nu. Har skaffat sig en ny ovana; att vakna varje gång pappan försöker trassla sig därifrån efter sagor och småprat på kvällen. Och hålla sig vaken. För att sedan gå på toa. Och igen. Och stirra i taket och vänta på att pappan skall komma tillbaka. Såhär har det inte varit förut, men nu har det hänt att mamman sagt "Men det är väl inte så konstigt att du inte kan sova, eftersom du springer upp och ner för trappen och låtsas att du behöver gå på toa!" Och allt detta med ganska irriterad röst.

Yngsta dottern: Sover. Förkylningsklabbig i pannan. Andas genom näsan tack vare nässpray. Tog god tid på sig att somna, dels för att hon inte mår sådär hundra, men också för att hon hade lite trassel att trassla i mammans hår först. Mamman har varit på möte på jobbet under kvällen, och därför hade de en del närhet att ta igen. Nu är det justerat, och ungen sover sött. Mamman också snart.

söndag 4 september 2011

Härliga helg!

Guud, vilken härlig helg!

Svampplockningen blev ett fiasko - hann bara ut ur bilen så attackerades vi av skräckfilmsbetonat mycket mygg. Det var bara att hoppa in fort igen och stänga dörrarna. Gasade iväg och hoppades att åtminstone en del av dem skulle få allergiska besvär av avgaserna.

Vera ville inte åka hem alls, så vi åkte till Norrlanda fornstugor istället och bara fikade. Helt magiskt. Runt omkring oss hotade de blåsvarta molnen, men på gräset där vi bredde ut vår picknickfilt vilade solen. Alldeles tyst runt omkring, och doften av tjära fick mig att minnas mina övernattningar på Stavgard dit vi åkt med skolungarna och levt järnåldersliv några gånger. Vera lycklig. Skuttade runt och tittade på allt och smaskade kex och bara någon enstaka traktor bröt tystnaden i den lilla tidsbubblan där vi vilade en liten stund.

Sen hem och grilla, fixade glass till efterrätt, sms på mobilen och vänner som kom över och stannade länge och glada.

Idag hade jag och Estrid bestämt oss för att ta förmiddagen för oss själva. Hon fick välja mellan några olika alternativ, och bestämde sig med skuttande glädje för fornsalen, så fornsalen blev det. Jättemysigt att knata runt med bara henne en stund, och vi hann äta pannkakor och bröd med supergoda röror innan vi var tvungna att hasta uppför backarna igen så hon inte skulle bli sen till kompisens kalas.

Och så har jag faktiskt hunnit med lite trädgårdsjobb! Ohyggligt nöjd över detta, trots att det bakom ordet trädgårdsjobb egentligen bara döljer sig "klippa ner hallonbuskarna". Dock det!

tisdag 30 augusti 2011

Det är hastigheten som räknas

Hur snabb måste man vara som dagisfröken? Förskollärare.

Jättesnabb, är svaret. Mycket snabbare än en vanlig människa.

När ett barn vill bita ett annat barn går det med blixtens hastighet. Handlingen är svår att förutse, eftersom det oftast ser ut som om de leker fint med varandra. Det gör de också. Men sedan händer något, som inte alltid syns, för detta något kan hända inuti ett av barnen, och plötsligt bestämmer det sig för att bita ett av de andra barnen. Tjopp, bara, så har man ett bitet och ibland ledset barn, samt ett skamset barn som vet att det har gjort fel redan man innan man börjat läxa upp.

Och när man har ett bitet och ett skamset barn så spelar det just ingen roll hur många likadana situationer man har lyckats avvärja under samma förmiddag. Eller hur?! Man kan ju knappast säga till de aktuella barnens föräldrar att "ledsen att just din unge var med om det här eftersom jag inte var tillräckligt snabb.. men bara så du vet så har jag avvärjt liknande händelser säkert tio gånger idag!" Knappast diplomvarning där!

Men, man tar det med jämnmod. Tur det. Och barnen är lika glada och goa två minuter senare. Leker vidare med varandra som om det aldrig har hänt.

Ungar är underbara!

lördag 27 augusti 2011

Stulen njutning

Var inne i stan idag, och fixade. Handlade mat till veckan som kommer, köpte en ny dammsugare, (svindyr, med hepafilter och kolfilter och gud vet vad) (hade inte alls någon lust att lägga en förmögenhet på en dammsugare, men sen står man där och killen som säljer pratar så himla mycket och berättar hur himla bra den är, och då verkar de billigare så skitdåliga) och var nere på Kränku och köpte mer te. Kaktuste.

Och det var världens vackraste väder idag; solen sken och värmen var högsommarlycklig, och det var varmt och klabbigt. Inte alls läge att göra en massa ärenden, utan bara njuta istället egentligen. Men, morsor måste göra sånt som morsor måste göra; inte mycket att gnälla över.

Men på vägen hem tänkte jag minsann att jo, tio minuter får bli bara mina! Så jag svängde in till sjön där vi brukar bada. Tänkte att det kanske inte är någon där. Jag hade ju inga badgrejer med mig, utan tänkte bara slänga av mig kläderna och dyka i.

Det stod en bil parkerad där såklart. Såklart. Så jag körde förbi och tänkte strunta i det. Men såg i ögonvrån sedan att det var nog faktiskt bara en ensam dam där. Backade tillbaka och parkerade. Kvinnan på med kläderna, lite stressad över att inte vara ensam längre. Vi bytte några ord när jag närmade mig, hatade att störa hennes lugn, men hon slappnade av och lutade sig tillbaka igen medan jag fortsatte förbi henne till där vi brukar bada och slängde mig i vattnet. Fort, fort innan jag hann ångra mig.

Underbart! Det svalkande vattnet och vetskapen att jag helt fräckt bara snodde en stund till bara mig. Simmade några vändor fram och tillbaka och låg bara i en stund innan jag gick upp igen och torkade i kläderna. Ett kort hejdå till damen, ett samförstånd om det ljuvliga i stunden, och fortsatte hemåt.

Sådant måste jag göra oftare. Mycket oftare.

Ju äldre jag blir

Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag de små sakerna i livet har jag märkt.

Det gör mig förmodligen inte särskilt unik. Och det gör ingenting. Ta bara årstidernas växlingar, till exempel. Jag älskar dom, övergångarna och förändringarna. Eller lilltjejens tusen hjärtan i leklera: "Här får du, mamma!" Och hon låter lika lycklig över vartenda ett. Jag också. Eller hennes bedjande blick när hon ber mig göra en vit hund med svarta prickar. Av samma röda leklera. "Snälla, mamma..."

Underbara ungar!

Känslan av deras små fina händer i min när vi cyklar eller är ute och går. Gabbe, som när han var liten alltid somnade bakpå cykeln, och tippade fram huvudet så att jag fick ha hans lilla kind i min hand för att stötta lite. Kan känna precis hur det kändes, fast det är så länge sedan. Sluttningen på hans axlar och hans hand som hängde utefter ena sidan när han stolt och nonchalant svischade iväg på egen cykel - med bara ena handen på styret - när han blivit lite större. Bilder jag alltid har kvar, och som alltid gör mig lika varm inuti.

Estrid, hur hon omedvetet rätar på ryggen och håller huvudet så stolt när hon har gjort sig fin och skall iväg någonstans. Alla hennes funderingar och fantasier, hennes mellanposition i syskonskaran som gör att hon påminner så mycket om mig själv..

Mjukglass, rasslet av löven i träden.. höll på att skriva doften av dybakat bröd också, men ni fattar själva nu tror jag.

Kanske blir man klokare med åren, eller också har mina förväntningar på livet dämpats en aning och blivit lite mer realistiska.

...

Nej, det är det första; man blir klokare. Det finns ingenting litet eller dämpat i glädjen av ungarna.












fredag 26 augusti 2011

Skolstart!

Då var vi igång igen - och inte bara vi vuxna, utan ungarna också!

Estrid börjar trean, och var inte så lite pirrig kvällen innan. Mest stressade hon över att hon inte hade någon ny väska (!) och att hon inte visste vilket klassrum hon skulle till. Men hon hade nya kläder som hon kände sig fin i, och efter att jag och Stefan övertygat henne om att de kommer att ställa upp sig på trappen precis som de brukar och sedan bli hämtade av Katarina så blev det bättre. Något bättre i alla fall. (De hade samma klassrum som förut)

Hon kommer inte att behöva gå på morgonfritids nu när jag jobbar så nära och har lite andra arbetstider, och det tycker hon är jätteskönt. 

Eftermiddagsfritids kommer hon att behöva gå på lite grann. Själv tycker hon att hon är stor nog att slippa, men jag tycker att det blir alldeles för länge hemma själv och vill hellre att hon är på fritids bland kompisar och vuxna om det skulle vara något!

Nytt för i år på schemat är slöjd, och det tycker hon skall bli jätteroligt!

Gabbe började också skolan såklart, och är nöjd som attan med sitt nya schema. Måndag, tisdag och onsdag slutar han före lunch, och torsdag och fredag har han karaktärsämnen, dvs kommer att ägna sig åt husbyggnad. Hur nöjd som helst! Dessutom har de ägnat första veckan åt att fördriva tiden på alla möjliga sätt innan de börjar ordentligt nästa vecka. Idag var de och bowlade och åt pizza, till exempel.
För att lära känna varandra. Klassen tyckte väl det var trevligt men lite konstigt; de känner ju redan varandra.

Men han var inte särskilt nervös, och inte särskilt orolig över var de skulle vara. Inte heller verkar det vara hela världen att sommarlovet är slut för den här gången; han tar det med jämnmod.

onsdag 24 augusti 2011

Manligt och kvinnligt?

Funderar på det här med genus, efter en och en halv vecka på dagis.

Det yngsta barnet på min avdelning fyllde ett tidigt i somras, och det äldsta är väl två och ett halvt ungefär. Sanslöst rara barn. Deras tillit till oss vuxna är enorm, men jag tänker inte skriva nu om hur underbart gosiga dom är och hur mycket kul vi har och hur mycket det kan låta när de inte orkar sitta kvar vid matbordet längre.

Genus, var ordet.

Såvitt jag kan se så skiljer sig inte det könstypiska beteendet det minsta från ettåringar till de mellanstadiebarn jag varit van vid att jobba med, och det får mig att häpna igen och igen. Precis som i klassrummet så sköter sig flickorna i mycket större utsträckning själva, medan pojkarna kräver mycket mer uppmärksamhet, underhållning och passning.

Nu är flickorna i den här gruppen lite yngre än pojkarna, men jag tror faktiskt inte att det är åldern som är den avgörande faktorn här. Och jag undrar: har man verkligen under den här korta levnadstiden hunnit prägla barnen så till den milda grad, eller ligger det manliga/kvinnliga beteendet i generna???

Jag läste boken "Tusen gånger starkare" för länge sedan nu, och tänkte att "men gud, den här boken borde ju alla i förskolan läsa!!". Men hur gör man för att bryta mönstret? Hur får jag lilla flickungen 1,5 år gammal att höja rösten och ta för sig?

Finns det annat man kan göra än att hålla tillbaka de framfusiga och släppa fram de mer tillbakadragna? Eller att uppmana de tillbakadragna att hålla sig framme, och hjälpa dem att förstå att de också har lika rätt att vara först till gungan. Hålla tillbaka dem ibland som alltid kastar sig fram först. Jämna ut det litegrann, så att alla får samma chans.





söndag 21 augusti 2011

Men visa dom, Jenny Persson!

Du måste ta revansch, Jenny!

Jag var sämst på gympa. Och tjock. Åtminstone lite rund; det är så svårt att säga var gränsen går, särskilt såhär långt efteråt. Men jag var dessutom dum, brukar jag till mina före detta elevers stora förtjusning erkänna, eftersom jag trodde att jag hade vunnit, när jag hade mest poäng efter att ha sprungit 60 m.

Jag vet inte om det var självbevarelsedrift eller missförstånd; att jag inte förstod att man skulle ha den kortaste tiden, inte mest poäng. (Det lite udda är att alla andra verkar ha fattat hur det här gick till. De kanske hade sprungit på tid i hela sitt liv, vad vet jag.)

Kan också minnas, och det här var på högstadiet, att jag stod vid en stång som jag till min stora glädje kunde hoppa upp och göra framåtkullerbytta på. Men sedan skulle man tydligen göra bakåtkullerbytta på den också, och jag fick inte gå därifrån innan jag hade klarat det. Fattar fortfarande inte, nu när jag tänker på det, hur läraren kunde låta mig stå där och utan större coachning gång på gång på gång försöka få upp ben och rumpa över stången underifrån. Det är ju omöjligt! Hon måste ha hatat mig! 

Men jag red. Och sprang. På min fritid. Och det bästa med hästar är att de inte dömer en alls. Jag och Odette var ett oslagbart team ute i skogen. Vi tävlade aldrig, utan red mest ute i skogen på upptrampade stigar och  hemmagjorda hoppbanor som vi byggt med hjälp av enbuskar, hinkar och annat. Men jag älskade henne, och jag älskade att rida hemåt i vinterkvällen och låta henne bestämma tempot medan jag kikade upp mot stjärnorna.

Och springandet sedan, jag vet egentligen inte varför jag började med det. Men jag älskade det också, och upptäckte att kroppen liksom ville springa när jag väl börjat. Men det var samma sak där, bara jag och löparskorna. Ingen som dömde mig eller tog tid.  

Sedan när jag blev vuxen började jag på friskis och svettis. Sedan på annan aerobisk träning; step-up, body pump osv. Hur kul som helst. Och jag springer fortfarande, trots uppehåll på ganska så många år.

Och faktum är ju att kroppen faktiskt mår bra av att röra på sig, och psyket mår också bättre för den delen. Läste någonstans att man är ungefär tio år yngre i kroppen om man tränar regelbundet än om man inte gör det. Det har du kanske ingen glädje av nu såklart, för du är ännu så ung, men förhoppningsvis om en massa år så är du också lite äldre, och då är den där studsen i fötterna och spänsten i kroppen kanske inte så självklar längre.

Det härligaste, den största vinsten, är ändå revanschen. Låt inte dom ta glädjen ifrån dig. Det är så underbart skönt att träna sig riktigt tokslut, svettig och törstig. Utan någon som står och dömer och bedömer vid sidan av.

En annan sak som slog mig häromsistens när jag var ute och sprang, var att jag har ju upptäckt under åren att om jag gör si eller så, så springer jag fortare. Utan att minska på uthålligheten. Det är ingen konstig upptäckt om man springer mycket. Det konstiga är, och det är det här jag kom att tänka på, att ingen någonsin under alla mina år i skolan talade om det här för mig.

Varför, undrar jag, lät dom mig springa år ut och år in, ta tid, och konstatera att nej, hon den där bergstedtsungen är inget vidare på att springa, utan att tala om för mig vad jag kunde göra för att förbättra mig?

Svara på det den som kan!

lördag 20 augusti 2011

Försäkringskassan - here we come!

Fyra dagar tog det.

Igår natt vaknade Vera till, och jag tyckte att det var ett skälligt ljud när hon hostade till lite grann. Förträngde det säkert, för jag tänkte inte mer på det sedan. Men idag vaknade hon med präktig hosta och rinnande näsa.

Men va f--?

Hon har inte varit sjuk en dag på hela sommaren. Tänkte när hon badade i bollhavet på Tallinksiljas Romantica att nu om inte förr så är det ju kört. Men nej - ingen hosta och ingen förkylning.

Och så fyra dagar på dagis. Hon vaknade glad och gosig trots hosta och snor vid sju imorse, och sedan sov hon middag vid tio. Tog ytterligare en middagslur vid sextiden ikväll, och nu skall vi gå upp och läsa Pettsson och Findus igen. Hon har suttit bredvid mig i soffan en lång stund med glansiga ögon och bara krafsat i mitt hår. Ingen av syskonen får peta på henne.

Om någon som läser det här inte känner oss så kan jag berätta lite kort att hela förra året var ett enda "vabbande". Den ena förkylningen avlöste den andra, och jag har väl aldrig hört en liten unge hosta så mycket. Natt efter natt gick jag runt med henne. Och vi var på barnavårdscentralen för man tänker till slut att det måste ju vara något annat - det kan inte bara vara virus. Men jo, det var virus sa läkaren gång på gång. Elak, aggressiv virus.

Och tydligen så. Hon var frisk över jullovet, och vårterminen var faktiskt snäppet friskare än höstterminen, och sedan var hon alltså frisk över hela sommaren här. Och det är ju skönt att det bara var virus - missförstå mig inte. Jag är jätteglad att hon inte är allergisk eller har barnastma eller något sådant.

Men fyra dagar. Finns det särskilda virus som lever bara på dagis? Jag hoppas, hoppas och hoppas ändå att det blir en frisk hösttermin. Att hon repat så mycket motståndskraft under hela långa sommaren så att hon klarar den här förkylningen på ett par dagar.


32 lufthästar

Estrid hade varit hos sin kompis och lekt hela dagen.

"Vad har ni gjort då?" En fråga man åtminstone får vaga svar på något år till kanske. "Lekt", kom svaret. Och morsan kände att det var läge att vara lite jobbig: "Jojo, men vad? Har ni varit ute?" Och jo, det hade dom. För dom hade lekt med sina lufthästar hela dagen, och de får ju inte plats inne.

Naturligtvis.

32 stycken har hon. De har namn allihop, hon vet vad de är för ras och hur de ser ut, och favoriten är Popcorn, det lilla falabellafölet. Hon har också en tillitsmätare, så de blir bedömda på en tiogradig skala efter hur pass mycket man kan lita på de små rackarna. För de är ganska jobbiga; de smiter och norpar havre.

Hon är en häftig unge, Estrid.

Häftig unge på riktig häst - jodå,
det händer ibland det också!

Mina första dagar på Veras dagis

Nu har jag äntligen börjat mitt jobb som förskollärare. Det är fantastiskt!

Min lilla Vera går på avdelningen bredvid, och jag har förberett henne på det nya genom att prata med henne och berätta hur det kommer att bli. Den här veckan har vi fått praktisera.

Första dagen hon fick se mig på gården trodde hon såklart att vi skulle gå hem. "Minmamma-minmamma-minmamma" ramsar hon som ett mantra glad i hågen. Men vi skulle ju inte hem, utan bara ut och gunga. Eftersom vi hade pratat om det så kunde jag påminna henne, och det var helt ok. Hon lekte med glatt med oss istället.

När vi skulle gå in och äta lunch tyckte hon däremot såklart att vi skulle gå in tillsammans: "Annars blir jag arg på dig, mamma". Tja det vill man ju inte vara med om, men så fick det bli. Inte blev hon arg heller, utan tog Eva-Lenas hand som vi kommit överens om, med förståelsen att jag skulle gå in till mitt och hon till sitt. "Men sen när vi skall gå hem, då kommer jag till dig igen!", gjorde jag tydligt.
"Och då springer jag till dig", lovade hon. Härligt!

Tycker verkligen att det har gått jättebra hela veckan. Det tar nog en vecka till kanske innan hon har vant sig vid att jag dyker upp då och då med klasar av andra barn omkring mig. Hon vill gärna vara hos mig förstås, och det får hon de stunder vi samvarar. Hon är ju inte ensam från sin avdelning hos oss, utan vi blandas ändå ute på gården.

Hennes fröken säger att hon är helt avslappnad och leker som vanligt inne på avdelningen sen, och det är det viktigaste just nu. Att hon har det bra; det är ju meningen att hon skall leka och ha roligt medan jag är på jobbet, inte att hon skall gå och fundera på vart jag är och om jag dyker upp snart igen. 

Personligen har jag haft en helt fantastiskt vecka - helt otroligt, och jag vet inte om jag kan beskriva, men det kommer nog ett inlägg om det också.

tisdag 16 augusti 2011

Avhoppet

Jag har hoppat av läraryrket, och under sommaren som gått har jag gång på gång fått bekräftelse på att jag gjort rätt. Framförallt slutar jag, åtminstone tillfälligt, för att själva yrket har förändrats så mycket under de tio åren jag jobbat. Förändrats till det negativa; det är inte längre det jobb jag utbildade mig för. Och det är så synd, på ett sätt, för jag älskar egentligen verkligen mitt jobb.

Många förändringar som skett är bra, helt klart, och en vacker dag kanske jag skriver ett eget inlägg om det också. Noggrann dokumentation över elevernas kunskapsutveckling, till exempel. Många förändringar har dock lett till bristande tillit mellan samhälle och skola, och det är inget konstruktivt klimat att vara i; där trivs inte jag. Till exempel att man gör en del saker bara för att man skall "ha ryggen fri". Skolor, lärare och rektorer anmäls och stäms till höger och vänster. Ibland med rätta. Ibland för att någon blivit sur. Och det är ingen bra pr för en skola i en tid då man "slåss" om eleverna.

Så dels skall vi jobba; undervisa, planera, ge feedback, utvärdera, ordna möten, skapa trygghet mm. Mycket av detta skall också dokumenteras; att vi gjort allt det här, på vilket sätt och hur ofta, och slutligen skall även en del av det bevisas. Att man dokumenterat och gjort.

Tilliten har brustit, och lärare betraktas med misstänksamhet som slöa och oengagerade individer, och om skolan och samhället varit ett äktenskap, så skulle de behövt ha åkt på spa tillsammans någon gång nu snart. De behöver verkligen hitta tillbaka till varandra.

Och detta trots att jag faktiskt inte en enda gång stött på en oengagerad lärare. Inte en enda som inte tar mobbning på största allvar, gör allt vad han/hon kan för att förebygga och stoppa. Mina kollegor är helt fantastiska, och jobbar och ger och ger och jobbar och ger lite till. Och så ibland det allra sista också.

Jag är riktigt stolt över att ha varit en av dom!

Men om jag skall räcka till på ett bra sätt till dom jag älskar allra mest ändå, så måste jag söka mig därifrån. Det förstod jag någon gång under vårterminen, och därför sökte jag några andra jobb tidigt i våras, och fick i samma veva som skolavslutningen erbjudande om ett jobb på en förskola i Roma där jag bor.

Jag hoppade och skuttade faktiskt runt i huset av pur glädje när jag lagt på luren, och då hade jag ändå inte varit där och pratat ännu. "Ja, ja, ja, ja!!" Vera skrattade åt mig: "Vad gör du mamma?"

Tja, vad skulle jag säga? Kastar upp allt i luften för att se var det landar!

    söndag 14 augusti 2011

    Cancerskräck

    För några år sedan upptäckte jag som en liten, liten prick i hårbotten. Den kändes, men syntes inte. Funderade inte så mycket på det, men den blev lite större, och gick inte bort.

    Men den har inte varit i vägen på något sätt, eftersom den fortfarande var relativt pytteliten (doktorn berättade minsann hur stora de kan bli, och då är jag glad att min ligger (låg) i lä). Däremot oroade jag mig ju ibland för vad det var (cancer). Min mamma sa att det säkert bara var en inkapslad talgkörtel, för det hade hon hört att man kunde ha. Trevligt (ironiskt tonfall). Men mindre skräckigt än cancer såklart.

    Min cancerfobi har tidigare resulterat i mammografi. Två stycken, faktiskt. Första gången röntgades jag, och det visade sig att det är mitt ena revben som buktar ut mer än de andra. Det kan det ju få göra. Andra gången visade det sig att jag har en lymfkörtel på sidan av bröstet, precis som man skall ha. Den är faktiskt inte ens svullen - den skall vara så, sa sköterskan. Det var svårt att avgöra om hon tyckte att jag var fläng.

    Jag har inte varit jätterädd att det var cancer den här gången, men så läste jag en tidningsnotis (såklart) om en stackars man (han finns inte längre), som blev hemskickad när han sökte för en liten bula i hårbotten. Han hade i själva verket en tumör, skulle det komma att visa sig senare.

    Jaha, och då vart det svårt att andas igen såklart; tänk om... Såhär höll jag aldrig på innan jag fick barn. Men nu; på telefonen direkt till vårdcentralen. "Helt klart en inkapslad talgkörtel", lät diagnosen när jag äntligen fått tid. Piuhh! Men jag fick en remiss till dagkirurgen på lasarettet, och så när jag väl kom dit fick jag avgöra själv om jag ville ta bort den eller inte. Och det är klart jag ville, när jag ju ändå var där. Men då skulle jag inte få tvätta håret förrän stygnen tagits bort; 5-7 dagar. Eehhh.. på riktigt?

    Jaha, det var på riktigt, så det var bara att gilla läget. Fast jag har tvättat håret; hur skulle man inte kunna göra det på en hel vecka? Får vara lite klurig bara, och först tvätta bakhuvudet och försiktigt försiktigt så att inte plåstret blir blött. Sedan torka och föna. Sedan luta sig fram över badkarskanten och tvätta uppe på huvudet och framme, liksom. Hålla huvudet så, så att inte vattnet skulle rinna bak och blöta ner..

    Men idag har Stefan tagit bort stygnen - guud, så skönt! Lite öm när jag känner på stället, men det är allt. Snart kommer det här också vara glömt.

    lördag 13 augusti 2011

    Och tack Jenny Persson!

    Jag är så glad att du också reagerade på Bofride; du når tusentals fler läsare än jag, och skulle tjänsten som politisk chefsredaktör bli ledig skulle jag rösta på dig helt klart, fast jag inte alltid håller med dig.

    Jag tycker att du har helt rätt i - och det bara retar mig att jag inte fick med det i mitt inlägg igår, för det har jag hävdat i skolan själv - att det kanske inte ens är det mest lämpliga att klasslärarna håller i de här diskussionerna. Det finns många poäng med att ta in proffs utifrån. Det kanske kan vara skönt att hon/han som hjälper mig med stavning och som sedan sitter med föräldrarna på utvecklingssamtal inte känner till alla ens funderingar. Dessutom är ju ofta läraren den man jobbar hårdast för att inte lyssna på i den här åldern vi pratar om.

    Och jag gillar din perspektivsvängning; det kanske faktiskt inte är så att graviditeten är oönskad(eftersom det nu var de ökande tonårsaborterna som var den utlösande faktorn i Bofrides kolumn). Kanske man mer än gärna skulle behålla barnet om man levde i en mer tillåtande/accepterande miljö. Intressanta tankar.

    Dessutom vill jag framhäva att undervisningen i matematik inte på några villkors vis skall bekosta sex och samlevnad tidsmässigt. Vi behöver all den tid med matte vi kan få med barnen i skolan om vi skall kunna hjälpa dem att nå de nationellt uppsatta målen. För det finns ju sådana, även om det är många som verkar tro att det är helt godtyckligt vad vi undervisar om i skolan.

    Två tjejer och en kille stod alldeles bakom mig utanför ICA när jag stod och trasslade med cykellåset. Den ena tjejen rökte, och killen ville övertyga henne om att det var dumt och onödigt. "Tänk alla pengar, bara. Blir sjukt mycket på ett år. Hur mycket röker du?" "Sju, kanske.", kom svaret. "Om dagen alltså." Och det blev ju besvärlig matematik genast, eftersom det är enklare att räkna i hela paket. "Men typ två paket i veckan då" kom tjejen fram till. "Ok, det blir... 100 spänn gånger 52, hur mycket är det?"

    Tystnaden mellan de tre tonåringarna blev smärtsam och för lång. (Jag var på vippen att frivilligt komma med svaret men kom på att jag ännu har en dag kvar av sommarlovet och att jag ju ändå hoppat av läraryrket.) Men jodå, han kom på det killen. "5200kr!!" triumferade han. Han hade såklart trollat fram miniräknaren på mobilen såg jag när jag vände mig om.

    "Jaha, men det var ju inte så farligt..", hörde jag tjejen när jag trampade iväg.

    Gode gud, låt dem inte dra ner på mattetimmarna i skolan.

    fredag 12 augusti 2011

    Tack Eva Bofride!

    Tack snälla Eva Bofride och alla ni andra, utöver Skolverket, som så ivrigt talar om för oss i skolan vad vi skall lägga våra resurser på. Vad som är viktigt.

    Den här gången är det alltså Bofride som i dagens GT talar om för oss att det är sex- och samlevnad som är det viktigaste i skolans uppdrag, och att om man behöver lösa ekvationer när man är vuxen kan man lära sig det då istället för att tvingas lära sig det i skolan. Hon påstår vidare att det i varje skola runt om i Sverige borde finnas åtminstone några personer som kan ta på sig uppgiften att undervisa i sex- och samlevnad.

    Om jag fattar det rätt så tycker alltså Bofride att människor som eventuellt inte har någon som helst pedagogisk utbildning i ämnet handskas med undervisningen av det som hon anser vara det allra viktigaste. Och detta skall minska antalet tonårsaborter. Va?

    Bara för att man själv kan göka och förhoppningsvis är smart nog att (åtminstone oftast) använda kondom vid tillfälliga förbindelser så är det ju inte helt säkert att man automatiskt också kan undervisa barn i ämnet sex och samlevnad. Det är nämligen inte samma sak.

    Barn och ungdomar vill veta var gränsen går. Mellan bra och dåligt. Säkert och osäkert. Mycket och lite. Rätt och fel. Det och det. Att undervisa i sexualkunskap och samlevnad innebär också att röja i den uppsjö av ord, begrepp, föreställningar, förväntningar och fördomar som barnen har med sig kring det här. "Kunskaper" de bland annat fått med sig via Sex and the City, Big Brother och Paradise Hotel.

    Det gör det här ämnet till ett av de svåraste som finns att hantera, tror i alla fall jag, och är förmodligen också en av anledningarna till att många ryggar lite grann för att ansvara för det, om man saknar utbildning.

    Och jag kan inte heller låta bli att undra; var i hela världen har föräldraansvaret tagit vägen?  Jag reagerar jättestarkt både som förälder och lärare. Det är ju som om ingen längre mäktar med! När föräldrarna inte pallar med skyller de på skolan och det bristande engagemanget och ansvaret där, och när skolan inte räcker till skyller de på hemmet och det bristande engagemanget och ansvaret där. Och medan hem och skola håller på att skylla på varandra växer barnen upp någonstans mittemellan, där de själva sätter normer, regler och förhållningssätt.

    Varför kan inte föräldrarna ansvara för att barnen uppfostras med en sund inställning till sexualitet? När blev hela det ansvaret skolans? När hände det här? När blev det t ex skolans ansvar att se till att barnen inte mobbar varandra på internet? Det här är frågor jag ställer på största allvar eftersom tonen i t ex media ofta anger att det är skolans ansvar. Naturligtvis finns det också med i läroplanen; det ingår ju i hela värdegrunden som skolan vilar på. Men inte bara skolan, eller hur!? Skolan delar väl värdegrund med hela det demokratiska samhället. Där också föräldrarna bor.

    Jag vet att många inte träffar sina barn så mycket att man hinner prata om de här sakerna, för det är fotboll, dans, basket, kompisar och läxor. I säng i tid och upp och iväg. Men då måste vi kanske skapa tid att vara tillsammans med våra barn. Vara med dem och prata med dem. Kräva motprestationer; om du skall ha tillgång till datorn/mobilen/liknande så förväntar jag mig att du inte använder dem som mobbningsverktyg.

    Det kan inte vi i skolan göra. Som lärare kan jag tyvärr inte säga att "Du har varit med och mobbat en klasskamrat via skype, så nu säljer jag datorn som jag sa att jag skulle".

    Att sex och samlevnadsundervisningen i skolan behöver förbättras är jag dock helt med på. Många lärare behöver kompetensutveckling och utbildning om de skall klara uppdraget på ett bra sätt. Men vi måste komma ihåg hur mycket föräldrarna betyder; om det inte finns hyfsat sunda värderingar med från grunden spelar det tyvärr inte alltid särskilt stor roll vad lärarna säger.

    Jag tror vi måste börja hjälpas åt, hemmet och skolan, bli lite ödmjuka inför varandras förutsättningar och sluta lassa över ansvaret på varandra.




    torsdag 11 augusti 2011

    Sommar summarum

    Har varit ledig så, så, såå länge. Så så skönt.

    Vi har kommit ner i varv. Kopplat bort jobb och jobbtankar, skola och skoltankar. Vilat i familjen och allt det stöket istället. Jag har gräddat säkert tusen pannkakor och druckit alldeles för lite vin. Tänkt mycket på vad jag egentligen vill göra med livet. Drömmer ju om en stor gård där vi kan öppna bageri och café, sälja lite fina saker och kanske ha rum för uthyrning. Hästar. Hmm.

    Jag drömmer också om att kunna resa mera. Kunna resa, alltså. Med familjen. Att jag och Stefan kunde ta med oss ungarna och åka iväg till Italien, Frankrike, USA...

    Och i sommar har jag hunnit tänka på hur härligt det är att ha de här drömmarna, och ha tid att odla dem. Att fundera och fantisera om sådant när jag är ute och går, istället för som alltid annars hur jag skall kunna hjälpa barnen i skolan på ett bättre sätt. Stressa över allt jag inte hunnit och över hur jag skall få dem att vara snälla mot varandra på fb osv...

    Så har vi ju vart på kryssning till Riga. Det var supermysigt, även om det kändes konstigt att inte Gabbe var med. Gabbe som har jobbat hela sommaren, tjänat en gräslig massa pengar och sedan spöat mig i schack så fort han fått en chans. Som säkert tycker han har tillbringat större delen av sommaren på moppe.

    Och vi har tältat. Vill fortfarande tälta en helg uppe på Sudersand nu frampå höstkanten innan nätterna blir för kalla, men när turisterna ändå åkt hem. Och så har vi gjort lite småutflykter sådär. Badat. Tagit dagen mycket som den har kommit till oss. Gungat och ätit glass. Underbart.

    Ändå bär jag på en gnagande känsla av att jag borde ha erbjudit barnen mer den här sommaren. Varför vet jag inte riktigt, för de verkar inte sakna något alls. Men det känns som om vi borde ha rest längre bort, längre tid, flera gånger och vart ute och ätit oftare och... ja... jag vet inte varför, som sagt.

    Estrid var hos tandläkaren och drog ut en tand som vägrade att släppa taget om henne. Hon var så modig; jätterädd för bedövningssprutan gick hon ändå snällt med och lät dem göra vad de måste. De hade sett på röntgen tidigare att den nya tanden börjat växa snett, och risken att den tränger tillbaka upp i käken och inte kommer ut alls blir större ju längre man väntar. Ljudet var det värsta, tyckte hon efteråt. Hon kunde inte riktigt släppa det - det där krasandet.

    Och idag har vi börjat rensa ur källaren. Två stora lass till återvinningscentralen med urvuxna och slitna kläder, skor, mattor. Sladdar, fjärrkontroller man för länge sedan glömt vad man styrde med och urgamla laptops tjocka som biblar. Säkert tio år gamla - en evighet om man är en dator.

    Älskar känslan av att ha städat. Vare sig jag har städat huset eller rensat garderober och källare. Det känns rent inuti på något konstigt vis. Eller lugnt inuti snarare. Skönt i alla fall.

    Och nu ser jag fram emot att börja mitt nya jobb. Som avhoppande lärare kommer det säkert fler inlägg framöver om allt det nya. Det gamla tror jag att jag tar och lämnar, för ett tag åtminstone.



    tisdag 9 augusti 2011

    Sexpartners 7-4

    Har lyssnat en del på P3 när jag åkt mellan Roma och Åminne den här sommaren. Jätteroligt, faktiskt.

    Häromdagen pratade dom om hur många sexpartners vuxna svenskar i genomsnitt har haft. Jag kommer faktiskt inte ihåg vilken ålder undersökningen gällde, men i alla fall hade dom tagit hänsyn till en hel del olika parametrar såsom att si och så många procent av befolkningen är hetero-, homo- och bisexuella och att några är prostituerade och därför förväntas ha haft fler sexuella kontakter än gemene man/kvinna.

    Och trots att undersökningen gjorts på största allvar och på det hela taget verkade vara helt vattentät så visar det sig att män i genomsnitt haft sju sexpartners och kvinnor fyra. Jätteroligt. Det borde alltså matcha här, 1:1 liksom.

    Det enda sättet man kan förklara det på är att kvinnor och män kommer ihåg saker och ting olika. Jätteroligt, verkligen. Och att män tenderar att vilja bre på lite vad gäller sina sexuella erfarenheter för att verka alfahanniga, medan kvinnor i större utsträckning tonar ner sina lite för att undvika att verka slampiga.

    Och det är väl ungefär så långt har vi kommit i jämställdheten år 2011. Fantastiskt! Vill man ha lite roligt istället för att haka upp sig på det så kan man ju fundera på hur många man själv tycker är en lämplig siffra att svara, och sedan jämföra den med verkligheten.

    Eller?






    söndag 7 augusti 2011

    Det positiva med parkeringsautomaterna i Visby

    Vaknade igårmorse till en lördagstidning med en smällfet rubrik som återigen handlar om parkeringsautomaterna. Gud så tråkigt! My God - bestäm er och kör! Ta ut era parkeringsavgifter, men sluta försvara er och linda in det i ursäkter och bortförklaringar.

    Jag har inte varit jätteförtjust i att behöva betala för att parkera min bil så att jag kan gå och jobba. Nu när jag skall börja jobba i Roma så kommer jag cykla till jobbet och slipper det bekymret, men förut ställde jag mig hellre en bit ifrån för att slippa betala varenda dag faktiskt. Promenad fick jag också, som glasyr på tårtan.

    Några gånger när jag vart i stan nu under sommaren så har det hänt att någon kommit springande emot mig på väg mot parkeringsautomaten, viftande med den lilla vita biljetten: "Här, det är två timmar kvar, vill du ha?"

    På det tjänar man tio spänn, men det är inte det som är grejen. Långt därifrån. Det är själva sammansvärjningen mot dem som plundrar oss på våra hårt förvärade och beskattade slantar, dem som har beslutat att när vi äntligen har en stund över så att vi kan fara till stan och handla, så skall vi minsann få betala för att ställa bilen under tiden.

    Igår var det knökafullt på alla parkeringarna kring öster, och jag fick syn på en man i en röd bil som höll på att ge sig iväg. Ställde mig på svaj strax bakom och väntade. Lyfte på hakan i en tacksam hälsningsgest när jag svängde in. Då kliver han ur sin bil, och sträcker in biljetten genom det öppna fönstret. "Vill du ha?"

    Nöjda som två högstadieungar som vaktar toadörren för varandra för att slippa lägga i en ny femma log vi mot varandra. "Självklart! Tack!"

    När jag efter en kort stund gjort slut på alla pengar och backade ut från parkeringen för att ge mig hemåt stod en annan där, och väntade. Jag öppnade fönstret på väg förbi honom, och han öppnade sitt. Visste redan vad som skulle komma. Jag behövde inte ens fråga. "Tack. Schysst." medan jag sträckte över den till honom.

    En tyst sammansvärjning - inget ont som inte för något gott med sig. Folket förenar sig. Tillsammans lurade vi kommunen på säkert 7 kronor.

    Det kan dom ha ;)

    Eld och Krut

    Var med Estrid i stan ikväll och besökte S:t Karins ruin där vi såg föreställningen Eld och Krut av gycklargruppen Trix. Se den - missa inte. De kör föreställningar under medeltidsveckan också.

    Först och främst är det ju lite häftigt att det börjar så sent; den sparsamma belysningen och skuggorna i den mörknande ruinen blir väldigt suggestiv, och man sveps med, fascineras, drar efter andan när han som klänger på stolpen far ända ner till marken med en hisnande fart med huvudet före. Häpnadsväckande uppvisning i styrka och kroppskontroll. Rakt igenom.
    Och så var det ju mysigt att ha Estrid för mig själv en liten stund, och det är så härligt, för hon behöver liksom inga större arrangemang för att tycka att det är världens mysigaste kväll/dag/stund. Och jag är väl likadan på ett ungefär.

    Så ja, jag hade kunnat stanna och titta hela natten!

    fredag 5 augusti 2011

    Vera förstår inte!

    Tidigare idag:

    Vera: Jag vill ha mer bulle!
    Jag: Nej, det blir ingen mer bulle.
    Vera: Va?
    Jag: Nej. Ingen mer bulle. Det räcker med en.
    Vera: Va? Jag förstår inte!

    Senare idag:

    Jag: Du måste sitta ner på stolen.
    Vera: Va?
    Jag: Du måste sitta på stolen. Det blir farligt annars.
    Vera. Va? Jag förstår inte!

    Tidigare i veckan:

    Vera: Lyssna på mig, pappa! Lyssna på mig nu.
    Pappan pratar med Estrid: Vänta lite, Vera.
    Vera: Lyssna på mig, pappa. Lyssna på mig. Lyssna på mig nu. Pappa. Pappa jag vill att du lyssnar på mig. Pappa! Lyssna på mig.
    Pappan som har pratat färdigt med E: Ja Vera, nu lyssnar jag på dig - vad är det?
    Vera: Mjaaoouuuuu!

    Sanningen får man nog höra från dårarna i det här huset - inte från barnen i alla fall. Eller om det sammanfaller ibland, jag vet inte...  ;)


    Liten, rolig unge!

    onsdag 3 augusti 2011

    Men nu är jag förbannad!

    Hur kan man ge sig till att slänga av en unge från tåget för att hon inte har någon biljett? Och hur kan man hänvisa till att det är brottsligt att åka utan? Att slänga av en unge utan att kontakta relevanta vuxna som kan komma och hämta ungen borde väl vara det brottsliga, utan tvekan.

    Sedan framkommer det också att hon inte kunde svenska ordentligt, flickan, så att det var svårt att förstå henne. Därför kunde hade hon inte kunnat kommunicera att hennes storasyster som hade biljetterna var på toaletten. Och ändå slänger man av henne. Det kan väl inte vara något mindre än ett mirakel att hon fortfarande lever.

    Jag saknar ord.

    Den här elvaåriga tjejen hade dessutom dubbel otur (även om det kunde gått mycket, mycket värre): hon träffar på en dam som tar hand om henne, matar henne och bäddar ner henne som om hon var en liten fågelunge. Att ringa polisen föll henne tydligen inte in.

    Va????

    Det måste väl också vara brottsligt. Eller? Jag tänker kidnappning, bortrövande och sådana saker. Man kan väl inte bara behålla någon, eller?

    Om jag någon gång skulle kalla några för idioter på den här bloggen så är det förmodligen nu.

    Spontana känslor av lycka!

    Spontana känslor av lycka poppar upp. Vid oanade tillfällen och allt oftare. När jag svischar iväg på cykel med min yngsta unge bakpå. På väg till affären för att köpa (ännu) mer mjölk.

    När jag står och steker massor med pannkakor en vanlig onsdag.

    När jag viker tvätt ibland. Jo, faktiskt igårkväll när jag tog hand om en mellanstor hög jag vräkt upp på sängen så bubblade det till inuti. För det fanns ingen stress med. Jag kunde göra det jag skulle bara. Tröja för tröja och trosa för trosa. Så skulle jag vilja ha det jämt. Så ostressat, alltså.

    Jag kan fortsätta; när jag och Gabbe faktiskt lyckades fixa hans baklyse. När han bjöd mig på glass häromdagen utan att ens fråga om jag ville ha.

    När jag ser min man röja runt i köket för att kolla vad som behövs mer till middagen som jag var så sugen på. Han brukar fixa, men det är inte alltid jag har tillräckligt med utrymme inuti för att se, och ta till mig, att här står faktiskt en hel karl som är ständigt beredd att göra vad han kan för att göra mig glad. Dag efter dag.

    När Estrid och jag har en stund på tu man hand och jag hinner lyssna in och besvara alla hennes tusen funderingar.

    Blev nästan lite orolig först; kände inte igen det. Inte för att jag inte är lycklig. Mer för att jag är mer van att spontana känslor av stress, frustration och otillräcklighet poppar upp. Men kanske har jag faktiskt varit ledig tillräckligt nu. Inte för att jag inte vill vara ledig mer. Mer att jag har nått upp på plus igen.

    Underbara, underbara ställe att vara på!

    tisdag 2 augusti 2011

    Lyckad klippning, igen!

    Jodå, nu har han gjort det för tredje gången; klippt mig så jag är nöjd.

    Det är skitsvårt att hitta frisörer som lyssnar på en och sedan klipper som  man förklarat. Men nu har jag hittat en. Det är han som äger "Skarpa klippet" på Skarphäll - hur bra som helst!

    Han har dessutom lyckats med konststycket att klippa mig nöjd och glad tre gånger i rad. Det har aldrig hänt förut. Om jag har klippt mig hos någon förut och blivit nöjd så har jag helt garanterat inte blivit nöjd gången därpå. Ett par gånger har jag gått tillbaka och bett att få det fixat, men så har man ingen lust att hålla på heller.

    Det slipper jag nu.


    Den här killen lyssnar hur jag vill ha det och klipper som vi kommit överens, så man känner sig skitsnygg när man går därifrån. Allt detta tar han ynka 250 spänn för.

    Nästan så man skäms...

     Hänförande - eller hur :)

    söndag 31 juli 2011

    Schulmans skamsköljningar - och mina

    Jo, jag tänkte ju skriva något om Alex Schulmans skamsköljningar; det är ju ett sådant fantastiskt bra ord! Finns det någon i denna världen som inte vet hur det känns när man tänker på något man nästan skulle kunna krypa ur huden för att få ogjort? Om det gick. Stöten av energi som sköljer genom kroppen. Skammen. Och hur man riktigt vrider sig inuti och nästan kvider. Ibland högt. Skamsköljning..

    Alex verkar plågas av sina skamsköljningar rätt ofta. Jag också, men numera försöker jag förminska dem, och läxar upp dem istället; men så låt mig vara människa! Ja, jag har gjort dumma saker, skitdumma faktiskt, och jag skäms. Men såhär är det att vara människa; man gör bort sig ibland och det får man leva med, men nu räcker det!

    Jag misstänker att det vi båda egentligen lider av är inte våra dumheter (inte så mycket i alla fall), utan våra alldeles för starka överjag. Våra överjag har blåst upp sig till någon sorts... jag vet inte vad, men som sitter och petar på oss och ständigt påminner oss om våra hemskaste stunder för att få oss att känna oss små och ynkliga. Men nu har jag avslöjat mitt överjag, och det det håller på med är en rätt vanlig härskarteknik som jag inte orkar ställa upp på att tryckas ner av.

    Och här sitter jag och skriver om Alex Schulmans överjag, och det var ju egentligen inte meningen, för det har jag verkligen ingen aning om. Är det något jag vet pyttelite om så är det nog honom. Jag får prata för mig själv.

    Hur som helst så njuter jag av att sätta mitt överjag på plats ibland. Det menar nog väl, men kan vara en riktig präktis. Inte särskilt sympatisk alls. Men jag blir bättre och bättre på att skaka av mig, istället för att knyckla ihop mig inuti av skam.

    Hur skönt som helst - herregud; låt mig vara människa!

    fredag 29 juli 2011

    Såhär ser drömmen ut

    Här är den: gården!

    Den vill jag ha, och där vill jag bo!

    Där skall vi fira jul i de stora salarna, hysa in gäster på somrarna, och här skall jag öppna mitt bagericafé. Gästerna skall få vandra omkring i örtgården och inte vilja åka därifrån, och där skall jag dricka mitt morgonte innan någon har vaknat.

    Ladan skall inredas till tidernas coolaste, mysigaste rum för uthyrning, och jag skall baka mig till en förmögenhet och betala av gården i ett nafs.

    Vi skall ha två hästar, och på somrarna kan vi ha turridning för turistungarna.

    Det vackra huset i Buttle såldes i en rasande hast - såklart - och vi var inte ens med och budade. Det kan vi ju inte vara när inte alla i familjen vill flytta dit.

    Men, man får fortsätta drömma! Och självklart skall jag anmäla mig till visningen.

    tisdag 26 juli 2011

    Morsa på stan

    Jo, det var några från högstadietiden som skulle träffas en sväng på stan. Och jag skulle med. Som typ aldrig går ut. Men nu ville jag. Så spännande. Och lite blyg kände jag mig. Har just vant mig vid att ha dem i mitt liv igen via fb. Och så skulle jag få träffa dem live..

    Men, man är ju inte bara partypingla, utan morsa också: fixade lasagne till familjen när vi hämtat Stefan från jobbet; hade förberett så att det bara var att varva såser och lasagneplattor. Ungarna dukade. Men hur det var hade jag väl en tjugo minuter på mig att duscha och fixa mig innan jag var tvungen att rusa till bussen. Men jag hann - med blött nyborstat hår och mascara och eyeliner i ena handen, plånbok och mobil och nycklar i andra handen fick ungarna varsin puss som knappt hann fastna på kinden innan jag rafsade ner alltihop i en väska och slet på mig skorna. Stefan skjutsade mig de 400 metrarna till bussen för att jag skulle hinna.

    Jag var en timme tidig i stan, eftersom bussarna inte går sådär jätteofta utom med gotländska mått mätt, så jag slank in på McDonald´s och lånade toaletten där jag kramade in lite lockar i håret och
    svärtade ögonen så gott jag kunde i den skumma belysningen. Sen tog jag med en cheeseburgare och en liten chokladmilkshake eftersom jag inte hann äta  hemma, och strosade sedan ner genom stan.

    En del affärer är öppna lite länge på sommaren, så jag hann in i några som jag typ aldrig hinner kika i lugn och ro i längre. Köpte present till Estrid och Gabbe. Det skall dom ha när morsan vart på utflykt, eller hur!

    Och det var så roligt att träffa tjejerna som kom. En av dem tror jag inte att jag har träffat sedan vi gick på högstadiet faktiskt. Gymnasiet möjligen. Och det var så himla roligt att lyssna på deras berättelser; jag hade kunnat stanna hela natten och bara fortsatt prata. Men glasskor trillar ju av vid tolvrycket, och strax därefter gick min buss hem så det passade ju bra.

    Mobilfickan jag slängt ner i väskan var tom visade det sig, och mobilen låg kvar på köksbänken hemma. Inga bilder, alltså.

    Gabbe mötte mig med moppen, så jag fick skjuts sista biten hem. Tyckte inte att jag skulle gå hem själv i mörkret. Stylish!

    Det är riktigt fina ungar jag har.