Mera om Alfons och Milla

Jag och Vera var ju på knattebio häromhelgen, och såg Alfons och Milla. Och det var mysigt. Att luta sig tillbaka till Björn Gustafsson (d.ä.) och hans saktmodiga röst. Att minnas kvällar med Gabbe, för massor av år sedan nu, när vi såg videofilmerna med Alfons och Milla som han fått efter sin kusin, uppkrupna i det vi kallade soffan bara han och jag.

Och jag tänkte att de var tidlösa de där böckerna och filmerna.

Men det är de ju inte.

Satt häromdagen på förskolan där jag jobbar, med ett gäng ungar i soffan och läste. Vi hade bytt ut "Godnatt Alfons Åberg" och "Aja baja, Alfons Åberg" mot "Alfons och hemlige Mollgan". Och som jag skrev när vi hade varit på bio så reagerade jag på hur de berättar för barnen att man (killar) blir retade om de leker med tjejer. Och att tjejer är lipsillar. (Det här visste inte Vera förut, det är jag säker på.) (I och för sig tror jag inte hon vet vad en lipsill är heller, men grundtonen är tydlig.) Den här gången handlar boken om hur Alfons snor pappas pipa och leker tåg med. Ungarna har ju inte en susning om vad en pipa är nuförtiden, inte de här i alla fall, och jag vet inte om jag är den som ska sitta och försöka förklara heller: Jo, det är en grej som man stoppar tobak i, och det är en sorts gift som man suger i sig när man eldar längst fram.. ehh..

De tappade snart intresset, och vi läste något annat istället. Men det fick mig att tänka. På hur det är och hur det blir.

Vera hos frisören

När jag klipper Vera blir alltid hennes vänstra sida mycket finare än den högra. Vet inte varför, men jag bestämde mig för att sluta klippa henne själv, och vända mig till någon som kan hantverket: min favoritfrisör på Skarphäll förstås. Nu var det hans brorsa som klippte, men det visade sig gå precis lika bra.

Och det var så himla roligt. När jag klipper Vera hemma sitter hon ju och far fram och tillbaka som en vindsnurra i stolen, så det är mer tur än skicklighet att jag inte klippt henne i örat eller något. Så jag tänkte att jag får kanske ha henne i knät om det ska funka, men frisörer är säkert vana vid det mesta.

Men så fick hon sätta sig i stolen, och då var det som magi omslöt henne. Hon såg så lycklig ut, men samtidigt jättegenerad, och sen, sen gjorde hon precis som han sa, ända tills det var färdigt. När han bad henne luta ner hakan mot bröstet gjorde hon det (så snart han visat henne hur man gjorde), och så satt hon så ända tills han sa åt henne att göra något annat.

Och hennes lilla huvud guppade stillsamt i takt med tuggummituggandet, och när han senare bad henne blunda så han skulle kunna klippa luggen på henne så gjorde hon det. Tills jag fick be honom att säga till henne att hon kunde titta igen, för hon blundade snällt och hade väl gjort det än om han inte sagt något annat.

Underbara unge!

Nyklippt, rar liten nacke

Underbara eftermiddagar

Mitt nya jobb medför att jag slutar kl 13:00 en del dagar. Fem dagar på tre veckor, närmare bestämt. Och eftersom jag verkligen slutar då, när jag slutar, och kan gå hem och känna mig ledig, så gör jag det också.

Med stor njutning.

I tisdags väckte jag Vera på hennes vila, och så tog vi cykeln och tog svängen genom skogen och hem. Gabbe har ju praktik nu, så han är med den byggfirman som bygger ut vårt hus just nu, så de höll på att spika fasad för fullt när vi kom hem.

"Vi bakar en kaka!" sa jag entusiastiskt till Vera, för jag tänkte att jag ville fjäska lite, och så var det så fint väder så att det nog skulle sitta fint med lite nybakad kaka och kaffi ute i trädgården när man håller på och snickrar.

Vera lycklig såklart. Jag knäckte ägg och hon vispade. Jag mätte i mjöl och hon hällde. Och vispade. Och slickade bunke. Eller, det gjorde vi båda faktiskt, om jag ska vara uppriktig.

Och sim-sala-bim, en knapp timme senare njöt vi av ljummen kaka och kaffe/te i trädgården. Älskar känslan av att bygget är i full gång och peppade Vera med att hon snart ska få ett eget rum.

Trehjulingspromenad sen, medan byggarna utförde sin magi. I över en timme traskade vi runt i kringelkrokar i kvarteret, Vera sjungande "jag hamrar och spikar och bygger en bil.." med ena handen på styret och andra hamrandes och spikandes i luften. Underbart. Och Estrid var hos kompis, så när det blev dags så gick vi förbi där och hämtade upp henne också. Då var Vera i ärlighetens namn ganska trött i benen, så jag fick putta henne lite i ryggen för att komma hem innan energin tog slut helt. Med allt vad det innebär.

Våra nya grannar var ute i trädgården med sin underbara hund (som jag vill ha), så vi lekte med den och dom och skrattade när hunden flög som en vind över staketet för att fånga bollen som husse kastat.

Sen varmt och gott inne. Fläskpannkaka till middag när Stefan kommit hem och Gabbe snickrat färdigt, och massor med ljus och varmt och spöregn ute.

Om det är som de säger att välmående alstrar lika mycket positiv verkan på kroppen som stress skadar, så kommer jag må bra en låång tid framöver.

Åh, vad jag älskar våra lediga eftermiddagar!

Om Juholt

Har jag förtroende för socialdemokraterna? För Juholt?

Har jag förtroende för Juholt? I jämförelse med vilken politiker då? Och vad är det man ska ha förtroende för; vad är det man ska lita på, liksom? Att alla politiker är fläcklösa övermänniskor; att de alla gått samma spikraka väg genom grundskolan, in i ungdomspolitiken och genom gymnasiet med stipendiet i handen och raka vägen in i kyrkan för att gifta sig med sin första kärlek och sedan dedikerat resten av sin tid här på jorden till att göra världen till ett bättre ställe för alla andra men inte sig själv? Som Reinfeldt.

Eller ska man lita på att dom är människor med ett jobb. Ett jobb som förvisso påverkar supermånga andra människor och därför kan anses vara mer ansvarsfyllt och krävande än en del andra.

Det finns säkert gott om idealistiska människor fria från synd, men de verkar inte vara särskilt intresserade av politik, och därför kanske det är bättre att lita på att de är människor, vanliga människor med vanliga människors hyfsat rymliga samvete.

Egentligen vore det smartare ifall de berättade själva, eftersom pressen alltid luskar fram något till slut; det här och det här har jag gjort, inte så bra det där kanske, men jag är superduktig på det här jobbet för jag är bra på det här och det här. Jag kan inte lova att jag inte kommer att roffa åt mig lite extra, för det är så himla frestande ibland, men jag ska försöka att inte överdriva.

Men jag tror inte vi skulle ha mer förtroende för en politiker som sa så. Jag tror vi skulle tycka att han/hon var korkad, för jag tror vi vill ha fläckfria övermänniskor som styr landet. På något sätt känns det bättre om man vet att de som har så otroligt mycket makt också är otroligt mycket bättre än en själv.

Annars vet man ju redan från början att det här kan gå precis hur som helst.

En helt ny tanke och ett helt nytt ljud

Satt och åt frukost med Estrid härom morgonen. Alla hade ätit frukost såklart, men just då var det bara hon och jag kvar vid bordet. Estrid läste på mjölkpaketet och jag bläddrade väl i något, och hon frågade "Pastöriserad, mamma, vad är det?"

Den kloka morsan sa som det var, att det är när man har hettat upp mjölken så att bakterierna dör. Det gick en stund, en och en halv sekund, och sen kom följdfrågan: "Jaha.. men ligger dom kvar i mjölken då eller? Vart tar dom vägen, liksom?"

Och jag blev så himla full i skratt. Så härligt med en tanke jag verkligen aldrig tänkt i hela mitt liv. Trots all pastöriserad mjölk jag hällt i mig så har jag aldrig någonsin funderat på var bakterierna tar vägen när dom dör. Jätteroligt. Och jag har verkligen ingen aning om mjölken vi eventuellt dricker eller gör pannkakor på är fullproppad av döda bakterier eller inte.

Har dock lite svårt att dricka mjölk nu, utan att tänka på att det kanske ligger miljontals döda däri, på rygg, med tungan ute och dom små krokiga benen uppåt. Kryss för ögonen.

...

Ett helt nytt ljud kommer från min kropp. Sen typ igår eller i förrgår möjligen. Och det är vänstra knät som krasar otäckt. Först när jag sätter mig på huk; inget trevligt litet knäppande ljud, utan krasande just. Ganska högt. Och så är det samma ljud igen, fast värre, när jag reser mig upp igen.

Och eftersom jag jobbar på förskolan så kan ni ju kanske tänka att det blir några sådana manövrar på en dag; ibland med och ibland utan en eller ett par ungar i famnen.

Vet inte ens om jag kommer våga kolla upp det. Hoppas att det bara går över. Det positiva är att värken är borta; jag har haft ont på insidan av knäskålen, vid det som jag tror är muskelfästet, ganska länge av och till beroende på om jag har sprungit eller simmat eller inget.

Vet inte vilket jag föredrar, faktiskt.

Lpfö98, reviderad 2010

Och så sitter jag här igen. Jag som bara skulle jobba på jobbet och inget mer.

Men det är roligt, det hjälps inte, och den här gången skall jag presentera den nya läroplanen för förskolan som trädde i kraft 1:a juli 2011 på föräldramötet på onsdag.

Fast jag har sagt nej till en del grejer också. Sådant som jag egentligen tycker är roligt, men som jag just nu känner att jag får klara mig utan. Jag är till exempel inte facklig representant för Lärarnas Riksförbund. Jag är inte heller skyddsombud. Däremot är jag med i krisgruppen som skall finnas till hands och organisera i händelse av katastrof. Jag hoppas att jag aldrig, aldrig kommer att behöva lägga någon tid där.

Att presentera läroplanen på ett överskådligt sätt är däremot helt ok. Jag gör egentligen bara mig själv en tjänst, eftersom jag i och med det måste se till att fördjupa mig i den ännu mer. Och det är väl bara bra, eller hur!

Och så sitter jag här igen. Bloggar, istället för att skriva färdigt presentationen på en gång och gå och lägga mig.

Man lär sig aldrig..

Saker som upprör mig!

Det är lite konstigt, men jag blir inte så upprörd alls just. Det var länge sedan jag gick igång sådär ordentligt på något...

Tänk när Eva Bofride skrev i GT att hon hoppades att inte förslaget att förlänga rättigheten att ta ut föräldraledighet ända fram tills barnet fyllt sexton skulle gå igenom, eftersom hon ansåg att det var ytterligare en kvinnofälla. Ytterligare risk att någon av föräldrarna (mamman) skulle behöva tillbringa tid i det hemska, förhatliga hemmet och där förväntas ta hand om sina otäcka barn om de nu skulle behöva det, istället för att vara ute i det underbara arbetslivet och skrapa ihop till pensionen.

Jag var så arg så jag grät. (Vera var nyfödd. Det kan ha förstärkt mina känslor. Men jag har fortfarande mycket starka åsikter om det hela, och det skulle faktiskt kunna driva mig till att ge mig in i politiken.)

Men nu, vet ni... nu är jag bara grinig för att min man nu har installerat McAfee virusskydd på min lilla dator för att skydda den mot angrepp utifrån, och det plötsligt visar sig att det inte går att skriva på min hotmail: om jag trycker ner en bokstav så tar det typ trettio sekunder innan den visar sig.

Så mycket tid har ingen.

Tänkte skriva ett svar till Estrids snälla fröken Katarina, och nu får hon vara utan bara för det här! Blev så förbannad till slut att jag skrev ändå, fast det inte kom några bokstäver. Tänkte att de får väl komma när de kommer. Men då minns väl inte datorn hur många bokstäver i rad som helst, och resultatet blev ett väldigt hackigt meddelande där det saknades en massa. Försökte gå in och lappa och laga; fylla i de saknade orden och bokstäverna, men efter tjugo minuter gav jag upp.

Så nu får hon aldrig veta hur glad Estrid blev över läxan de fick (de skall baka två olika grejer hemma under veckan som kommer).

Kanske att hon berättar själv, förstås.

Biopremiär med Alfons och Milla

Stor dag för lilla Vera - vi gick på bio för första gången. Och hon som har hört hur vi andra, framförallt med Estrid, gått på bio då och då tyckte ju att det var jättespännande såklart - hon skulle få följa med. Eller sölle mä, som hon säger så rart.

Och så var det Alfons, och Milla, och Björn Gustavssons saktmodiga röst. Sköönt tempo; underbar kontrast till nickelodeon eller i princip vad som helst. Och Vera satt där med sin klubba ("fast det inte är lördag, mamma") och tittade med stora ögon. Hon har nyligen lärt känna Alfons i "Godnatt Alfons Åberg", och så spelar vi alfonslotto för fullt, så det var roligt att se dem på film.

Och så är det ju de gamla hederliga programmen, som jag och Gabbe såg på video när han var liten, och de är ju verkligen supermysiga.

Men så såg jag ur Veras perspektiv, avsnittet som handlar om hur Alfons blir retad för att han leker med Milla. Och jag kände hur jag skruvade på mig, för jag tror det var första gången Vera fick berättat för sig hur det ser ut i världen; att man blir retad om man är kille och leker med tjejer, att tjejer gråter och är fjantiga. Det kändes uråldrigt.

Men jag är ganska säker på att hon inte visste det här förut, uråldrigt eller inte. Och det kändes faktiskt inte riktigt lika bra längre.