Estrid kan plötsligt inte sova själv. Eller, hon kan, men det tar lång tid och hon får alldeles för lite sömn. Vi också.
Har aldrig kört någon "femminutersmetod" med barnen. Och vi har velat ha det så; lite läsning och lite snicksnack och så sova. Det är ju liksom en liten värdefull stund som man har på tu man hand med ungarna sina. Man har oftast inte så många sådana under en vanlig arbetsvecka annars.
Men plötsligt funkar det inte som det brukar: Estrid vaknar när Stefan går ut därifrån, och sen kan hon alltså inte somna om. Vanligtvis brukar hon vakna till lite grann, och sedan somna om igen innan man lämnat rummet.
Sen kom jag på det där med nioårskrisen, fast jag hade för mig att det var elvaårskris. Och jag kom ihåg att det tydligen är en känslig ålder (det också), som ofta ger upphov till oro, ångest och rädsla inför saker som man förut inte alls varit rädd för. Har nu läst massor av mammor (!) som skrivit om sina nioåringar och berättat hur de plötsligt inte kan sova, vara ensamma eller som över en natt förvandlats från glada och godmodiga barn till ängsliga, rädda och lite ångestfyllda.
Men det går över (till skillnad från trotsåldern). Det verkar som om man i den här åldern börjar inse att folk runt omkring en, föräldrar, synskon och andra, kan dö till exempel. Att det som vi lever i just nu inte kommer att vara för alltid, utan att saker och ting förändras. Och det är ju en tuff insikt.
Faktiskt.
 |
| Mysigast med sällis! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar