Tack alla ni som inte styckmördat mig!

Tänker på er ibland, ni som verkligen haft tillfälle att styckmörda mig, men vart så genomschyssta att ni låtit bli. Stort tack -

till exempel till dig som skjutsade mig hem den där kvällen när vi skulle efterfesta hemma hos chefen efter en kväll på Café Opera. Alla som känner mig det minsta lilla förstår att det här måste vara riktigt, riktigt länge sen.

Hur som helst så hade jag tröttnat, och ville hem. Började gå. Rätt så packad, uppenbarligen. Mitt på Tranebergsbron nånstans så stannade en vit sån där halvbuss av nåt slag, och en man lutade sig ut och sa typ att jag tycker verkligen inte att du skall gå där alldeles ensam, jag tror att det är mycket bättre att jag skjutsar dig hem. Det lät ju som en lysande idé, tyckte jag också. Vad som helst kunde ju hända när man tänkte efter... nån som inte var sådär schysst som han kunde ju stanna och... Ja, ni hör ju själva; jag borde ha varit inlåst.

Men jag hoppade in i bilen och sa vart jag skulle och kom på sådär när vi närmade oss att det faktiskt inte fanns nån som väntade på mig, och alltså inte skulle sakna mig om jag inte kom hem. Illa. Började inse att det kanske inte var det bästa beslutet att hoppa in i den där bilen ändå. Så, smart som jag var sa jag tack för skjutsen och nu skall jag in till min pojkvän som väntar på mig. Riktigt klurigt - eller hur! För om han hade tänkt att styckmörda mig skulle han säkert ha skjutsat hem mig först, istället för att braka direkt ut i skogen. Eller? I vilket fall som helst så händer det att jag tänker på honom, den där vänlige mannen som faktiskt bara ville skjutsa mig hem.

Det finns några till, faktiskt. Jag har haft stor tur, så är det.