söndag 31 juli 2011

Schulmans skamsköljningar - och mina

Jo, jag tänkte ju skriva något om Alex Schulmans skamsköljningar; det är ju ett sådant fantastiskt bra ord! Finns det någon i denna världen som inte vet hur det känns när man tänker på något man nästan skulle kunna krypa ur huden för att få ogjort? Om det gick. Stöten av energi som sköljer genom kroppen. Skammen. Och hur man riktigt vrider sig inuti och nästan kvider. Ibland högt. Skamsköljning..

Alex verkar plågas av sina skamsköljningar rätt ofta. Jag också, men numera försöker jag förminska dem, och läxar upp dem istället; men så låt mig vara människa! Ja, jag har gjort dumma saker, skitdumma faktiskt, och jag skäms. Men såhär är det att vara människa; man gör bort sig ibland och det får man leva med, men nu räcker det!

Jag misstänker att det vi båda egentligen lider av är inte våra dumheter (inte så mycket i alla fall), utan våra alldeles för starka överjag. Våra överjag har blåst upp sig till någon sorts... jag vet inte vad, men som sitter och petar på oss och ständigt påminner oss om våra hemskaste stunder för att få oss att känna oss små och ynkliga. Men nu har jag avslöjat mitt överjag, och det det håller på med är en rätt vanlig härskarteknik som jag inte orkar ställa upp på att tryckas ner av.

Och här sitter jag och skriver om Alex Schulmans överjag, och det var ju egentligen inte meningen, för det har jag verkligen ingen aning om. Är det något jag vet pyttelite om så är det nog honom. Jag får prata för mig själv.

Hur som helst så njuter jag av att sätta mitt överjag på plats ibland. Det menar nog väl, men kan vara en riktig präktis. Inte särskilt sympatisk alls. Men jag blir bättre och bättre på att skaka av mig, istället för att knyckla ihop mig inuti av skam.

Hur skönt som helst - herregud; låt mig vara människa!

fredag 29 juli 2011

Såhär ser drömmen ut

Här är den: gården!

Den vill jag ha, och där vill jag bo!

Där skall vi fira jul i de stora salarna, hysa in gäster på somrarna, och här skall jag öppna mitt bagericafé. Gästerna skall få vandra omkring i örtgården och inte vilja åka därifrån, och där skall jag dricka mitt morgonte innan någon har vaknat.

Ladan skall inredas till tidernas coolaste, mysigaste rum för uthyrning, och jag skall baka mig till en förmögenhet och betala av gården i ett nafs.

Vi skall ha två hästar, och på somrarna kan vi ha turridning för turistungarna.

Det vackra huset i Buttle såldes i en rasande hast - såklart - och vi var inte ens med och budade. Det kan vi ju inte vara när inte alla i familjen vill flytta dit.

Men, man får fortsätta drömma! Och självklart skall jag anmäla mig till visningen.

tisdag 26 juli 2011

Morsa på stan

Jo, det var några från högstadietiden som skulle träffas en sväng på stan. Och jag skulle med. Som typ aldrig går ut. Men nu ville jag. Så spännande. Och lite blyg kände jag mig. Har just vant mig vid att ha dem i mitt liv igen via fb. Och så skulle jag få träffa dem live..

Men, man är ju inte bara partypingla, utan morsa också: fixade lasagne till familjen när vi hämtat Stefan från jobbet; hade förberett så att det bara var att varva såser och lasagneplattor. Ungarna dukade. Men hur det var hade jag väl en tjugo minuter på mig att duscha och fixa mig innan jag var tvungen att rusa till bussen. Men jag hann - med blött nyborstat hår och mascara och eyeliner i ena handen, plånbok och mobil och nycklar i andra handen fick ungarna varsin puss som knappt hann fastna på kinden innan jag rafsade ner alltihop i en väska och slet på mig skorna. Stefan skjutsade mig de 400 metrarna till bussen för att jag skulle hinna.

Jag var en timme tidig i stan, eftersom bussarna inte går sådär jätteofta utom med gotländska mått mätt, så jag slank in på McDonald´s och lånade toaletten där jag kramade in lite lockar i håret och
svärtade ögonen så gott jag kunde i den skumma belysningen. Sen tog jag med en cheeseburgare och en liten chokladmilkshake eftersom jag inte hann äta  hemma, och strosade sedan ner genom stan.

En del affärer är öppna lite länge på sommaren, så jag hann in i några som jag typ aldrig hinner kika i lugn och ro i längre. Köpte present till Estrid och Gabbe. Det skall dom ha när morsan vart på utflykt, eller hur!

Och det var så roligt att träffa tjejerna som kom. En av dem tror jag inte att jag har träffat sedan vi gick på högstadiet faktiskt. Gymnasiet möjligen. Och det var så himla roligt att lyssna på deras berättelser; jag hade kunnat stanna hela natten och bara fortsatt prata. Men glasskor trillar ju av vid tolvrycket, och strax därefter gick min buss hem så det passade ju bra.

Mobilfickan jag slängt ner i väskan var tom visade det sig, och mobilen låg kvar på köksbänken hemma. Inga bilder, alltså.

Gabbe mötte mig med moppen, så jag fick skjuts sista biten hem. Tyckte inte att jag skulle gå hem själv i mörkret. Stylish!

Det är riktigt fina ungar jag har.

måndag 25 juli 2011

Sommaren, tiden, Schulman och maktlösheten

"Varför är det så mörkt på kvällarna?" frågade Gabbe en kväll när vi åkte hem från Åminne. "Tja, ljuset vänder och kvällarna blir mörka tidigare igen såklart.."

Han menade på att det är ju mitt i sommaren och borde fortfarande vara jätteljust på kvällarna (och det är det ju i och för sig, om man jämför med december). Men de här senaste dagarna efter åskovädren har varit lite höstiga, tycker jag, så jag håller med honom. Men jag gillar ju det, så mig gör det inte så mycket.

Köpte två kubikmeter björkved idag. Inte en höst och vinter till utan ordentligt med ved så att vi kan tända brasor när vi vill! Så jag är beredd - hösten kan komma.. i september, oktober någon gång.

Jag kan inte minnas att jag har känt mig såhär ledig någon sommar sedan jag började jobba som lärare. Innan dess jobbade jag ju ofta som servitris på somrarna, så då är man ju inte ledig alls. Jag menar alltså sedan jag började med betald semester.

Helt avslappnad känner jag mig, och det är såå skönt. Och så har jag ännu tre veckor kvar av semestern innan jag börjar mitt nya jobb. Vad mer kan man önska?

Lite sans och vett, kanske i så fall. Finns inga ord för det som händer omkring oss just nu. Hörde på radion vad en av flickorna som varit med på Utöya sagt: "Om en människa kan sprida så mycket hat, tänk då hur mycket kärlek vi kan sprida, allihopa tillsammans." Det kan man tänka på. I det stora och det lilla.

Har funderat jättemycket (faktiskt) kring insändarstormarna i Gotlands Tidningar kring Alex och Calle Schulman, och också kring den där insändarskribenten som kallar sig "Löntagare med fem veckors semester", och det här hänger ihop med sprida kärlek:

Insändarna som handlar om Alex och Calle har att göra med den där ormen Calle hade ihjäl i tron att det var en huggorm, och man vill nästan få det att låta som om han plöjt igenom skogarna här på ön och lustmördat varenda orm han stött på, och man uppmanar bröderna att sluta skriva i tidningarna och i sina bloggar, och menar på att det de håller på med är slöseri med tid. De får dock gärna andas lite till av vår luft innan de ger sig av igen, tillbaks till gaskammaren (Stockholm).

Själv har jag ingen välgrundad åsikt alls om de två; det var synd med ormen, men däremot reagerar jag jättestarkt på det som skrivs om det här. Dels tycker jag att det är fruktansvärt pinsamt att liksom bli del av det hela bara genom att läsa det. Lite så att om jag någon gång skulle råka hamna bakom den ena eller den andra av the Schulmans i kön någonstans så skulle jag nästan vilja be om ursäkt å insändarskribenternas vägnar. Varför kan det inte få finnas plats för oss alla? Gillar man inte det de skriver så är det ju fritt att låta bli att läsa, eller hur?

Men det är något annat också; det man håller på med på insändarsidorna när man gör såhär är ju att skapa och förstärka en slags "vi och dom" eller kanske ännu värre "vi mot dom"- känsla. Och när jag läser de här insändarna, och sedan hör på nyheterna om vad som hänt i Oslo till exempel, så tänker jag att det är ju precis samma mentalitet som uttrycks; vi (hör till, har rätt och vet) och ni (hör inte hit, har fel och skall straffas).

Det skrämmer mig. Den här världen behöver inte mer sådant. Vi som nu har lyckan att bo på den här vackra ön, kan vi inte låta den inspirera oss? Vår vackra natur dömer inte, särbehandlar inte och värderar inte. Den är, och låter vara. Kan vi inte försöka vara lite mer som den? (Och jag menar vår natur i den vidaste bemärkelsen - allas.)

Lika med den där stackaren som kallar sig "Löntagare..". Hur kan man lägga så mycket tid och kraft på att beskriva sin avundsjuka och sin okunskap? Och varför gör man det? Varför måste vi döma varandra hela tiden? Döma och fördöma, utan att egentligen ha gått ett enda steg i någon annans mockasiner. Som den här insändarskrivaren, utgå ifrån att precis alla lärare är lata, överbetalda och sitter i lärarrummet och äter tårta i väntan på sommarlovet.

Det enda vi vet är det vi ser, och så länge man inte har tillgång till hela bilden så kanske man skall avvakta lite. Jag föreslår att den här människan tar och spenderar 4,5 år på högskolan och närmare en halv miljon i studieskulder och sedan axlar jobbet och njuter av sin lön och sommarlovet som han eller hon har jobbat in. Varsågod! Lärare behövs ju.

Kärlek behövs också. Och tolerans. Kan vi försöka visa varandra lite mer sådant - snälla!

lördag 23 juli 2011

Sömnparalys

Ordet för dagen är alltså sömnparalys!

Kom över det av en händelse  när jag läste tidningen (Igår)imorse. Det fanns i en artikel om narkolepsi, i samband med vaccinering med pandemrix. (Vilket i och för sig gör mig helt tokig; att veta att vi vaccinerat hela familjen med något man tydligen inte riktigt hade någon koll på. Skulle man inte kunna sätta dit "dom" för allmänfarligt beteende eller vårdslöshet?)

Men om sömnparalys; jag drabbades i tonåren, och det inträffade ganska ofta under tio år kanske eller så. Nu för tiden händer det ytterst sällan. Men det händer faktiskt, att jag vaknar och kan inte röra på mig precis när jag har somnat eller håller på att somna. Allt jag kan göra är att andas, och jag försöker andas riktigt tungt och får i bästa fall fram ljud som gör att Stefan märker att jag "har mardrömmar" och kan väcka mig. Han skakar mig ganska hårt, säger han, och det kan vara att jag inte ens märker det. Men sedan bryts det, och det är som att komma upp till ytan efter att ha kämpat under vatten för länge.

Sömnparalys inträffar, vet jag nu, när muskelkontrollen i kroppen stängs av för tidigt, till exempel. För en del händer det här strax när de håller på att vakna, och då har inte muskelkontrollen satts på i tid, utan är fortfarande avstängd fast man har vaknat. Den stängs av när man sover för att man inte skall skada sig själv under sömnen har jag läst, och ögonen lär vara det enda undantaget. Men stängs den av innan man somnar helt, då upplever man det såklart som om man blivit förlamad. Ett tillstånd man rätt så lönlöst och skräckslagen försöker att kämpa emot.

Jag blev orolig när jag var med om det första gången såklart; det är jätteläskigt att vara helt vaken i huvudet men inte kunna röra sig alls eller ha någon aning om vad det är som pågår. En del andra skumma grejer händer ibland också; nu har jag läst att man kan drabbas av hallucinationer och allt möjligt i samband med det. En del ser människor i sitt sovrum, hör människor eller upplever att de lämnar sina kroppar. Jag tänker inte gå in på vad jag har varit med om själv; inga hallucinationer dock.

Men ruggigt är det. Särskilt när man inte vet vad det är. Det är lätt att tro precis vad som helst. Inget man kanske gärna pratar om heller. Jag frågade min mamma en gång minns jag, och hon lät lite orolig och undvikande. Hon visste ju inte, men jag tror aldrig vi pratade om det igen heller.

Jag skulle också blivit orolig om min unge kom och sa att han eller hon inte kunde röra sig när hon höll på att somna.

Men nu alltså, snart 43 år gammal, när det i stort sett aldrig händer längre, så har jag fått ett namn för detta: sömnparalys. Har också fått veta att det inte är farligt och att jag inte är ensam. Måste firas!

Jag googlade som hastigast och kom in på en blogg där någon beskrev det här, och hade fått massvis med svar.  Läste någon annanstans att man räknar med att den fjärdedel av människorna är med om det här någon gång. Jag är alltså i väldigt gott sällskap - härligt!

(Fast tråkigt förstås att det är så många som är med om det här, för det är inte speciellt kul. Lättare dock att handskas med kanske, om man vet vad det är..)

onsdag 20 juli 2011

Härlig dag på Leva Kungslador

Ringde min kära svärmor imorse och frågade om hon hade lust att följa med ut till Leva Kungslador och äta lunch med mig och flickorna. Och jodå, det ville hon gärna.

Har inte vart så sugen på att åka dit, för det har blivit med det som det blir ibland att när alla är sådär ååhh, det är så mysigt och så skittoppen, att jag blir lite anti. Fjantigt, jag vet.

Men hur som helst så tänkte jag att vad sjutton, det kan väl vara en trevlig sak att göra en onsdag. Så vi åkte dit.

Och så var det såklart sådär supermysigt som alla säger att det är. Och nästan ännu mysigare. Och godare. Typiskt.

Man kommer in bland bröd, dofter, bullar stora som handflator och ännu mer dofter. Vi åt buffé i trädgården, och det var verkligen supergott och jättemysigt! Och det var fetaoströra, linssallad, rödbetsfärskost, fiskgryta (som var såå mustig och god), stegnugnsbakat bröd, bondomelett, ärtpesto... My god! Och så pannkaksbuffé till ungarna.

Området bakom själva huslängan var så stort också, och det ser man inte när man bara kör förbi. Det fanns gott om plats och kändes inte trångt fast det var jättemycket folk. Och efter maten sprang flickorna iväg en bit till några små dungar med hängmattor, små studsmattor och trädkojor och lekte i skuggan, och jag och Monica kunde sitta och prata en stund och njuta av kaffet och teet i lugn och ro.

Härlig dag!

Vi spenderade ett par timmar där, shoppade lite i butiken. Estrid köpte te till mig i smyg och gav mig som present; ekologiskt grönt citronte, som jag faktiskt njuter av i precis denna stund. Hon är en gosing, hon!

På väg hem stannade vi vid sjön. Ensamma där ännu en gång, och det är ett härligt ställe att vara på. Tjejerna badade (inte jag den här gången heller), och det har varit en toppendag!

(Innan dess stannade vi på elgiganten och köpte en mobil till Estrid, förresten, så att jag kan vara säker på att få tag på henne när hon smyger iväg till bibblan med kompisarna. Glad tjej, jojo!)

Den förlorade bilnyckeln, och hur den återfanns

Det här hände för tja.. två somrar sedan nu måste det vara. För vi hade Forden, men Stefan hade inget körkort ännu.

Två fjärrstyrda nycklar fick vi till bilen när vi köpte den. Efter några månader, på sensommaren någon gång, så upptäckte jag för första gången att reservnyckeln saknades. Och den använde vi ju just inte, eftersom det ändå var jag som körde. Stefan hade den ibland när han packade ut grejer eller ungar i bilen, men det var väl allt.

Jag reagerade inte särskilt bestört över att den inte hängde där den skulle, utan tänkte att den har väl åkt ner från kroken bara, och ligger där bland cykelhjälmar, cykelpumpar, vantar och benskydd. En och annan försvunnen nyckel har legat därnere, så det hade inte varit särskilt konstigt. Men när jag väl tog mig för att leta så fanns den inte där.

Då började det kännas lite obehagligt. Så började jag tänka hur Vera legat och sovit i barnvagnen vid den öppna ytterdörren hela våren. Tänk om någon vart så jäklig så han eller hon faktiskt smygit sig fram och sträckt in handen och snott bilnyckeln..

Vi letade och letade, men nyckeln var borta. Det var bara att konstatera. Obehaget av att veta att det kan faktiskt vara så att bilen är borta en vacker morgon när vi skall iväg allihop bleknade såklart mer och mer för varje morgon bilen stod kvar. (Oftast så är ju folk inte bara ute efter bilnyckeln om dom snor en sådan, utan själva bilen också.) Men man vänjer sig vid tankar och hittar ständigt nya saker att oroa sig för, så vi lämnade det där med bilnyckeln.

En kväll långt senare ringde Gabbe från Amor, fritidsgården härborta, och frågade om jag läst artikeln i tidningen om hittegodsavdelningen inne på polisstationen. "Njaa, inte så noga, jag bläddrade bara igenom tidningen imorse som hastigast.." "Slå upp artikeln och kolla på bilden! Är inte det våran bilnyckel?"

På bilden fanns en stor hink med upphittade och inlämnade nyckeln. Och vad tronar överst tror du, om inte vår bilnyckel!!

Men det kan ju inte vara på riktigt. Det kan ju inte vara vår - det finns ju tusentals likadana. Men nyckelringen i läder från Kindvalls såg onekligen ut precis som den som suttit på våran. Och även om den inte heller är den enda i sitt slag så finns det nog inte tusentals av dem här på Gotland i alla fall.

Ja, och det är klart det var vår nyckel; annars hade jag ju inte skrivit allt det här. Jag gick till polisstationen nästa dag, och bad att få titta, och jodå, nog var det vår allt!

Så märkligt.

Och tack snälla, snälla du som lämnade in den. Jag vet inte vem du är eller var du är, men tusen tack!

Estrid försvunnen!

Nästan två timmar var hon borta. Hon hade lekt med en av kompisarna hela dagen, och innan de skildes åt skulle de gå och köpa glass. Kompisens mamma hade sagt att de skulle komma raka vägen hem, men det hade inte Estrid uppfattat, och inte vet jag om kompisen hade gjort det eller inte. Hur som helst hade tjejerna gått in på biblioteket och satt sig.

Och helt glömt bort tiden. Först hade de bara suttit och läst, och sedan hade de fått se en tjock bok med en massa tatueringar, piercingar och annat spännande folk hittar på att göra med sina kroppar. De hade ju haft jättekul, såklart.

Estrid visste inte att vi skulle iväg och att jag letade efter henne. Gabbe skulle till jobbet, och var jättefrustrerad över att han skulle bli sen, eftersom hon inte dök upp. Han cyklade runt och letade, jag åkte runt i bil och kompisens mamma cyklade också omkring i kvarteret, bort till affärerna, ner till Kungsgården och bort till kyrkan. Inga flickor någonstans.

Gabbe ringde polisen på väg till Åminne, och jag hade telefonkontakt med de andra föräldrarna och med Stefan. Jag hade blodsmak i munnen av rädsla när jag lämnat honom och körde tillbaka. Paniken kom krypande när jag insåg att det faktiskt nästan gått två timmar, och att det är alldeles för lång tid för att det skulle vara rätt. Estrid är en klok och ordentlig unge. Lättdistraherad måhända, så det vore inte helt konstigt om de dröjde sig kvar någonstans. En liten stund. Inte två timmar.

Försökte tänka lugnt: vet att hon inte skulle följa med någon eller ta emot något. Men om någon stannar till och frågar om de skall ha skjuts hem, då? Säger att han vet var vi bor? Eller om de gått in på någon mindre tvärgata och någon bara sliter in dem i sin bil utan att de hinner märka att de tappar glassen ens...

Och sådär malde mina otäcka fantasier på, värre och värre, utan hänsyn.

På bibblan hade hon suttit. Var helt förkrossad när hon förstod hur rädda vi varit - hon visste ju inte ens att vi skulle iväg, att de skulle ha skyndat sig tillbaka...

Älskade lilla fina Estrid.

söndag 17 juli 2011

Idag har jag...

... spelat badminton med Gabbe. Superkul - särskilt när jag hade medvind och solen i ryggen :)

... sovit länge (det var före det här med badmintonet). Superskönt.

... gått en lång promenad med Vera. Nåja, så lång var den inte. Inte tillräckligt lång för att ursäkta att jag inte sprang idag. Eller igår. Eller dagen innan dess. Men ja, en promenad var det i alla fall.

... gjort en hundrafemtio sandkakor sådär i runda slängar. Till Veras stora lycka. Och hon får trampa på dem!

... inte gjort hallonpaj, fast hallonbuskarna dignar under tyngden av mogna bär. Har dock ätit en del av dem, och även av våra svarta vinbär som är som godast just nu; stora, saftiga och supersöta.

... börjat om på min barnboksberättelse, eftersom vår gamla dator har kraschat. Nu har jag skrivit in den i min egen laptop istället. Hoppas den ligger säkrare där. Och jo, jag borde säkerhetsspara allting; det är vansinnigt att inte göra det, jag vet. Jag ska. Det var någonting med laddaren i moderkortet eller något sådant. Den kan inte ta emot ström i alla fall, och det vill man ju gärna att den skall kunna göra. Dyrare att laga än att köpa ny. I princip. Sjuk värld vi lever i.

... inte rockat heller. Blåmärkena i midjan efter min nya rockring börjar blekna. Imorgon skall jag köra igen; det är skitkul, och jag hoppas på att jag härdats.

... suttit i skuggan av parasollet i trädgården och lyssnat på vinden i träden. Det var direkt efter promenaden när Vera sov i vagnen.

... konstaterat att den här sommaren är den lataste och slöaste jag någonsin haft. Hur skönt som helst. Kanske att året som gått också vart det tuffaste, på sitt sätt, som jag någonsin haft. Ett av dem i alla fall. Nu bara laddar jag om, känns det som. Och det är så sköönt, som sagt.

... sörjt lite att Stefan börjar jobba imorgon igen. Men han jobbar bara i två veckor, och sedan är han ledig i ytterligare två. Toppen - då skall vi ut och tälta igen. Räknar kallt med att vi vid det laget har hunnit glömma hur knöligt det är.

... inte fått stryk i schack av Gabbe. Inte än. Han kom just hem från jobbet, och jag bedömer att det tar ca 30 minuter innan jag har fått det. Idag också.

Städa - varför då?

Estrid är rolig att prata med, och som alltid får man höra sanningen från barna - visst?!

Estrid: Ska vi hitta på nå´t?
Mamman: Nja, jag måste städa; dammsuga undan och torka av golvet.
Estrid: Varför då - ska vi få gäster?

!

Och eftersom det är Nickelodeondagen på Kneippbyn ikväll med en massa artister och grejer så vill såklart Estrid gå dit. Vi hade inte riktigt bestämt vem som skulle gå med - jag eller Stefan - och mellan Estrid och mig lät det såhär:

E: Har ni bestämt än vem som skall gå med?
M: Nej.. vad tycker du? Du får gärna säga själv, för både pappa och jag går gärna med.
E: Tja, jag vet inte.. du är ju lite mysigare sådär, än pappa, så om du går med blir det lite mysigare. Men det är ju lite mer fart på pappa; han är som lite roligare du vet, så det blir väl lite fartigare kanske om han är med. Å andra sidan: om jag börjar fundera på någonting med killar eller så så är det bättre att du är med. För när det gäller killar fattar pappa faktiskt ingenting. Men det gör ju du!
Men som sagt, lite roligare kanske med pappa. Men gör som ni vill - mig spelar det ingen roll.

Tja, vad skall man säga? Glad att kunna hjälpa till med något!

Och hon är så rolig Estrid, för det ligger ingen värdering hos henne i det hon säger. Om det hade blivit en jobbig valsituation för henne, där hon hade tvingats "välja" mellan Stefan och mig så hade jag såklart inte sagt att hon kunde säga själv. Det skulle jag ju inte vilja utsätta henne för.

Nu kan jag avslöja att det var jag som gick med. Och hennes kompis följde också med, och det var fullt röj och det var superbra uppträdanden, hur mycket folk som helst, och efteråt stod vi i kö så att tjejerna fick sina autografer. Estrid blev bortburen av Danny till och med, för han höll på att snubbla över henne, och för att inte ramla och dra med henne helt och hållet fick han tag i henne och bar iväg med henne på skoj. Att hon över huvud taget kunde somna ikväll begriper jag inte.

Och artisterna som skrev, Danny, Amy Diamond och Mattias är så himla proffsiga och snälla mot ungarna. De tittar på varje unge, hälsar, småpratar. Fast det var hundratals - så superschysst mot sina unga fans.

Och deras mammor ;)

Estrid och Danny!

fredag 15 juli 2011

Regnig ridtur i Gervide

Bakade drömmar, kolakakor och bullar igår morse så att vi skulle ha smarrigt fika med oss till Gervide gård där jag lovat de yngsta ungarna en ridtur. Gabbe jobbade som vanligt (dubbla pass igår; i restaurangen på dagen och som vakt när Smaklösa spelade på kvällen), och hade efter tillfrågan ändå ingen lust att följa med. Klara besked där.

Gervide är en rätt mysig gård där man kan knata runt bland kalkoner, höns, kaniner och titta på smågrisar, hästar och getter till exempel. Och så kan ungarna rida; ja det kan man göra själv också, men bara på vissa tider har jag för mig.

Plats att fika på finns det också, och det kostar inget att vara där. Det finns en sparbössa vid parkeringen har jag för mig, där man kan lägga en slant om man tycker man har trivts. Men ridningen kostar förstås.

Och vädret, då? Tja, det var sådär perfekt molnigt men inte kallt på förmiddagen. Men när jag tog ut sista plåten bullar ur ugnen började det regna, som på en given signal. Märkligt. Sedan var det lite av och på sådär. Till kvällen, för då var det bara på - ösregn!

Picknick hade vi inne istället, medan vi bestämde oss för hur vi skulle göra, men det gick bra det med..
 
Picknick i vardagsrummet!


Första "egna" ridturen!

Vi åkte dit såklart, fast det regnade lite grann. En riktig hit! Vera var så lycklig så hon skrattade högt av förtjusning där hon satt på sin precis lagom stora häst Texas. Estrid var också nöjd såklart, men nio år och erfaren ryttare kräver lite mer än att bli ledd med grimskaft i 20 minuter för att jubla högt.
Tur då att det fanns ungar att titta på - kaninungar i massor (guuud, så söta!) och getungar (guuud, så söta!). Det är något visst med ungar, oavsett sort nästan - eller hur!

Såå söta!

onsdag 13 juli 2011

Mina tankar om Bodil Jönssons tankar om tid

Var och lyssnade på Bodil Jönsson, när hon pratade om tid på Strand Hotel i höstas, och köpte hennes bok "Guld" då. Har inte hunnit läsa den under läsåret som gått. Lite ironiskt.

Men nu, i samma veva som jag gick på semester och beslutade att byta jobb, så fick jag syn på den en dag när jag egentligen höll på med något helt annat, och landade på sängen med den och låg där och bläddrade. Det är ingen bok man behöver läsa från pärm till pärm, utan varje uppslag är en tanke om tid, och hur vi förhåller oss till den och hur vi hanterar att finnas mitt i den. Vad vi gör av den, liksom, och hur vi vill må.

Fin och tänkvärd - en
oslagbar kombo!
Robert Nybergs illustreringar är klockrena!


Vet hur det känns!

Mina egna tankar kring tid har mest att göra med vilken sorts människa jag vill vara, och hur jag vill att mitt liv skall vara. Hur jag vill må. Hur jag vill räcka till för dem jag älskar mest.

När jag var barnledig nu senast, med Vera, så stod jag i kö en dag i affären när jag såg en karl i ögonvrån liksom bakom mig. Han var superstressad och kikade fram för att se hur mycket som fanns i korgarna hos dem före honom, och jag sa lite utan att tänka på det att "du får gärna gå före mig om du vill." Ingen stor grej. Han blev jätteglad. Vera sov ändå, och jag hade gott om tid innan Estrid skulle hämtas och Stefan och Gabbe skulle komma hem. Och jag minns att jag tänkte då, och vet att det är sant, att om jag varit mitt i en termin hade jag förmodligen inte ens märkt honom, utan varit helt absorberad av min egen stress. Jag vill inte vara sådan, och jag vill inte må så i mitt liv.

Jag vill inte ytandas och bara vänta på att människan framför mig skall prata färdigt så att jag kan skynda vidare till nästa uppgift och förhoppningsvis hinna med åtminstone det mesta.  Jag vill inte vara på gränsen hela tiden, och ibland faktiskt veta redan i förväg att det här kommer jag glömma bort. Som om det bara finns ett visst utrymme i min hjärna, och skall jag ta in mer så kommer i så fall någonting annat att fall ur.

Jag vill ha marginaler, och utrymme att andas, tänka och skratta.

Boken är jättefin - läs den, eller köp den och ge bort till någon som behöver tänka på tiden,  vad man gör med den och hur man vill må. Den är jättefin som present, till någon annan eller sig själv!

Och nej, jag får inte betalt för den här heller ;)

måndag 11 juli 2011

Älskar att bli gammal

- framför allt med tanke på alternativet!

Jag är lite stelare i nacken kanske, förstås. Lite mindre vig. Rynkigare såklart. Jo, det finns mycket att säga om att åldras.

Men det är roligt, när man tänker på det. Det är så häftigt, om man är lite uppmärksam, att se hur allting förändras. Hur man förändras själv, hur ens syn på saker och ting förändras, och hur man ibland påminns om hur man var när man var yngre genom de saker man gör nu när man är äldre.

Satt som exempel tillsammans med några föräldrar ur Estrids klass en gång och pratade om sparris tror jag det var, och så hör jag mig själv säga "Jo, för jag såg på trädgårdsfredag att det tydligen var rätt trixigt att odla för...". Och jag hajar till, och blir så himla full i skratt: tydligen har jag, jag, suttit och sett ett program som heter "trädgårdsfredag", trivts med det, och befinner mig sedan i en situation där jag berättar om det. För folk som vet precis vad jag pratar om. Wow - undrar hur många vuxenpoäng det är på det.

Samma kan Stefan och jag skratta ibland när vi diskuterar den dyra sophämtningen, hur mycket komposten egentligen väger och annat sådant där, praktiska grejer man ibland faktiskt pratar om när man har hus. Fast man vet själv att om man hade hört sina föräldrar prata så när man var ung hade man väl tänkt att de ungefär lika gärna kunde gå och dö på riktigt.

Så är jag inte heller den unga, vackra på väg med sina kompisar ner på stan en sommarkväll längre, utan i så fall tanten med barnvagnen på väg hem, som går förbi dem. Dem, som äger världen. Och är helt säkra på att de aldrig någonsin kommer att se ett trädgårdsprogram i hela sitt liv, om de ens vet att det finns.

Och jag ler inuti i sådana situationer, för det är så häftigt att ha varit där och nu vara här.

Nya tider

Våra rutiner har havererat. Till och med våra semesterrutiner. Illa.

Det blir ju så, av sig självt, att det blir senare och senare med allt när man är ledig. Och det är såå skönt, tycker jag. Att inte behöva skynda ungarna i säng för att man skall kunna slita upp dem ur säng så tidigt som möjligt för att man skall iväg. Utan nu är det semester. Sommar. Det får ta den tid det tar. Underbart!

Och så blir det något kalas, och då blir det ännu lite senare än vanligt. Och helt plötsligt har man liksom vänt hela dygnet, utan att man märkte det.

Ungarna, de två yngsta, somnar nu ungefär vid halvtolv-tolv. Vilket betyder att om man vill ha en liten stund för sig själv eller för oss två eller bara hinna hänga tvätten och plocka undan det värsta så kommer man inte själv i säng förrän tvårycket någonting.

Ingen stor katastrof. Känns lite konstigt, bara. Och lite oansvarigt faktiskt, att sova så länge på morgnarna sedan. Även om barnen också gör det.

Skall nog faktiskt njuta lite av den känslan några kvällar till. Sedan skall jag försöka få de två yngsta att somna i alla fall lite tidigare.

fredag 8 juli 2011

Var inte ledsen, mamma!

Jag har de gosigaste barnen på Jorden. Ja, så är det.

Gabbe lagar t ex just nu trappen hemma hos oss. När han inte jobbar. Det är cementtrappen på framsidan som vittrat mer och mer under åren vi bott här, men nu blir den fin må ni tro. Bilder kommer. Och när vi kom hem från Riga var det undanplockat och fint, och så hade han köpt hem min citronyoghurt jag brukar äta så att det skulle finnas när vi kom hem.

Och Estrid, som är på ridläger just nu. Glad som en.. nioåring på ridläger. Dagridläger, för hon vill inte sova över. Igår var två av hennes kompisar med, och när de fick veta vilka hästar de skulle få sa flicka nummer två till flicka nummer tre: "Hon är jätteläskig, hon sparkas!", varpå Estrid när de gick ut därifrån klappade flicka nummer tre, som såklart blivit lite skärrad, om ryggen och sa att: "Det kommer att gå jättebra, jag lovar! Jag har ridit henne och hon är jättesnäll". Hon skulle aldrig drömma om att plocka personliga statuspoäng på någon annans bekostnad!

Och lilla Vera, som imorse när hon nyvaknad ville ner ur min famn för att gå och kissa klappade mig på kinden och sa: "Var inte ledsen, mamma, snart skall vi kramas mera - jag ska bara kissa!"

Hur skulle jag någonsin kunna vara ledsen - med sådana barn?! Tre stycken! Något måste jag ha gjort rätt, helt klart. Om inte i detta livet, så i förra.

onsdag 6 juli 2011

Lämna blod!

Så har jag lämnat blod idag. För andra gången. Så nöjd.

Tycker att det är bra läskigt förstås. Men ibland måste man göra saker fast man tycker att de är lite läskiga. Det här är en sådan sak. Det är nålen som är värst; dels när den går in i ådern, och dels att se när den sitter där. Men det måste man ju inte titta på.

Försöker övertyga Stefan om att han också skall lämna. Tror att det funkar bäst med macho-skrämsel-metoden: "Du behöver inte vara orolig; det känns knappt. Jag kan följa med om du tycker att det är otäckt.."

Jag är en listig rackare, jag vet :)

Gabbe var med idag. Trevligt med sällskap! Och behändigt, för det var han som tog kortet.

Lämna blod du också om du är frisk -
det gör inte ont. Jag lovar!

tisdag 5 juli 2011

Hemma igen!

Kryssning till Riga med Tallinksilja alltså. Silja Festival åkte vi med. Skabbigast hittills av alla kryssningsbåtar vi åkt, helt klart. Ena överslafen vågade vi inte ens använda, för det såg ut som om den skulle släppa eftersom den lutade nedåt så mycket. Tur att Vera ändå sover med mig.

Kompisar - till slut!
Men det var bra ordnat för ungarna. Estrid hade fullt upp på kvällarna med dansträning och tävlingar. Andra kvällen var Vera också med. Dansade och sprang och dansade och sprang. Det var roligt bara att sitta och titta på; gott om plats och stor hoppborg och glada lekledare.

Kul i affären :)
Trött i affären!

Och det var god mat, miljöombyte och lång promenad genom Riga. Supermysigt. Vi gick genom gamla stan bort till de gamla hangarhallarna där det numera är marknad. Det var lite annorlunda! Sen gick vi utefter kanalen tillbaka, och det var jättefint där med broar och parker. Såg broräcket med alla hänglås som nygifta/nyförälskade/nyförlovade hänger upp. Tjockt med lås.

Träffade en kvinna sen på båten som åkt med sina ungar och sin mamma till Tallinn först, haft bilen med sig och bilat sedan från Tallinn till Pernu och sedan vidare ner till Riga och hem därifrån. (Hennes äldsta och Estrid var typ jämngamla, och lekte och hade jätteroligt.) Det lät som en jättebra semesteridé, så det tänker jag kolla upp till nästa gång vi skall iväg. Fast jag skulle nog gärna åka till Helsingfors först, och sedan vidare neråt. Låter toppen - det vore så roligt att se landsbygden. Fullt med fina stränder utefter vägen tydligen också.

Och jo, vi kom ombord allihop!

Apropå stränder utefter kusten så höll jag på att få slag när jag såg hamninloppet när vi åkte därifrån igårkväll. Kilometervis med kol, högar med kol, kranar och containrar i oräkneliga mängder. Man blev liksom tyst inför synen.

Såg ut som om vi kryssade genom en sagobok imorse när vi tog oss in genom Stockholms skärgård med sina röda hus med vita knutar och träbryggor rakt ut i vattnet.

Kan efter en tripp till Riga också konstatera att jo, det finns kvinnor som bleker håret ännu vitare än mitt, samt att hemma är - utan tvekan - bäst!

söndag 3 juli 2011

Mot Riga!

Jo, nu packas det för fullt i tacoträsket! Familjen skall kryssa till Riga. Inte hela familjen. Gabbe skall stanna hemma och jobba. Känns jättekonstigt.

Har hjälpt Estrid med körsbärsförsäljning vid pressan idag. Plockade, sköljde, packade och fixade tillsammans imorse. Jättefin skylt gjorde hon:

Ung och företagsam
Hon fick allt sålt, var väldigt stolt och nöjd. Jätteroligt.

När allt var klart gick vi hem och hoppade i poolen - höll på att bli alldeles stekta i solen. Det var superskönt och uppfriskande. Sedan hämta Gabbe från jobbet, hem och baka god, god pizza och nu har vi packat och fixat och det mesta är nog färdigt.

Och ja, jag har återigen fått stryk av Gabbe i schack; det är ingen idé att försöka mörka. Jag fattar det inte - det spelar ingen roll vad jag gör. Drottningen kan jag lika gärna ge honom på en gång, för jag blir alltid av med den hur jag än bär mig åt.

fredag 1 juli 2011

Jag är beroende!

Två nätter i tält. Två i rad, alltså.Den första i trädgården. Inga bekymmer. Bara upp på morgonen och in och fixa frukost och greja.
(Kl. 06:18.)

Andra natten ute vid Åminne. Det var mysigt. Packade och grejade hela dagen igår, typ, och gav oss av framemot eftermiddagen när den värsta hettan börjat ge sig. Åt god pizza på badrestaurangen och köpte glass av Gabbe i kiosken. Han jobbade till tio. Hade tänkt att han ångrar sig säkert och campar kvar med oss. Men tonåringar är tonåringar, så han tog moppen hem. "Man sover inte gott i tält, mamma!" Nej, det har han ju kanske rätt i; det är ju inte det som är grejen. Hade jag velat sova gott hade jag tagit in på hotell. Eller stannat hemma.

Det är ju allt det andra man är ute efter när man tältar. Dessutom har vi världens coolaste tält. Tältens Rolls Royce, liksom. Två rum och hall. Och eftersom man hänger upp de två sovrummen inuti själva tältet så är sovutrymmena garanterat krypfria. Inte en tvestjärt tar sig in där! 

Femmannatältens Rolls Royce

Vi hade inte primusköket med oss, för det är något lite svajsing med det. Det går inte att släcka ordentligt. Men det är lugnt, tänkte vi; det finns ju restaurang och grejer så vi måste ju kunna få oss en kopp morgonte/ -kaffe där. Det gör det också, om man kan vänta till klockan tolv.

Början på morgonen var lugn. Gosade kvar en stund, gick upp och ut och njöt av att det var lite mulet och inte kokhett. Fixade frukost. Allt lugnt.

Det var nog framemot tio-halvelva någonting som jag började känna att det kändes konstigt i huvudet. Som om jag hade liksom mer köttbullesmet, eller gröt kanske, stelnad havregrynsgröt, istället för hjärna. Ingen huvudvärk, dock. Den kom lite senare. Smygande, som när molnen hopar sig i horisonten och man först inte lägger märke till att det mörknar. Men jodå, det mörknade. Huvudvärk i full blom när vi väl kom hem.

Guuud, så gott!
Det är avhjälpt nu. En stoor vacker mugg med te. Ljuvligt.

Är dock inte förtjust i tanken att jag faktiskt är beroende. Men så är det.