Om elakheter

När jag var liten och arg på min mamma en dag så sa jag till en gammal skrynklig tant på bussen: Vad ful du är!! Det skulle jag såklart aldrig drömma om att säga till nån idag. Stackars tant - och stackars mamma. Hon var tydligen hemskt rar och förstående när mamma förkrossad bad om ursäkt. Så hemska barn har inte jag fått, tack och lov.

Det var tillräckligt jobbigt när Estrid gick och frågade alla tanter hon såg på stranden om dom hade ett barn i magen efter att jag hade fått missfall. Frågan följdes såklart av berättelsen att bebisen i hennes mammas mage hade dött. Men ändå; det är en fråga man oftast inte vill få om man nu inte råkar vara gravid. De hann för det mesta berätta att dom bara hade ätit för mycket bullar (och det hade dom inte, för det var inte det att dom hade stor mage nödvändigtvis).

Men det finns lite andra elaka saker jag skulle kunna tänka mig att säga nån gång. "Vad fan gör du, din idiot?!" skulle väl kännas jätteskönt att skrika efter han/hon som snodde parkeringsplatsen mitt framför ögonen på en. Det har hänt, men inte skrek jag nånting. Jag sa inget ens, Jag hade suttit och väntat, men var tvungen att flytta mig lite för att släppa ut den andra bilen. Kunde väl aldrig drömma om att de som kom från andra hållet bara skulle sno den. Jag blev så häpen att jag bara blev sittande en lång stund. Tyst stirrande framför mig. Jag tror faktiskt munnen kan ha varit öppen. Och hon som tagit platsen gick förbi mig i min bil med blicken lååångt ovanför, som om jag inte fanns. Om jag bara inte var så hämmad.

Men jag lovar; skulle jag nån gång ge mig hän och ropa/säga nåt, så visar det sig garanterat att det är nån i själva verket jättetrevlig förälder till nån framtida elev som jag skall sitta på utvecklingssamtal med. Och skämmas. 
Men ibland skulle det behövas. Det skulle vara så skönt att kunna bli riktigt förbannad, få det ur sig och sen gå vidare. Men min arghet följs alltid av dåligt samvete. Hundra gånger av hundra. Eftersom jag inte kan låta bli att särskåda mig själv och tänka hur jag hade kunnat gjort annorlunda. Gör jag det inte på en gång så gör jag det senare.

Varför blev jag sån? Varför kan inte jag som de flesta andra verkar kunna; bara kritisera, beskylla och skälla ut när det behövs och så känna mig skitnöjd med det? Jag kan knappt ens tuta argt när folk kör som idioter (och det gör dom - håll med om det).

Vet inte, men nåt svajsing är det!