Det är hastigheten som räknas

Hur snabb måste man vara som dagisfröken? Förskollärare.

Jättesnabb, är svaret. Mycket snabbare än en vanlig människa.

När ett barn vill bita ett annat barn går det med blixtens hastighet. Handlingen är svår att förutse, eftersom det oftast ser ut som om de leker fint med varandra. Det gör de också. Men sedan händer något, som inte alltid syns, för detta något kan hända inuti ett av barnen, och plötsligt bestämmer det sig för att bita ett av de andra barnen. Tjopp, bara, så har man ett bitet och ibland ledset barn, samt ett skamset barn som vet att det har gjort fel redan man innan man börjat läxa upp.

Och när man har ett bitet och ett skamset barn så spelar det just ingen roll hur många likadana situationer man har lyckats avvärja under samma förmiddag. Eller hur?! Man kan ju knappast säga till de aktuella barnens föräldrar att "ledsen att just din unge var med om det här eftersom jag inte var tillräckligt snabb.. men bara så du vet så har jag avvärjt liknande händelser säkert tio gånger idag!" Knappast diplomvarning där!

Men, man tar det med jämnmod. Tur det. Och barnen är lika glada och goa två minuter senare. Leker vidare med varandra som om det aldrig har hänt.

Ungar är underbara!

Stulen njutning

Var inne i stan idag, och fixade. Handlade mat till veckan som kommer, köpte en ny dammsugare, (svindyr, med hepafilter och kolfilter och gud vet vad) (hade inte alls någon lust att lägga en förmögenhet på en dammsugare, men sen står man där och killen som säljer pratar så himla mycket och berättar hur himla bra den är, och då verkar de billigare så skitdåliga) och var nere på Kränku och köpte mer te. Kaktuste.

Och det var världens vackraste väder idag; solen sken och värmen var högsommarlycklig, och det var varmt och klabbigt. Inte alls läge att göra en massa ärenden, utan bara njuta istället egentligen. Men, morsor måste göra sånt som morsor måste göra; inte mycket att gnälla över.

Men på vägen hem tänkte jag minsann att jo, tio minuter får bli bara mina! Så jag svängde in till sjön där vi brukar bada. Tänkte att det kanske inte är någon där. Jag hade ju inga badgrejer med mig, utan tänkte bara slänga av mig kläderna och dyka i.

Det stod en bil parkerad där såklart. Såklart. Så jag körde förbi och tänkte strunta i det. Men såg i ögonvrån sedan att det var nog faktiskt bara en ensam dam där. Backade tillbaka och parkerade. Kvinnan på med kläderna, lite stressad över att inte vara ensam längre. Vi bytte några ord när jag närmade mig, hatade att störa hennes lugn, men hon slappnade av och lutade sig tillbaka igen medan jag fortsatte förbi henne till där vi brukar bada och slängde mig i vattnet. Fort, fort innan jag hann ångra mig.

Underbart! Det svalkande vattnet och vetskapen att jag helt fräckt bara snodde en stund till bara mig. Simmade några vändor fram och tillbaka och låg bara i en stund innan jag gick upp igen och torkade i kläderna. Ett kort hejdå till damen, ett samförstånd om det ljuvliga i stunden, och fortsatte hemåt.

Sådant måste jag göra oftare. Mycket oftare.

Ju äldre jag blir

Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag de små sakerna i livet har jag märkt.

Det gör mig förmodligen inte särskilt unik. Och det gör ingenting. Ta bara årstidernas växlingar, till exempel. Jag älskar dom, övergångarna och förändringarna. Eller lilltjejens tusen hjärtan i leklera: "Här får du, mamma!" Och hon låter lika lycklig över vartenda ett. Jag också. Eller hennes bedjande blick när hon ber mig göra en vit hund med svarta prickar. Av samma röda leklera. "Snälla, mamma..."

Underbara ungar!

Känslan av deras små fina händer i min när vi cyklar eller är ute och går. Gabbe, som när han var liten alltid somnade bakpå cykeln, och tippade fram huvudet så att jag fick ha hans lilla kind i min hand för att stötta lite. Kan känna precis hur det kändes, fast det är så länge sedan. Sluttningen på hans axlar och hans hand som hängde utefter ena sidan när han stolt och nonchalant svischade iväg på egen cykel - med bara ena handen på styret - när han blivit lite större. Bilder jag alltid har kvar, och som alltid gör mig lika varm inuti.

Estrid, hur hon omedvetet rätar på ryggen och håller huvudet så stolt när hon har gjort sig fin och skall iväg någonstans. Alla hennes funderingar och fantasier, hennes mellanposition i syskonskaran som gör att hon påminner så mycket om mig själv..

Mjukglass, rasslet av löven i träden.. höll på att skriva doften av dybakat bröd också, men ni fattar själva nu tror jag.

Kanske blir man klokare med åren, eller också har mina förväntningar på livet dämpats en aning och blivit lite mer realistiska.

...

Nej, det är det första; man blir klokare. Det finns ingenting litet eller dämpat i glädjen av ungarna.

Skolstart!

Då var vi igång igen - och inte bara vi vuxna, utan ungarna också!

Estrid börjar trean, och var inte så lite pirrig kvällen innan. Mest stressade hon över att hon inte hade någon ny väska (!) och att hon inte visste vilket klassrum hon skulle till. Men hon hade nya kläder som hon kände sig fin i, och efter att jag och Stefan övertygat henne om att de kommer att ställa upp sig på trappen precis som de brukar och sedan bli hämtade av Katarina så blev det bättre. Något bättre i alla fall. (De hade samma klassrum som förut)

Hon kommer inte att behöva gå på morgonfritids nu när jag jobbar så nära och har lite andra arbetstider, och det tycker hon är jätteskönt. 

Eftermiddagsfritids kommer hon att behöva gå på lite grann. Själv tycker hon att hon är stor nog att slippa, men jag tycker att det blir alldeles för länge hemma själv och vill hellre att hon är på fritids bland kompisar och vuxna om det skulle vara något!

Nytt för i år på schemat är slöjd, och det tycker hon skall bli jätteroligt!

Gabbe började också skolan såklart, och är nöjd som attan med sitt nya schema. Måndag, tisdag och onsdag slutar han före lunch, och torsdag och fredag har han karaktärsämnen, dvs kommer att ägna sig åt husbyggnad. Hur nöjd som helst! Dessutom har de ägnat första veckan åt att fördriva tiden på alla möjliga sätt innan de börjar ordentligt nästa vecka. Idag var de och bowlade och åt pizza, till exempel.
För att lära känna varandra. Klassen tyckte väl det var trevligt men lite konstigt; de känner ju redan varandra.

Men han var inte särskilt nervös, och inte särskilt orolig över var de skulle vara. Inte heller verkar det vara hela världen att sommarlovet är slut för den här gången; han tar det med jämnmod.

Manligt och kvinnligt?

Funderar på det här med genus, efter en och en halv vecka på dagis.

Det yngsta barnet på min avdelning fyllde ett tidigt i somras, och det äldsta är väl två och ett halvt ungefär. Sanslöst rara barn. Deras tillit till oss vuxna är enorm, men jag tänker inte skriva nu om hur underbart gosiga dom är och hur mycket kul vi har och hur mycket det kan låta när de inte orkar sitta kvar vid matbordet längre.

Genus, var ordet.

Såvitt jag kan se så skiljer sig inte det könstypiska beteendet det minsta från ettåringar till de mellanstadiebarn jag varit van vid att jobba med, och det får mig att häpna igen och igen. Precis som i klassrummet så sköter sig flickorna i mycket större utsträckning själva, medan pojkarna kräver mycket mer uppmärksamhet, underhållning och passning.

Nu är flickorna i den här gruppen lite yngre än pojkarna, men jag tror faktiskt inte att det är åldern som är den avgörande faktorn här. Och jag undrar: har man verkligen under den här korta levnadstiden hunnit prägla barnen så till den milda grad, eller ligger det manliga/kvinnliga beteendet i generna???

Jag läste boken "Tusen gånger starkare" för länge sedan nu, och tänkte att "men gud, den här boken borde ju alla i förskolan läsa!!". Men hur gör man för att bryta mönstret? Hur får jag lilla flickungen 1,5 år gammal att höja rösten och ta för sig?

Finns det annat man kan göra än att hålla tillbaka de framfusiga och släppa fram de mer tillbakadragna? Eller att uppmana de tillbakadragna att hålla sig framme, och hjälpa dem att förstå att de också har lika rätt att vara först till gungan. Hålla tillbaka dem ibland som alltid kastar sig fram först. Jämna ut det litegrann, så att alla får samma chans.

Men visa dom, Jenny Persson!

Du måste ta revansch, Jenny!

Jag var sämst på gympa. Och tjock. Åtminstone lite rund; det är så svårt att säga var gränsen går, särskilt såhär långt efteråt. Men jag var dessutom dum, brukar jag till mina före detta elevers stora förtjusning erkänna, eftersom jag trodde att jag hade vunnit, när jag hade mest poäng efter att ha sprungit 60 m.

Jag vet inte om det var självbevarelsedrift eller missförstånd; att jag inte förstod att man skulle ha den kortaste tiden, inte mest poäng. (Det lite udda är att alla andra verkar ha fattat hur det här gick till. De kanske hade sprungit på tid i hela sitt liv, vad vet jag.)

Kan också minnas, och det här var på högstadiet, att jag stod vid en stång som jag till min stora glädje kunde hoppa upp och göra framåtkullerbytta på. Men sedan skulle man tydligen göra bakåtkullerbytta på den också, och jag fick inte gå därifrån innan jag hade klarat det. Fattar fortfarande inte, nu när jag tänker på det, hur läraren kunde låta mig stå där och utan större coachning gång på gång på gång försöka få upp ben och rumpa över stången underifrån. Det är ju omöjligt! Hon måste ha hatat mig! 

Men jag red. Och sprang. På min fritid. Och det bästa med hästar är att de inte dömer en alls. Jag och Odette var ett oslagbart team ute i skogen. Vi tävlade aldrig, utan red mest ute i skogen på upptrampade stigar och  hemmagjorda hoppbanor som vi byggt med hjälp av enbuskar, hinkar och annat. Men jag älskade henne, och jag älskade att rida hemåt i vinterkvällen och låta henne bestämma tempot medan jag kikade upp mot stjärnorna.

Och springandet sedan, jag vet egentligen inte varför jag började med det. Men jag älskade det också, och upptäckte att kroppen liksom ville springa när jag väl börjat. Men det var samma sak där, bara jag och löparskorna. Ingen som dömde mig eller tog tid.  

Sedan när jag blev vuxen började jag på friskis och svettis. Sedan på annan aerobisk träning; step-up, body pump osv. Hur kul som helst. Och jag springer fortfarande, trots uppehåll på ganska så många år.

Och faktum är ju att kroppen faktiskt mår bra av att röra på sig, och psyket mår också bättre för den delen. Läste någonstans att man är ungefär tio år yngre i kroppen om man tränar regelbundet än om man inte gör det. Det har du kanske ingen glädje av nu såklart, för du är ännu så ung, men förhoppningsvis om en massa år så är du också lite äldre, och då är den där studsen i fötterna och spänsten i kroppen kanske inte så självklar längre.

Det härligaste, den största vinsten, är ändå revanschen. Låt inte dom ta glädjen ifrån dig. Det är så underbart skönt att träna sig riktigt tokslut, svettig och törstig. Utan någon som står och dömer och bedömer vid sidan av.

En annan sak som slog mig häromsistens när jag var ute och sprang, var att jag har ju upptäckt under åren att om jag gör si eller så, så springer jag fortare. Utan att minska på uthålligheten. Det är ingen konstig upptäckt om man springer mycket. Det konstiga är, och det är det här jag kom att tänka på, att ingen någonsin under alla mina år i skolan talade om det här för mig.

Varför, undrar jag, lät dom mig springa år ut och år in, ta tid, och konstatera att nej, hon den där bergstedtsungen är inget vidare på att springa, utan att tala om för mig vad jag kunde göra för att förbättra mig?

Svara på det den som kan!

Försäkringskassan - here we come!

Fyra dagar tog det.

Igår natt vaknade Vera till, och jag tyckte att det var ett skälligt ljud när hon hostade till lite grann. Förträngde det säkert, för jag tänkte inte mer på det sedan. Men idag vaknade hon med präktig hosta och rinnande näsa.

Men va f--?

Hon har inte varit sjuk en dag på hela sommaren. Tänkte när hon badade i bollhavet på Tallinksiljas Romantica att nu om inte förr så är det ju kört. Men nej - ingen hosta och ingen förkylning.

Och så fyra dagar på dagis. Hon vaknade glad och gosig trots hosta och snor vid sju imorse, och sedan sov hon middag vid tio. Tog ytterligare en middagslur vid sextiden ikväll, och nu skall vi gå upp och läsa Pettsson och Findus igen. Hon har suttit bredvid mig i soffan en lång stund med glansiga ögon och bara krafsat i mitt hår. Ingen av syskonen får peta på henne.

Om någon som läser det här inte känner oss så kan jag berätta lite kort att hela förra året var ett enda "vabbande". Den ena förkylningen avlöste den andra, och jag har väl aldrig hört en liten unge hosta så mycket. Natt efter natt gick jag runt med henne. Och vi var på barnavårdscentralen för man tänker till slut att det måste ju vara något annat - det kan inte bara vara virus. Men jo, det var virus sa läkaren gång på gång. Elak, aggressiv virus.

Och tydligen så. Hon var frisk över jullovet, och vårterminen var faktiskt snäppet friskare än höstterminen, och sedan var hon alltså frisk över hela sommaren här. Och det är ju skönt att det bara var virus - missförstå mig inte. Jag är jätteglad att hon inte är allergisk eller har barnastma eller något sådant.

Men fyra dagar. Finns det särskilda virus som lever bara på dagis? Jag hoppas, hoppas och hoppas ändå att det blir en frisk hösttermin. Att hon repat så mycket motståndskraft under hela långa sommaren så att hon klarar den här förkylningen på ett par dagar.

32 lufthästar

Estrid hade varit hos sin kompis och lekt hela dagen.

"Vad har ni gjort då?" En fråga man åtminstone får vaga svar på något år till kanske. "Lekt", kom svaret. Och morsan kände att det var läge att vara lite jobbig: "Jojo, men vad? Har ni varit ute?" Och jo, det hade dom. För dom hade lekt med sina lufthästar hela dagen, och de får ju inte plats inne.

Naturligtvis.

32 stycken har hon. De har namn allihop, hon vet vad de är för ras och hur de ser ut, och favoriten är Popcorn, det lilla falabellafölet. Hon har också en tillitsmätare, så de blir bedömda på en tiogradig skala efter hur pass mycket man kan lita på de små rackarna. För de är ganska jobbiga; de smiter och norpar havre.

Hon är en häftig unge, Estrid.

Häftig unge på riktig häst - jodå,
det händer ibland det också!

Mina första dagar på Veras dagis

Nu har jag äntligen börjat mitt jobb som förskollärare. Det är fantastiskt!

Min lilla Vera går på avdelningen bredvid, och jag har förberett henne på det nya genom att prata med henne och berätta hur det kommer att bli. Den här veckan har vi fått praktisera.

Första dagen hon fick se mig på gården trodde hon såklart att vi skulle gå hem. "Minmamma-minmamma-minmamma" ramsar hon som ett mantra glad i hågen. Men vi skulle ju inte hem, utan bara ut och gunga. Eftersom vi hade pratat om det så kunde jag påminna henne, och det var helt ok. Hon lekte med glatt med oss istället.

När vi skulle gå in och äta lunch tyckte hon däremot såklart att vi skulle gå in tillsammans: "Annars blir jag arg på dig, mamma". Tja det vill man ju inte vara med om, men så fick det bli. Inte blev hon arg heller, utan tog Eva-Lenas hand som vi kommit överens om, med förståelsen att jag skulle gå in till mitt och hon till sitt. "Men sen när vi skall gå hem, då kommer jag till dig igen!", gjorde jag tydligt.
"Och då springer jag till dig", lovade hon. Härligt!

Tycker verkligen att det har gått jättebra hela veckan. Det tar nog en vecka till kanske innan hon har vant sig vid att jag dyker upp då och då med klasar av andra barn omkring mig. Hon vill gärna vara hos mig förstås, och det får hon de stunder vi samvarar. Hon är ju inte ensam från sin avdelning hos oss, utan vi blandas ändå ute på gården.

Hennes fröken säger att hon är helt avslappnad och leker som vanligt inne på avdelningen sen, och det är det viktigaste just nu. Att hon har det bra; det är ju meningen att hon skall leka och ha roligt medan jag är på jobbet, inte att hon skall gå och fundera på vart jag är och om jag dyker upp snart igen. 

Personligen har jag haft en helt fantastiskt vecka - helt otroligt, och jag vet inte om jag kan beskriva, men det kommer nog ett inlägg om det också.

Avhoppet

Jag har hoppat av läraryrket, och under sommaren som gått har jag gång på gång fått bekräftelse på att jag gjort rätt. Framförallt slutar jag, åtminstone tillfälligt, för att själva yrket har förändrats så mycket under de tio åren jag jobbat. Förändrats till det negativa; det är inte längre det jobb jag utbildade mig för. Och det är så synd, på ett sätt, för jag älskar egentligen verkligen mitt jobb.

Många förändringar som skett är bra, helt klart, och en vacker dag kanske jag skriver ett eget inlägg om det också. Noggrann dokumentation över elevernas kunskapsutveckling, till exempel. Många förändringar har dock lett till bristande tillit mellan samhälle och skola, och det är inget konstruktivt klimat att vara i; där trivs inte jag. Till exempel att man gör en del saker bara för att man skall "ha ryggen fri". Skolor, lärare och rektorer anmäls och stäms till höger och vänster. Ibland med rätta. Ibland för att någon blivit sur. Och det är ingen bra pr för en skola i en tid då man "slåss" om eleverna.

Så dels skall vi jobba; undervisa, planera, ge feedback, utvärdera, ordna möten, skapa trygghet mm. Mycket av detta skall också dokumenteras; att vi gjort allt det här, på vilket sätt och hur ofta, och slutligen skall även en del av det bevisas. Att man dokumenterat och gjort.

Tilliten har brustit, och lärare betraktas med misstänksamhet som slöa och oengagerade individer, och om skolan och samhället varit ett äktenskap, så skulle de behövt ha åkt på spa tillsammans någon gång nu snart. De behöver verkligen hitta tillbaka till varandra.

Och detta trots att jag faktiskt inte en enda gång stött på en oengagerad lärare. Inte en enda som inte tar mobbning på största allvar, gör allt vad han/hon kan för att förebygga och stoppa. Mina kollegor är helt fantastiska, och jobbar och ger och ger och jobbar och ger lite till. Och så ibland det allra sista också.

Jag är riktigt stolt över att ha varit en av dom!

Men om jag skall räcka till på ett bra sätt till dom jag älskar allra mest ändå, så måste jag söka mig därifrån. Det förstod jag någon gång under vårterminen, och därför sökte jag några andra jobb tidigt i våras, och fick i samma veva som skolavslutningen erbjudande om ett jobb på en förskola i Roma där jag bor.

Jag hoppade och skuttade faktiskt runt i huset av pur glädje när jag lagt på luren, och då hade jag ändå inte varit där och pratat ännu. "Ja, ja, ja, ja!!" Vera skrattade åt mig: "Vad gör du mamma?"

Tja, vad skulle jag säga? Kastar upp allt i luften för att se var det landar!

Cancerskräck

För några år sedan upptäckte jag som en liten, liten prick i hårbotten. Den kändes, men syntes inte. Funderade inte så mycket på det, men den blev lite större, och gick inte bort.

Men den har inte varit i vägen på något sätt, eftersom den fortfarande var relativt pytteliten (doktorn berättade minsann hur stora de kan bli, och då är jag glad att min ligger (låg) i lä). Däremot oroade jag mig ju ibland för vad det var (cancer). Min mamma sa att det säkert bara var en inkapslad talgkörtel, för det hade hon hört att man kunde ha. Trevligt (ironiskt tonfall). Men mindre skräckigt än cancer såklart.

Min cancerfobi har tidigare resulterat i mammografi. Två stycken, faktiskt. Första gången röntgades jag, och det visade sig att det är mitt ena revben som buktar ut mer än de andra. Det kan det ju få göra. Andra gången visade det sig att jag har en lymfkörtel på sidan av bröstet, precis som man skall ha. Den är faktiskt inte ens svullen - den skall vara så, sa sköterskan. Det var svårt att avgöra om hon tyckte att jag var fläng.

Jag har inte varit jätterädd att det var cancer den här gången, men så läste jag en tidningsnotis (såklart) om en stackars man (han finns inte längre), som blev hemskickad när han sökte för en liten bula i hårbotten. Han hade i själva verket en tumör, skulle det komma att visa sig senare.

Jaha, och då vart det svårt att andas igen såklart; tänk om... Såhär höll jag aldrig på innan jag fick barn. Men nu; på telefonen direkt till vårdcentralen. "Helt klart en inkapslad talgkörtel", lät diagnosen när jag äntligen fått tid. Piuhh! Men jag fick en remiss till dagkirurgen på lasarettet, och så när jag väl kom dit fick jag avgöra själv om jag ville ta bort den eller inte. Och det är klart jag ville, när jag ju ändå var där. Men då skulle jag inte få tvätta håret förrän stygnen tagits bort; 5-7 dagar. Eehhh.. på riktigt?

Jaha, det var på riktigt, så det var bara att gilla läget. Fast jag har tvättat håret; hur skulle man inte kunna göra det på en hel vecka? Får vara lite klurig bara, och först tvätta bakhuvudet och försiktigt försiktigt så att inte plåstret blir blött. Sedan torka och föna. Sedan luta sig fram över badkarskanten och tvätta uppe på huvudet och framme, liksom. Hålla huvudet så, så att inte vattnet skulle rinna bak och blöta ner..

Men idag har Stefan tagit bort stygnen - guud, så skönt! Lite öm när jag känner på stället, men det är allt. Snart kommer det här också vara glömt.

Och tack Jenny Persson!

Jag är så glad att du också reagerade på Bofride; du når tusentals fler läsare än jag, och skulle tjänsten som politisk chefsredaktör bli ledig skulle jag rösta på dig helt klart, fast jag inte alltid håller med dig.

Jag tycker att du har helt rätt i - och det bara retar mig att jag inte fick med det i mitt inlägg igår, för det har jag hävdat i skolan själv - att det kanske inte ens är det mest lämpliga att klasslärarna håller i de här diskussionerna. Det finns många poäng med att ta in proffs utifrån. Det kanske kan vara skönt att hon/han som hjälper mig med stavning och som sedan sitter med föräldrarna på utvecklingssamtal inte känner till alla ens funderingar. Dessutom är ju ofta läraren den man jobbar hårdast för att inte lyssna på i den här åldern vi pratar om.

Och jag gillar din perspektivsvängning; det kanske faktiskt inte är så att graviditeten är oönskad(eftersom det nu var de ökande tonårsaborterna som var den utlösande faktorn i Bofrides kolumn). Kanske man mer än gärna skulle behålla barnet om man levde i en mer tillåtande/accepterande miljö. Intressanta tankar.

Dessutom vill jag framhäva att undervisningen i matematik inte på några villkors vis skall bekosta sex och samlevnad tidsmässigt. Vi behöver all den tid med matte vi kan få med barnen i skolan om vi skall kunna hjälpa dem att nå de nationellt uppsatta målen. För det finns ju sådana, även om det är många som verkar tro att det är helt godtyckligt vad vi undervisar om i skolan.

Två tjejer och en kille stod alldeles bakom mig utanför ICA när jag stod och trasslade med cykellåset. Den ena tjejen rökte, och killen ville övertyga henne om att det var dumt och onödigt. "Tänk alla pengar, bara. Blir sjukt mycket på ett år. Hur mycket röker du?" "Sju, kanske.", kom svaret. "Om dagen alltså." Och det blev ju besvärlig matematik genast, eftersom det är enklare att räkna i hela paket. "Men typ två paket i veckan då" kom tjejen fram till. "Ok, det blir... 100 spänn gånger 52, hur mycket är det?"

Tystnaden mellan de tre tonåringarna blev smärtsam och för lång. (Jag var på vippen att frivilligt komma med svaret men kom på att jag ännu har en dag kvar av sommarlovet och att jag ju ändå hoppat av läraryrket.) Men jodå, han kom på det killen. "5200kr!!" triumferade han. Han hade såklart trollat fram miniräknaren på mobilen såg jag när jag vände mig om.

"Jaha, men det var ju inte så farligt..", hörde jag tjejen när jag trampade iväg.

Gode gud, låt dem inte dra ner på mattetimmarna i skolan.

Tack Eva Bofride!

Tack snälla Eva Bofride och alla ni andra, utöver Skolverket, som så ivrigt talar om för oss i skolan vad vi skall lägga våra resurser på. Vad som är viktigt.

Den här gången är det alltså Bofride som i dagens GT talar om för oss att det är sex- och samlevnad som är det viktigaste i skolans uppdrag, och att om man behöver lösa ekvationer när man är vuxen kan man lära sig det då istället för att tvingas lära sig det i skolan. Hon påstår vidare att det i varje skola runt om i Sverige borde finnas åtminstone några personer som kan ta på sig uppgiften att undervisa i sex- och samlevnad.

Om jag fattar det rätt så tycker alltså Bofride att människor som eventuellt inte har någon som helst pedagogisk utbildning i ämnet handskas med undervisningen av det som hon anser vara det allra viktigaste. Och detta skall minska antalet tonårsaborter. Va?

Bara för att man själv kan göka och förhoppningsvis är smart nog att (åtminstone oftast) använda kondom vid tillfälliga förbindelser så är det ju inte helt säkert att man automatiskt också kan undervisa barn i ämnet sex och samlevnad. Det är nämligen inte samma sak.

Barn och ungdomar vill veta var gränsen går. Mellan bra och dåligt. Säkert och osäkert. Mycket och lite. Rätt och fel. Det och det. Att undervisa i sexualkunskap och samlevnad innebär också att röja i den uppsjö av ord, begrepp, föreställningar, förväntningar och fördomar som barnen har med sig kring det här. "Kunskaper" de bland annat fått med sig via Sex and the City, Big Brother och Paradise Hotel.

Det gör det här ämnet till ett av de svåraste som finns att hantera, tror i alla fall jag, och är förmodligen också en av anledningarna till att många ryggar lite grann för att ansvara för det, om man saknar utbildning.

Och jag kan inte heller låta bli att undra; var i hela världen har föräldraansvaret tagit vägen?  Jag reagerar jättestarkt både som förälder och lärare. Det är ju som om ingen längre mäktar med! När föräldrarna inte pallar med skyller de på skolan och det bristande engagemanget och ansvaret där, och när skolan inte räcker till skyller de på hemmet och det bristande engagemanget och ansvaret där. Och medan hem och skola håller på att skylla på varandra växer barnen upp någonstans mittemellan, där de själva sätter normer, regler och förhållningssätt.

Varför kan inte föräldrarna ansvara för att barnen uppfostras med en sund inställning till sexualitet? När blev hela det ansvaret skolans? När hände det här? När blev det t ex skolans ansvar att se till att barnen inte mobbar varandra på internet? Det här är frågor jag ställer på största allvar eftersom tonen i t ex media ofta anger att det är skolans ansvar. Naturligtvis finns det också med i läroplanen; det ingår ju i hela värdegrunden som skolan vilar på. Men inte bara skolan, eller hur!? Skolan delar väl värdegrund med hela det demokratiska samhället. Där också föräldrarna bor.

Jag vet att många inte träffar sina barn så mycket att man hinner prata om de här sakerna, för det är fotboll, dans, basket, kompisar och läxor. I säng i tid och upp och iväg. Men då måste vi kanske skapa tid att vara tillsammans med våra barn. Vara med dem och prata med dem. Kräva motprestationer; om du skall ha tillgång till datorn/mobilen/liknande så förväntar jag mig att du inte använder dem som mobbningsverktyg.

Det kan inte vi i skolan göra. Som lärare kan jag tyvärr inte säga att "Du har varit med och mobbat en klasskamrat via skype, så nu säljer jag datorn som jag sa att jag skulle".

Att sex och samlevnadsundervisningen i skolan behöver förbättras är jag dock helt med på. Många lärare behöver kompetensutveckling och utbildning om de skall klara uppdraget på ett bra sätt. Men vi måste komma ihåg hur mycket föräldrarna betyder; om det inte finns hyfsat sunda värderingar med från grunden spelar det tyvärr inte alltid särskilt stor roll vad lärarna säger.

Jag tror vi måste börja hjälpas åt, hemmet och skolan, bli lite ödmjuka inför varandras förutsättningar och sluta lassa över ansvaret på varandra.

Sommar summarum

Har varit ledig så, så, såå länge. Så så skönt.

Vi har kommit ner i varv. Kopplat bort jobb och jobbtankar, skola och skoltankar. Vilat i familjen och allt det stöket istället. Jag har gräddat säkert tusen pannkakor och druckit alldeles för lite vin. Tänkt mycket på vad jag egentligen vill göra med livet. Drömmer ju om en stor gård där vi kan öppna bageri och café, sälja lite fina saker och kanske ha rum för uthyrning. Hästar. Hmm.

Jag drömmer också om att kunna resa mera. Kunna resa, alltså. Med familjen. Att jag och Stefan kunde ta med oss ungarna och åka iväg till Italien, Frankrike, USA...

Och i sommar har jag hunnit tänka på hur härligt det är att ha de här drömmarna, och ha tid att odla dem. Att fundera och fantisera om sådant när jag är ute och går, istället för som alltid annars hur jag skall kunna hjälpa barnen i skolan på ett bättre sätt. Stressa över allt jag inte hunnit och över hur jag skall få dem att vara snälla mot varandra på fb osv...

Så har vi ju vart på kryssning till Riga. Det var supermysigt, även om det kändes konstigt att inte Gabbe var med. Gabbe som har jobbat hela sommaren, tjänat en gräslig massa pengar och sedan spöat mig i schack så fort han fått en chans. Som säkert tycker han har tillbringat större delen av sommaren på moppe.

Och vi har tältat. Vill fortfarande tälta en helg uppe på Sudersand nu frampå höstkanten innan nätterna blir för kalla, men när turisterna ändå åkt hem. Och så har vi gjort lite småutflykter sådär. Badat. Tagit dagen mycket som den har kommit till oss. Gungat och ätit glass. Underbart.

Ändå bär jag på en gnagande känsla av att jag borde ha erbjudit barnen mer den här sommaren. Varför vet jag inte riktigt, för de verkar inte sakna något alls. Men det känns som om vi borde ha rest längre bort, längre tid, flera gånger och vart ute och ätit oftare och... ja... jag vet inte varför, som sagt.

Estrid var hos tandläkaren och drog ut en tand som vägrade att släppa taget om henne. Hon var så modig; jätterädd för bedövningssprutan gick hon ändå snällt med och lät dem göra vad de måste. De hade sett på röntgen tidigare att den nya tanden börjat växa snett, och risken att den tränger tillbaka upp i käken och inte kommer ut alls blir större ju längre man väntar. Ljudet var det värsta, tyckte hon efteråt. Hon kunde inte riktigt släppa det - det där krasandet.

Och idag har vi börjat rensa ur källaren. Två stora lass till återvinningscentralen med urvuxna och slitna kläder, skor, mattor. Sladdar, fjärrkontroller man för länge sedan glömt vad man styrde med och urgamla laptops tjocka som biblar. Säkert tio år gamla - en evighet om man är en dator.

Älskar känslan av att ha städat. Vare sig jag har städat huset eller rensat garderober och källare. Det känns rent inuti på något konstigt vis. Eller lugnt inuti snarare. Skönt i alla fall.

Och nu ser jag fram emot att börja mitt nya jobb. Som avhoppande lärare kommer det säkert fler inlägg framöver om allt det nya. Det gamla tror jag att jag tar och lämnar, för ett tag åtminstone.

Sexpartners 7-4

Har lyssnat en del på P3 när jag åkt mellan Roma och Åminne den här sommaren. Jätteroligt, faktiskt.

Häromdagen pratade dom om hur många sexpartners vuxna svenskar i genomsnitt har haft. Jag kommer faktiskt inte ihåg vilken ålder undersökningen gällde, men i alla fall hade dom tagit hänsyn till en hel del olika parametrar såsom att si och så många procent av befolkningen är hetero-, homo- och bisexuella och att några är prostituerade och därför förväntas ha haft fler sexuella kontakter än gemene man/kvinna.

Och trots att undersökningen gjorts på största allvar och på det hela taget verkade vara helt vattentät så visar det sig att män i genomsnitt haft sju sexpartners och kvinnor fyra. Jätteroligt. Det borde alltså matcha här, 1:1 liksom.

Det enda sättet man kan förklara det på är att kvinnor och män kommer ihåg saker och ting olika. Jätteroligt, verkligen. Och att män tenderar att vilja bre på lite vad gäller sina sexuella erfarenheter för att verka alfahanniga, medan kvinnor i större utsträckning tonar ner sina lite för att undvika att verka slampiga.

Och det är väl ungefär så långt har vi kommit i jämställdheten år 2011. Fantastiskt! Vill man ha lite roligt istället för att haka upp sig på det så kan man ju fundera på hur många man själv tycker är en lämplig siffra att svara, och sedan jämföra den med verkligheten.

Eller?

Det positiva med parkeringsautomaterna i Visby

Vaknade igårmorse till en lördagstidning med en smällfet rubrik som återigen handlar om parkeringsautomaterna. Gud så tråkigt! My God - bestäm er och kör! Ta ut era parkeringsavgifter, men sluta försvara er och linda in det i ursäkter och bortförklaringar.

Jag har inte varit jätteförtjust i att behöva betala för att parkera min bil så att jag kan gå och jobba. Nu när jag skall börja jobba i Roma så kommer jag cykla till jobbet och slipper det bekymret, men förut ställde jag mig hellre en bit ifrån för att slippa betala varenda dag faktiskt. Promenad fick jag också, som glasyr på tårtan.

Några gånger när jag vart i stan nu under sommaren så har det hänt att någon kommit springande emot mig på väg mot parkeringsautomaten, viftande med den lilla vita biljetten: "Här, det är två timmar kvar, vill du ha?"

På det tjänar man tio spänn, men det är inte det som är grejen. Långt därifrån. Det är själva sammansvärjningen mot dem som plundrar oss på våra hårt förvärade och beskattade slantar, dem som har beslutat att när vi äntligen har en stund över så att vi kan fara till stan och handla, så skall vi minsann få betala för att ställa bilen under tiden.

Igår var det knökafullt på alla parkeringarna kring öster, och jag fick syn på en man i en röd bil som höll på att ge sig iväg. Ställde mig på svaj strax bakom och väntade. Lyfte på hakan i en tacksam hälsningsgest när jag svängde in. Då kliver han ur sin bil, och sträcker in biljetten genom det öppna fönstret. "Vill du ha?"

Nöjda som två högstadieungar som vaktar toadörren för varandra för att slippa lägga i en ny femma log vi mot varandra. "Självklart! Tack!"

När jag efter en kort stund gjort slut på alla pengar och backade ut från parkeringen för att ge mig hemåt stod en annan där, och väntade. Jag öppnade fönstret på väg förbi honom, och han öppnade sitt. Visste redan vad som skulle komma. Jag behövde inte ens fråga. "Tack. Schysst." medan jag sträckte över den till honom.

En tyst sammansvärjning - inget ont som inte för något gott med sig. Folket förenar sig. Tillsammans lurade vi kommunen på säkert 7 kronor.

Det kan dom ha ;)

Eld och Krut

Var med Estrid i stan ikväll och besökte S:t Karins ruin där vi såg föreställningen Eld och Krut av gycklargruppen Trix. Se den - missa inte. De kör föreställningar under medeltidsveckan också.

Först och främst är det ju lite häftigt att det börjar så sent; den sparsamma belysningen och skuggorna i den mörknande ruinen blir väldigt suggestiv, och man sveps med, fascineras, drar efter andan när han som klänger på stolpen far ända ner till marken med en hisnande fart med huvudet före. Häpnadsväckande uppvisning i styrka och kroppskontroll. Rakt igenom.
Och så var det ju mysigt att ha Estrid för mig själv en liten stund, och det är så härligt, för hon behöver liksom inga större arrangemang för att tycka att det är världens mysigaste kväll/dag/stund. Och jag är väl likadan på ett ungefär.

Så ja, jag hade kunnat stanna och titta hela natten!

Vera förstår inte!

Tidigare idag:

Vera: Jag vill ha mer bulle!
Jag: Nej, det blir ingen mer bulle.
Vera: Va?
Jag: Nej. Ingen mer bulle. Det räcker med en.
Vera: Va? Jag förstår inte!

Senare idag:

Jag: Du måste sitta ner på stolen.
Vera: Va?
Jag: Du måste sitta på stolen. Det blir farligt annars.
Vera. Va? Jag förstår inte!

Tidigare i veckan:

Vera: Lyssna på mig, pappa! Lyssna på mig nu.
Pappan pratar med Estrid: Vänta lite, Vera.
Vera: Lyssna på mig, pappa. Lyssna på mig. Lyssna på mig nu. Pappa. Pappa jag vill att du lyssnar på mig. Pappa! Lyssna på mig.
Pappan som har pratat färdigt med E: Ja Vera, nu lyssnar jag på dig - vad är det?
Vera: Mjaaoouuuuu!

Sanningen får man nog höra från dårarna i det här huset - inte från barnen i alla fall. Eller om det sammanfaller ibland, jag vet inte...  ;)

Liten, rolig unge!

Men nu är jag förbannad!

Hur kan man ge sig till att slänga av en unge från tåget för att hon inte har någon biljett? Och hur kan man hänvisa till att det är brottsligt att åka utan? Att slänga av en unge utan att kontakta relevanta vuxna som kan komma och hämta ungen borde väl vara det brottsliga, utan tvekan.

Sedan framkommer det också att hon inte kunde svenska ordentligt, flickan, så att det var svårt att förstå henne. Därför kunde hade hon inte kunnat kommunicera att hennes storasyster som hade biljetterna var på toaletten. Och ändå slänger man av henne. Det kan väl inte vara något mindre än ett mirakel att hon fortfarande lever.

Jag saknar ord.

Den här elvaåriga tjejen hade dessutom dubbel otur (även om det kunde gått mycket, mycket värre): hon träffar på en dam som tar hand om henne, matar henne och bäddar ner henne som om hon var en liten fågelunge. Att ringa polisen föll henne tydligen inte in.

Va????

Det måste väl också vara brottsligt. Eller? Jag tänker kidnappning, bortrövande och sådana saker. Man kan väl inte bara behålla någon, eller?

Om jag någon gång skulle kalla några för idioter på den här bloggen så är det förmodligen nu.

Spontana känslor av lycka!

Spontana känslor av lycka poppar upp. Vid oanade tillfällen och allt oftare. När jag svischar iväg på cykel med min yngsta unge bakpå. På väg till affären för att köpa (ännu) mer mjölk.

När jag står och steker massor med pannkakor en vanlig onsdag.

När jag viker tvätt ibland. Jo, faktiskt igårkväll när jag tog hand om en mellanstor hög jag vräkt upp på sängen så bubblade det till inuti. För det fanns ingen stress med. Jag kunde göra det jag skulle bara. Tröja för tröja och trosa för trosa. Så skulle jag vilja ha det jämt. Så ostressat, alltså.

Jag kan fortsätta; när jag och Gabbe faktiskt lyckades fixa hans baklyse. När han bjöd mig på glass häromdagen utan att ens fråga om jag ville ha.

När jag ser min man röja runt i köket för att kolla vad som behövs mer till middagen som jag var så sugen på. Han brukar fixa, men det är inte alltid jag har tillräckligt med utrymme inuti för att se, och ta till mig, att här står faktiskt en hel karl som är ständigt beredd att göra vad han kan för att göra mig glad. Dag efter dag.

När Estrid och jag har en stund på tu man hand och jag hinner lyssna in och besvara alla hennes tusen funderingar.

Blev nästan lite orolig först; kände inte igen det. Inte för att jag inte är lycklig. Mer för att jag är mer van att spontana känslor av stress, frustration och otillräcklighet poppar upp. Men kanske har jag faktiskt varit ledig tillräckligt nu. Inte för att jag inte vill vara ledig mer. Mer att jag har nått upp på plus igen.

Underbara, underbara ställe att vara på!

Lyckad klippning, igen!

Jodå, nu har han gjort det för tredje gången; klippt mig så jag är nöjd.

Det är skitsvårt att hitta frisörer som lyssnar på en och sedan klipper som  man förklarat. Men nu har jag hittat en. Det är han som äger "Skarpa klippet" på Skarphäll - hur bra som helst!

Han har dessutom lyckats med konststycket att klippa mig nöjd och glad tre gånger i rad. Det har aldrig hänt förut. Om jag har klippt mig hos någon förut och blivit nöjd så har jag helt garanterat inte blivit nöjd gången därpå. Ett par gånger har jag gått tillbaka och bett att få det fixat, men så har man ingen lust att hålla på heller.

Det slipper jag nu.


Den här killen lyssnar hur jag vill ha det och klipper som vi kommit överens, så man känner sig skitsnygg när man går därifrån. Allt detta tar han ynka 250 spänn för.

Nästan så man skäms...

 Hänförande - eller hur :)