Om dagen idag
Trött - lilla Vera hostade och kräktes mellan två och halvfem imorse. Satt sedan upp i sängen och sov med henne lutande emot mig tills det var dags att gå upp.
VAB. Att vara hemma med sjukt barn är ju som jag nämnt förut en fantastisk förmån. Men innan jag kan börja ta hand om den lilla måste jag först ringa tusen samtal. När jag väl (om jag haft tur) fått tag i en vikarie måste jag informera honom/henne om vad de jobbar med i klassen. Med snorig, hostig och gnällig/arg/trött/kissnödig/ unge på armen försöker jag göra mig hörd och förstådd, och försöka tänka efter klokt vad var det vi höll på med sist i det och det ämnet så att det flyter på så bra som möjligt i klassen.
När det är gjort är det dags att ringa till jobbet och tala om att jag inte kommer. Dom är alltid världens bästa och låter aldrig sådär så att jag får dåligt samvete. Vilket är såå skönt, för annars skulle jag inte ringa; det skulle jag inte palla med. De skulle bara upptäcka att jag var borta. Jag har egentligen inte dåligt samvete för att jag är hemma med sjuk unge; det har jag slutat med. Ren självbevarelsedrift. Men jag vill ju såklart att det skall vara bra för de som jobbar och täcker upp för mig, och för skolbarna, så det är svårt ändå att komma undan den där känslan av att jag belastar andra. Så är det.
Passade på att duscha när Vera sov direkt när de andra stuckit. Hon var helt slut. Hade tänkt att ta en liten lur jag också, men hann inte.
Promenad efter spöken Laban och pannkakor. Nu är det vår, eller hur! Underbart väder. Ingen gassande sol eller så, men ljummet i luften och fåglarna kvittrade som tokiga. Satt kvar ute och petade lite i rabatterna när vi kom tillbaka hem. Vera sov i vagnen.
Estrid hem. Läxor, mellis och iväg till ridskolan. Gabbe hem. Te och bad.
Alvedon till Vera piggade upp en liten stund så hon och vi lekte och pysslade ett tag. Sen göra deg till pizza. Med pepparsalami, fetaost och champinjoner. Måndagslyx. Gabbe hjälpte så det gick att fixa. Många maträtter går att fixa med en hand och ungen på höften. Min gräns går vid pizza tror jag; det blir bara klabbigt med degen och allt.
Nånstans där kom Stefan och Estrid hem. Stefan ja.. han måste ha somnat med Estrid igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar