Kom just hem från en kort trip till fastlandet, och det drällde av ungar på båten. Särskilt på hemresan. Och eftersom det tar tre timmar och tjugo minuter så hinner man fundera en del. Och iaktta en del. Och reflektera en del, över sig själv till exempel.
Jag blir ibland anklagad av såna som står mig nära att vara överbeskyddande. Du är liksom för rädd om oss, har Gabbe sagt. (När jag inte ville att han skulle dricka jättemycket sprit i Åminne på midsommarafton och kanske bli slagen eller medvetslös.) Men ändå. Själv tycker jag att jag är beskyddande. Precis lagom.
Men just på båten blir det väldigt tydligt vilka olika föräldrastilar det finns, och vilka olika toleransnivåer det finns för vad man tillåter. En rätt stor mängd föräldrar sitter bekvämt tillbakalutade och läser/surfar/ser på film medan ungarna ränner runt helt fritt. De lite större ser ofta efter de lite mindre, så länge de orkar. Ibland är det de lite mindre som far runt bland folk och i de allra flesta fall hittar tillbaka. Jag fattar inte hur de kan koppla av! De här "lite större" ungarna är ofta yngre än min nioåring, och dem de ser efter är inte ett dugg mindre sjöröviga än min tvååring. Att dom törs - jag fattar det inte. Ibland överlåts det även åt andra vuxna att ta hand om rätt så vilda ungar, när föräldrarna inte syns till. Jättekonstigt.
Andra, de flesta kanske, sitter med sina små i knät, vankar runt med dem i famnen eller står en bit ifrån, o så tålmodigt, och håller uppsikt. Inte överbeskyddar.
Jag stod och tänkte att kanske att jag borde släppa lite mer. Släppa Vera med Estrid därinne i filmrummet där de satt i godan ro. (Gabbe satt och såg Cornelis-filmen.) Grejen är att det varar i ett par minuter, för sen kommer Vera på att det är mycket bättre att hon passar på att träna på att gå i trappor. Eller varför inte skutta nerför trapporna, för med skutt blir allting ännu roligare (hon har som popcorn i fötterna). Och då när Estrid har börjar prata med den där jämnåriga tjejen som satt en bit ifrån först (hon får en ny bästis inom fem minuter, på varje båtresa!) skall då hon ansvara för att Vera inte gör illa sig eller ramlar på nån annan? Jag tycker inte det - det hjälps inte. Jag inser att på de flesta ställen i världen så kanske det är just så. Men jag har jättesvårt för det. Så jag håller uppsikt. Tycker att det är schysstast mot alla, helt enkelt.
Gud, så skönt det var att komma iväg en sväng, förresten. Tokhärligt att träffa mamma, tokhärligt att ungarna var hyfsat friska, att slippa tvätta, laga mat.. mamma har skämt bort oss med allt. Underbara mamma! Som en liten bonus händer det något med våra ungar när vi är iväg. De är (nästan) alltid sitt bästa, liksom. Inga bråk, inget tjafs. Underbara barn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar