Helt utan ansvar?

Bloggar nästan inget nu. Har ett jullov att njuta av, och eftersom tre ungar (världens bästa) och en karl (skitsnygg) njuter av samma lov så är det fullt upp. Utan att blogga.

Men nu tänkte jag liksom att jag skulle vilja summera året som gått. Och så skulle jag egentligen vilja skriva om hur julen varit (helt underbar) (lite slitig, förstås, eftersom jag är en riktig husmor), hur Vera vill klä ut sig till Lucia i tid och otid, hur skönt Estrid tycker att det är att vara ledig, eller om hur jag hunnit träffa Gabbe jättemycket eftersom hans dator gått sönder (vilket jag på inget sätt är glad över, men jag har trots allt fått se honom ute i huset en hel del).

Men så läser jag en sån där tokannons i GT (Gotlands Tidningar). Någon vettvilling skriver in och vill ge "Dagens ros" till SF, Biostaden Borgen. En taggig ros. Man har nämligen släppt in sina barn med presentkort på biobiljetter, och så har de olyckligt hamnat på fel film. Nu vill man att biografen skall ta sitt ansvar och bjuda barnen på varsin ny biljett. Det ville inte biografen göra. Illa. Och så blir de alltså uthängda som ett elakt företag av några som inte ens vågar skriva under med sina namn.

Hoppas att någon av er också reagerade på att man vill att biografen skall ta sitt ansvar.

Hur f-n vore det om föräldrarna kanske skulle ta och ta sitt ansvar istället. Man må väl ändå ha ansvar för sina egna barn, och åtminstone se till att de hamnar på rätt film om man nu skall låta dem gå på bio själva! Eller?

Jag skulle vilja skrika ut detta jättehögt någonstans där det hörs. Jag vet nämligen att vi (hela världen) behöver lära våra barn att ta ansvar, för sina egna handlingar till exempel, i den mån de är mogna. Men hur skall vi någonsin kunna göra det, när vuxenvärlden hela hela tiden lägger över sitt ansvar på någon annan.

Tokig blir man!

Jag får beskriva julens fröjder och  summera året som gått en annan gång.

Kram!

Estrids adventskalender

Hon ville ha en adventskalender med grejer i, mellanungen. Såklart. Inget konstigt med det. Kompisarna har säkert både sån och chokladkalender. Men Estrid äter inte godis, och har en morsa som tröttnat på plastgrejer man ska ha bara för att ha.

Funderade en stund ändå. Tvåhundra spänn styck ungefär. Sexhundra då till alla tre. Innan julaftons morgon ens har börjat.

Jamen gör en själv då, en presentkalender! Ja, det är väl klart jag kan. Få se, det blir tjugofyra paket, nej just ja, sjuttiotvå paket då till alla tre. Innan julaftons morgon ens har börjat.

Något inom mig gör att det tar stopp. Det är för mycket ska ha.

Så tråkmorsan sätter sig och gör en egen kalender, på sitt eget vis. Tjugofyra små brev. Inget som varken Gabbe eller Vera vill ha, men som Estrid är i stort behov av:
tjugofyra små brev, som alla innehåller fragment som tillsammans bildar fina ord eller meddelanden: Du är det bästa jag vet! På tisdag går vi och badar! eller På lördag åker vi till stan du och jag.

I lördags var det den lördagen då det var dags att åka till stan. Hon och jag. Men först hade hon blivit medbjuden av sin bästis att gå på förhandsvisning av Mästerkatten i stövlarna (Såå rolig, mamma, den vill jag ha!!), så jag snodde runt och gjorde en del ärenden själv först. Sen var det hon och jag.

Hon köpte julklappar till familjen, för utöver de hon gjort på slöjden så ville hon också köpa något. Självklart. Vi stökade undan själva shoppandet ganska snart, och så gick vi och fikade där i Hästbacken. Chai latte, varm choklad och maräng. Saffransbiscotti. Varmt och skönt därinne satt vi och var nöjda med hur glada vi visste att alla skulle bli.

Så mysigt! Så förbereder man sig för julen!

Kanske att hon faktiskt ändå skulle vilja ha en "PetShop"-kalender, hellre än mina små brev, alla omsorgsfullt förseglade med bokmärken och hopknutna till en bunt med rött sidenband. Men jag börjar mer och mer känna att tid faktiskt är det bästa vi kan ge varandra. Inte bara till jul såklart, men det är bra ibland, tycker i alla fall jag, att fundera lite på vad det handlar om. Det är så lätt att säga att julen är barnens högtid, och så lämnar vi bort dom så vi kan få flänga runt och städa, baka, pyssla och handla själva. Så det går fort och blir klart.

Och det är klart man kan göra så ibland. Om det behövs. Men det är inte så jag vill ha det. Hellre göra allt det där tillsammans. Det kanske inte blir lika rent, går lika fort och bullarna kanske inte alla blir lika snygga. Men vad fan.. gör det så mycket då? När jag tänker tillbaka på min egen barndoms jular så är det ju knappast golven och fönstren jag minns, hur rena eller skitiga de var. Däremot minns jag när vi satt allihop tillsammans i köket och gjorde marsipanfigurer som vi doppade i choklad. Minns de stora runda kakorna av risbräck som mamma gjorde, och som hon band röda sidenband i och gav bort i present. Minns lutfisken (som jag gömde i den goda potatisen och såsen) och att pappa tyckte om (och det gör han fortfarande) dopp i grytan och ville att jag skulle smaka. Det gör jag aldrig om, men det jag minns är ju det där man gjorde tillsammans, även om det kanske inte alltid bara var Madicken-idylligt.

Så kanske en vacker dag min lilla Estrid förlåter mig för att jag inte köpte den där genvägen fram till jul, full i plastgrejer som hon kanske skulle leka med en gång, men sedan förmodligen försvinna bland allt det andra på skrivbordet. Kanske hon till och med samma vackra dag kan tänka att häftigt, min morsa gjorde faktiskt tid för mig, för oss, mitt i julrushen.

Julmarknad på Leva

Vi bestämde oss för att julpyssla, jag och Estrid. Ett mor- och- mellandotter- projekt. Jag älskar ensamtid med mina ungar, och ser till att få det också, i tur och ordning efter behov och önskemål. Deras och mina. Naturligtvis räcker det inte till.

Men jag anmälde oss, och det fanns fortfarande bord. Toppen!

Ni kan tänka att vi har kokat kola, bakat lussebullar, saffranskakor och kransar, risbräck, snurrat ihop smällkarameller och gud vet vad. Jätteroligt. Och lite svettigt, faktiskt, med hus, man och barn, heltidsjobb, kanin och katt.

Och så två dagar innan: Men gud, tänk om det inte räcker. Tänk om vi får åka hem efter en timme. Och så dagen innan: Men oj vad grejer, tänk om jag får åka hem med allt det här. Det kanske inte kommer några. Ingen kanske vill köpa. Jaja, lussebröd kan vi bjuda på på jobbet. Risbräck brukar gå åt härhemma, eftersom det är Stefans favorit och.. ja, i värsta fall får vi väl bjuda borta på äldreboendet.

Men när jag ändå, för säkerhets skull, tänkte börja baka ännu fler lussekatter natten mot lördag stoppade min mamma mig. Med ett det räcker, på ett sådant där övertygande mamma-vis. Och det gjorde det. En eller två påsar fick vi med oss hem. Synd bara att jag inte gjorde fler kransar..

Och det gick bra. Strax vid tio kom vi dit och dukade upp. Gjorde fint med duk och lykta. Estrid skrev prislista, och så började folk strömma in. Redan en halvtimme innan det öppnade.

Kundmagnet!

Jätteroligt. Och vad lycklig jag och vi var på kvällen, när det var över. Bakade ingenting då, faktiskt.

Men jag vet redan vad jag skall göra till nästa år.

Stack hemifrån häromkvällen!

Fick skäll när jag kom hem häromkvällen.

Om du bara visste hur Vera har knölat och vägrat att sova!! Det har tagit jättelång tid, och du har varit borta jättelänge - hur länge har du varit borta, och var har du varit egentligen?

Det var mellandottern som vräkte ur sig det här. Pappan bedyrade senare att minsta ungen inte alls egentligen knölat särskilt mycket, men att det nog tagit en timme innan hon somnat.

Jo, det är lite för länge. Sådär sent på kvällen är det mysigt att lägga ungarna, läsa, kanske sjunga lite, tala om hur mycket man älskar. Och så sova.

Har sagt på dagis nu att hon bara får sova max en timme. Med tungt tryck på max, och menar egentligen helst bara en halvtimme, men det vågar jag inte säga än. Sover hon mer än en timme på dagen kan det ta upp till två timmar innan hon somnar på kvällen, och då har jag hunnit gnissla tänder så högt att det hörs till nedervåningen.

Jadu, gumman, jag har varit borta i två timmar ungefär. På föräldramöte med Gabbe. Vet inte om jag ska be om ursäkt för det, men det känns inte så. Detta svar kom ut rätt så syrligt, tror jag. Men jag väste i alla fall inte.

Jag tror jag ska sticka hemifrån lite oftare...