Kräksjukan har härjat vår familj som en j-vla tornado på en campingplats.
Först ut var Estrid, sen i tät följd Vera och Stefan. Är så grumlig i huvudet att jag faktiskt inte minns vem som föll först. Gabbe och jag trodde nog länge att vi klarat oss, men sen söndagnatt blev Gabbe dålig med.
Sen trodde nog jag länge att jag klarat mig. Tills efter jobbet igår. Hade öppnat på dagis och därför kom jag hem tidigt. Tog Vera till BVC eftersom jag fått en tid för att mäta hennes längt och vikt och få se kurvan (hon har inte gått upp ett gram på ett halvår, men vuxit i längd). Sen kom jag hem, kände mig lite trött. Lite mer trött än vanligt.
Sen tog det väl en tio minuter för mig att förvandlas från vanliga Lena till en pöl av smärta som skakade i frossa och grät för att det gjorde så ont ont ont i kroppen; ryggen framför allt. Jag är verkligen skitdålig på att hantera smärta nu för tiden, jag vill inte och orkar inte ha ont. Står inte ut.
Beklagligt; det bryr sig inte maginfluensan om kan jag säga. Bad Stefan ringa efter en ambulans så dom kunde lägga in mig och ge mig något och väcka mig igen när det var över. Men nej, inte ens det lilla kunde man få.
Nu tror jag att det gett sig. Det har gått ett och ett halvt dygn kanske. Och jag är jättehungrig. Har fortfarande lite ont i kroppen, men det är ingen fara.
Men att man blir starkare av det som inte dödar en, det tror jag inte ett dugg på; känner mig inte ett dugg stark. Tvärtom faktiskt.
