Jodå, det är lördag i tacoträsket!
Har klarat mig undan förkylningar och annat ända sedan jag började på dagis i höstas. Och det var jag väldigt nöjd med. Men sen strax innan det var dags att börja jobba igen efter jullovet så satte det fart. Lite krasslig först bara, ingen riktig fara utan mest en olustkänsla i kroppen som kunde bero på vad som helst; för lite pengar, kommande mens, väderomslag..
Jag gick tillbaka till jobbet efter en vecka, men då hade jag hunnit besöka farbror doktorn och fått sån där "bredspektra-medicin", som tar kål på allt vad bakterier heter, onda som goda. Mot bihåleinflammation. Inte vad jag vill proppa i mig såklart; vem vill det? Men det gjorde jag i alla fall, i hopp om att det ändå skulle göra mig frisk. Men nehedu!!
Tjejerna var också genomförkylda, men friskade på sig på ett helt annat sätt än mig. Jodå, barnbaciller tar mycket värre på vuxna, förklarade doktorn.
Och nu sitter jag här, förkyldare än någonsin, och ångrar att jag döpte inlägget till "kan bara bli bättre". Snacka om att utmana ödet. Men hör mig nu öde: jag vet att det kan bli värre. En förkylning eller ett par är inte det värsta som kan hända. Men jag hoppas åndå att det blir bättre snart. Du förstår, jag vill vara pigg och frisk, jag hade sett fram emot att fortsätta simma, komma igång med springningen igen, långa promenader med ungarna när vinterkvällarna är såhär jättefina.. så jag menar inte alls att utmana något.
Äh, jag byter rubrik för säkerhets skull.
lördag 21 januari 2012
tisdag 10 januari 2012
Om nyårslöften
Pratade med familjen om nyårslöften inför den stundande högtiden. (Det är ju flera veckor sen snart; väntar jag lite till så kommer det vara lätt som en plätt att hålla vilket löfte som helst, för då har året snart gått.)
Har egentligen aldrig hållt på med nyårslöften, men tycker att det är kul att tänka på.
Men det kan vara lite svårt att komma på något bra att lova, tycker jag. Något man verkligen vill förändra. Och jag är lite emot just att de flesta skall gå ut på att bli en bättre människa; ännu duktigare liksom, och ännu fler krav att huka sig under. Man skall sluta med det och börja med det. Det är klart att det måste bero på utgångsläget - för en som misshandlar eller mördar människor är ju det perfekta nyårslöftet att sluta med det, kleptomanen kan ju lova att sluta stjäla och rökarna/snusarna har ju sitt givna löfte att bryta vartenda år.
Men vi andra då? Kan man kanske lova att tycka man är tillräckligt bra? Försöka i alla fall.
Och då menar jag inte att jag och några få till är så duktiga, rökfria, vältränade och bra att vi inte har något att förbättra, absolut inte. Men det vore så skönt att bara få räcka till, och duga som man är. Och om man som jag har ett rätt så dominant överjag, som knappt tillåter att man gläds över en hittad femtiolapp eftersom den får en att känna sig som en tjuv, och tänka att den borde jag ju ha satt in till UNICEF eftersom jag nu ändå plockade upp den trots att den helt klart inte tillhörde mig - säkert går det ett barn och gråter och letar - så måste man kanske istället försöka slå sig lite mer lös. Tillåta sig lite mer, helt enkelt. Sluta bekymra sig så mycket och bara le i trygg förvissning om att det är lugnt.
Men hur formulerar man det vid middagsbordet? "I år skall jag tillåta mig själv lite mer, vara lite mer människa och att göra fel lite mer, utan att mentalt sparka mig själv i röven så himla hårt efteråt." Eller "Det här året skall jag skita lite mer i mitt överjag, skaffa barnvakt lite oftare och ett par riktigt skitsnygga skor!" När ungarna frågar vad man har för nyårslöfte så låter det jättekonstigt om man svarar så. Och så kommer dom att undra varför man lovar så konstiga saker och varför man vill ha barnvakt, tycker man inte om att vara hemma med dom? och jag tycker att dina skor är jättefina, mamma, och så måste man förklara och allt kommer bara låta ännu värre..
För egen del låter det lockande, helt klart... men då har man ju det där överjaget som också formulerar löften parallellt: "I år skall jag inte skrika på mina barn en enda gång", "I år skall jag vara jättesnäll mot Stefan hela tiden, och inte tycka att han är fläng en enda gång", "I år skall jag verkligen städa ur källaren", "I år skall jag inte tappa tålamodet bara för att jag är trött, utan gå och lägga mig jättetidigt jämt så att jag bara kan vara gladgladaregladast", osv.
Och då kom jag på det! Jag kanske skall lova att gå och lägga mig tidigare i år. Åtminstone tre kvällar i veckan. Lycklig över att ha hittat ett hanterbart löfte delade jag med mig av mina tankar till resten av familjen. Tonåringen fnös: "meh, det är ju inte meningen att man skall lova något lätt, det skall ju vara en utmaning; det är ju inte särskilt svårt att gå och lägga sig"
Och det är det ju i praktiken inte, men åh, vad roligt; jag visste inte vad jag skulle säga - snacka om att vi bor på varsin planet; Tonåringsplaneten och Trebarnsmorsaplaneten. Det är helt enkelt inte möjligt att förklara hur det kan vara en utmaning att se till att skramla ihop mer än i snitt fem timmar per natt för en som redan sover underbara typ tjugo timmar per dygn. Men jag vet, att så småningom kommer han att veta vad jag pratar om, även om det kanske dröjer många härliga år tills dess.
Jag har fortfarande inte bestämt mig för ett löfte. Kanske att sluta smygwordfeuda på toaletten.
Eller kanske att börja göra det ännu mer... jag får se..
Har egentligen aldrig hållt på med nyårslöften, men tycker att det är kul att tänka på.
Men det kan vara lite svårt att komma på något bra att lova, tycker jag. Något man verkligen vill förändra. Och jag är lite emot just att de flesta skall gå ut på att bli en bättre människa; ännu duktigare liksom, och ännu fler krav att huka sig under. Man skall sluta med det och börja med det. Det är klart att det måste bero på utgångsläget - för en som misshandlar eller mördar människor är ju det perfekta nyårslöftet att sluta med det, kleptomanen kan ju lova att sluta stjäla och rökarna/snusarna har ju sitt givna löfte att bryta vartenda år.
Men vi andra då? Kan man kanske lova att tycka man är tillräckligt bra? Försöka i alla fall.
Och då menar jag inte att jag och några få till är så duktiga, rökfria, vältränade och bra att vi inte har något att förbättra, absolut inte. Men det vore så skönt att bara få räcka till, och duga som man är. Och om man som jag har ett rätt så dominant överjag, som knappt tillåter att man gläds över en hittad femtiolapp eftersom den får en att känna sig som en tjuv, och tänka att den borde jag ju ha satt in till UNICEF eftersom jag nu ändå plockade upp den trots att den helt klart inte tillhörde mig - säkert går det ett barn och gråter och letar - så måste man kanske istället försöka slå sig lite mer lös. Tillåta sig lite mer, helt enkelt. Sluta bekymra sig så mycket och bara le i trygg förvissning om att det är lugnt.
Men hur formulerar man det vid middagsbordet? "I år skall jag tillåta mig själv lite mer, vara lite mer människa och att göra fel lite mer, utan att mentalt sparka mig själv i röven så himla hårt efteråt." Eller "Det här året skall jag skita lite mer i mitt överjag, skaffa barnvakt lite oftare och ett par riktigt skitsnygga skor!" När ungarna frågar vad man har för nyårslöfte så låter det jättekonstigt om man svarar så. Och så kommer dom att undra varför man lovar så konstiga saker och varför man vill ha barnvakt, tycker man inte om att vara hemma med dom? och jag tycker att dina skor är jättefina, mamma, och så måste man förklara och allt kommer bara låta ännu värre..
För egen del låter det lockande, helt klart... men då har man ju det där överjaget som också formulerar löften parallellt: "I år skall jag inte skrika på mina barn en enda gång", "I år skall jag vara jättesnäll mot Stefan hela tiden, och inte tycka att han är fläng en enda gång", "I år skall jag verkligen städa ur källaren", "I år skall jag inte tappa tålamodet bara för att jag är trött, utan gå och lägga mig jättetidigt jämt så att jag bara kan vara gladgladaregladast", osv.
Och då kom jag på det! Jag kanske skall lova att gå och lägga mig tidigare i år. Åtminstone tre kvällar i veckan. Lycklig över att ha hittat ett hanterbart löfte delade jag med mig av mina tankar till resten av familjen. Tonåringen fnös: "meh, det är ju inte meningen att man skall lova något lätt, det skall ju vara en utmaning; det är ju inte särskilt svårt att gå och lägga sig"
Och det är det ju i praktiken inte, men åh, vad roligt; jag visste inte vad jag skulle säga - snacka om att vi bor på varsin planet; Tonåringsplaneten och Trebarnsmorsaplaneten. Det är helt enkelt inte möjligt att förklara hur det kan vara en utmaning att se till att skramla ihop mer än i snitt fem timmar per natt för en som redan sover underbara typ tjugo timmar per dygn. Men jag vet, att så småningom kommer han att veta vad jag pratar om, även om det kanske dröjer många härliga år tills dess.
Jag har fortfarande inte bestämt mig för ett löfte. Kanske att sluta smygwordfeuda på toaletten.
Eller kanske att börja göra det ännu mer... jag får se..
lördag 7 januari 2012
Picnic i skogen - årets första
Jodå, och jag tvingade med dom stackarna. (Inte Gabbe; han hävdar att han har gjort sin tid i skogen med oss.) Varma kläder i tjocka lager för att hålla blåsten ute är ett måste. Och det blev inte bara ut i skogen på promenad i spåret, utan fika efteråt också. Varm choklad, banankaka och bullar.
Ingen klagade, tvärtom, men jag var nog gladast :)
Ingen klagade, tvärtom, men jag var nog gladast :)
 |
| Det bästa jag vet.. |
fredag 6 januari 2012
Bortskämd så in i bängen..
Jo, det har jag blivit. Hela jullovet har liksom varit mitt. Underbart.
Första dagarna var det ju rätt mycket pyssel med all julmat, städning och allt annat som behöver göras. Behöver nog inte räkna upp allt. Men åh, vad jag älskar dom där veckorna och dagarna före jul. Men jag var ganska mör på julaftonskvällen. Glad men mör.
Sen började det. Med sovmorgon. Åh, vad skönt. Och så har det fortsatt; Stefan har gått upp med Estrid och Vera varenda morgon hela lovet, (Gabbe har konsekvent gått upp allra sist. Med råge.) och jag har fått sova lite till. Hela lovet. Sant.
Och så har jag blivit ompysslad på alla möjliga sätt. Fick ansiktsbehandling, avslappnande ansiktsbehandling, i julklapp. På "Face it". Löjligt skönt. ("Vill du att jag masserar dina händer medan fuktighetsmasken verkar?" är nog mitt favoritcitat den här julen.) Och så mötte jag upp med Stefan efteråt, och vi gick och fikade och fixade lite innan vi hämtade de yngsta och stack hem.
Vi har haft barnvakt flera gånger, faktiskt. Toppen. Och ungarna är hur glada som helst, såklart. Vi brukar annars vara sämst i hela världen på att fixa barnvakt och ta oss en liten stund för oss själva. Vet egentligen inte varför, men det har blivit så. Men nu är vi på gång; här skall bli ändring!
Och vi har varit på bio både jag och Estrid och jag och Stefan (ni ser att jag håller mig framme så fort det är något kul på gång), nyårsfesten var toppen och teet har varit klart varenda morgon när jag kommit upp.
Vet bara inte hur jag skall ta mig tillbaka till vardagen igen.
Första dagarna var det ju rätt mycket pyssel med all julmat, städning och allt annat som behöver göras. Behöver nog inte räkna upp allt. Men åh, vad jag älskar dom där veckorna och dagarna före jul. Men jag var ganska mör på julaftonskvällen. Glad men mör.
Sen började det. Med sovmorgon. Åh, vad skönt. Och så har det fortsatt; Stefan har gått upp med Estrid och Vera varenda morgon hela lovet, (Gabbe har konsekvent gått upp allra sist. Med råge.) och jag har fått sova lite till. Hela lovet. Sant.
Och så har jag blivit ompysslad på alla möjliga sätt. Fick ansiktsbehandling, avslappnande ansiktsbehandling, i julklapp. På "Face it". Löjligt skönt. ("Vill du att jag masserar dina händer medan fuktighetsmasken verkar?" är nog mitt favoritcitat den här julen.) Och så mötte jag upp med Stefan efteråt, och vi gick och fikade och fixade lite innan vi hämtade de yngsta och stack hem.
Vi har haft barnvakt flera gånger, faktiskt. Toppen. Och ungarna är hur glada som helst, såklart. Vi brukar annars vara sämst i hela världen på att fixa barnvakt och ta oss en liten stund för oss själva. Vet egentligen inte varför, men det har blivit så. Men nu är vi på gång; här skall bli ändring!
Och vi har varit på bio både jag och Estrid och jag och Stefan (ni ser att jag håller mig framme så fort det är något kul på gång), nyårsfesten var toppen och teet har varit klart varenda morgon när jag kommit upp.
Vet bara inte hur jag skall ta mig tillbaka till vardagen igen.
söndag 1 januari 2012
Tänk om...
Tänk om 2012 kunde bli året då:
I vilket fall skall jag fortsätta min strävan att vara i häret och nuet. Hösten som gick var fantastisk - mest av allt tack vare att jag hade möjlighet att ta mig tid att uppleva den.
Så vill jag leva!
- utbyggnaden verkligen blir klar
- jag lär mig baka makroner (måste köpa en mandelkvarn; jag tror det kan vara där det går snett)
- jag kommer igång och springer igen
- jag tar mod till mig och slår ut väggen i köket
- kvällspromenaderna verkligen blir av igen - åtminstone fyra kvällar i veckan.
- kommunen (staten egentligen) fattar vad en förskollärare (eller vilken lärare som helst) är värd, och ger oss en löneförhöjning med minst 100%
- vi får fortsätta att älska varandra, gnälla, uppmuntra, tröttna, glädjas och växa med varandra. Hela familjen. Precis som förut.
I vilket fall skall jag fortsätta min strävan att vara i häret och nuet. Hösten som gick var fantastisk - mest av allt tack vare att jag hade möjlighet att ta mig tid att uppleva den.
Så vill jag leva!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)