Längtar till den 9/6

Gabbe åker till Grekland på torsdag. Skall vara borta en vecka. Är ledig från skolan imorgon, och sover i stan hos en kompis till på torsdagmorgon.

De är sex stycken; fyra killar och två tjejer. Låter hur kul som helst. För dem. Hur orosamt som helst. För mig. Och säkert en hel del andra föräldrar.

Men det är klart han skall åka. Trots att det gör mig till en riktig fåntrattmorsa: hoppas dom inte badar i havet: "tänk på att inte gå ut för långt om ni badar i havet",  Jag är livrädd att det skall hända dig något: "tänk på att inte ta emot något eller dricka/äta något som du inte vet vad det är!" eller vet vad det är, men förbjudet. Och sådär håller jag på, och ännu värre. Har gjort i någon vecka nu.

Han tycker förmodligen att det är rätt skönt att det är torsdag snart.

Ledighetsstress?

Skjutsade in Gabbe till stan i söndags, för han skulle träna. I vanliga fall brukar dom åka hem med hans kompis pappa, men eftersom inte kompisen skulle träna den här gången så bestämde jag mig för att stanna kvar i stan och vänta på honom.

Och överfölls av "ledighetsstressen" som bara inträffar under de korta stunder jag är helt ledig från jobb och ungar, samtidigt. Frågorna poppar som bubblor i ett champagneglas i huvudet; ska jag ta en långpromenad? eller passa på att ringa mamma? fan att jag inte har hunnit skaffa mig en egen bloggdator, för då hade jag kunnat sitta och skriva - ska jag ringa en kompis? eller gå och sätta mig på ett fik och läsa? nej, långpromenad får det bli. nej, lite slösigt kanske, boken är så himla bra...

Sådär håller det på. Är jag hemma handlar det såklart mer om ifall jag skall dammsuga, hänga tvätt, plocka grejer eller sätta mig i trädgårn/släng mig i soffan och läsa. Oftast försöker jag göra nåt nyttigt först, så jag kan koppla av och njuta en stund sen. Även om det är det jag behöver mest.

Men det gäller att snabba sig, som nu. Stunderna brukar inte vara så länge; Vera vaknar snart och Estrid kommer snart hem från skolan.

Skall skriva klart det här och sen duscha.

I söndags blev det en lång, rask promenad genom Visby. Ner utefter havet, upp genom botaniskan. Pratade med mamma en stund. Sen gick jag på Rosas och tog en kopp te. Det var tomt i deras trädgård, och det sken till och med lite sol vid ett av borden. Boken hade jag med mig.

Såå lyxigt!

Familjens status

Stefan, somnade hos Estrid när de läst färdigt. Kommer säkert bli besviken när han vaknar och upptäcker att han inte kom ut på sin joggingtur som han tänkt sig. Men jag misstänker att han behöver sova, eftersom han somnade.

Gabbe, sover. Tror jag i alla fall. På sistone har han sagt godnatt och gått in till sitt, men sen har jag hört honom prata i telefon eller lyssna på musik ändå. Men han såg rätt sliten ut... hade haft utvecklingssamtal i skolan. Hade glömt berätta för mig att det var, så jag missade det. "Men det var bra allting." Jamen bra, då vet jag ;)

Estrid, sover nog riktigt gott efter våran joggingpromenad. Har lekt med kompisen hela eftermiddagen och sen gjort massiv läxa. Såå duktig.

Vera, sover som en stock. Hon somnade sent, med sina små fingrar intrasslade i mitt blöta hår. Hon kämpade emot den lilla rackarn - det brukar hon inte göra. Vi har haft roligt idag. Gungat högt, högt och busat. Ploppat grodor och läst sagor.

Jag, sitter vaken och drömmer om kryssningar och bloggar. Bara för att jag kan. För att jag är ledig imorgon också. Men jag skall inte bli uppe sent. Det blev sent igår, det får räcka. Skall ta bussen in till stan med tjejerna imorgon när Estrid slutar skolan. Ta med lite mellis och gå till Tallunden och leka lite. Det blir kul.

Bästa Mors dag!

Vilket underbart uppvaknande!

Stefan hade plockat syrener, och doften fyllde sovrummet när han och Estrid kom och väckte mig och Vera med te/välling på sängen. Jag fick presenten som Estrid köpt till mig i smyg när vi var i Stockholm. Jättefina halsbandet - hon är gosig, hon!

Sen fick jag antirynk-kräm och en bok. "Varsågod lilla vännen" sa lilla rara Vera och berättade att det var en bok i paketet. "Syskonkärlek" av Sheila O´Flannagan. Härligt!

Stefan tycker att det är helt ok att han köper morsdagspresenter till mig, trots att jag inte är hans mamma. Och antirynkkrämen köper han för att han, som han säger, ju är medskyldig till barnen och därmed också till

att jag kanske ser lite trött ut ibland. Vilket är hans omskrivning för att jag börjar se riktigt jäkla sliten ut. Mycket rart och omtänksamt!

Slutligen fick jag en jättefin, mörk choklad av bästa, bästa Gabbe.

Och allt detta, som om inte sovmorgonen var tillräckligt. Eller all kärlek jag får. Eller blommorna. Eller ungarna. Eller middagen och tårtan.

Underbara familj - jag älskar er mer än jag kan säga!

Underbar helg, men gud, vilket liv!

Hemma igen efter en underbar tripp till Stockholm med Estrid. Vi hade så roligt och tokmysigt, och vi har gått och gått och gått. Och hon har inte klagat en enda gång - och det trots att hon är ungen som för några år sedan utbrast "Men tycker du att det är schysst av en mamma att tvinga en unge att gå fast hon inte vill??"

Och vi besökte Slottet med rustkammaren och skattkammaren. Hade aldrig varit där förut i hela mitt långa liv, och jag var ju lika imponerad som Estrid såklart, och på nåt vis berörd av historien. Och så var vi på fjärilshuset och Vasamuséet på lördagen. Kanon! Däremellan hann vi bli bjudna på middag av storasyster Maria, pusta och mysa på hotellet, njuta av hotellfrukost, shoppashoppashoppa (Estrid hade sparat så hon skulle kunna göra av med pengar) och träffa lillasyster Eva.
Jag gillar Stockholm, och även om det var länge sedan jag bodde där nu så känner jag mig hyfsat hemma där. Nå't jag inte tänkte på när jag var yngre var vilket jäkla liv det är hela tiden. My god!!

Sa till Maria att jag i och för sig börjar tycka att det är för mycket ljud hemma hos oss också. Jag skulle vilja ha bara skogsljud, liksom. Och då bor vi ändå på landet redan...

Men helt seriöst, Estrid och jag hade nästan svårt att höra vad vi sa till varandra när vi gick och pratade. Och så gick vi in på nåt fik för att pausa och förfriska oss, och så var det ännu värre där. Var lika slut i huvudet som i benen och fötterna när vi äntligen kom tillbaka till hotellet på kvällen. Att folk över huvudtaget kan bo och leva så är mig en stor gåta.

Om jag får vattuskräck också så skall jag kolla för säkerhets skull, så att det inte är rabies istället för åldern.

Förändringens vind

Jo, nu är det dags. Nån flytt verkar det inte bli, men jag åker till Stockholm imorgon, så jag passar på att färga håret så att jag hinner vänja mig lite där ingen ändå känner igen mig. Ja, det blir ju inte korpsvart, precis, bara lite mindre Linda Rosing-blont. Det är så mycket förväntningar som följer med en sån färg, och hos mig har det inte riktigt synkats. Det jag inte har i bröst har jag liksom börjat få i rumpa, om ni fattar. (Inget ont om henne alls, och jag skulle egentligen inte vilja byta, men ni fattar..) Så jag dämpar det ljusa en aning, bara. För jag vill ju inte sluta äta jordnötssmör-mackor istället :)

Ljuvligt att vara ledig. Vera sover efter att ha varit ute nästan tre timmar på morgonen. Vi såg hundar, igelkottar och kossor. En lyckad morgon alltså, allt som allt. Så har jag fixat lite med hortensiorna, och nu sitter jag här nyduschad med ett medel i håret som man absolut inte får använda på ögonfransarna eller ögonbrynen då det kan medföra blindhet. Men tio centimeter därifrån går tydligen bra. Det känns inte helt ok, faktiskt.

Gabbe kommer hem vid två och hämtar pengar, och då skall han in till stan direkt igen och boka sin resa till Grekland. Det känns ungefär som att stå och drälla med medel i huvudet som kan medföra blindhet - jag vill och hoppas att det går bra, men vet också att det inte finns några garantier; det är bara att kasta sig ut.

De är fyra killar som åker. Det låter ju hur kul som helst, och jag tycker å ena sidan att det är självklart att han skall ut och se sig omkring och ha roligt med kompisarna.

Å andra sidan förstår jag inte hur jag skall kunna sova alls... vill inte ens tänka på det...



Ja, såhär vart det. Såg superskumt ut först,
så jag hann bli helt skakis,
men nu känns det väl ok.
Inte riktigt sådär Molly Sandén guldigt
som jag hade tänkt, kanske. Men ok..
Vet inte om det blev så mycket mörkare...



Saker jag sagt som inte blev som jag tänkte..

"So, does your father have big balls?"

Sagt under en lite pinsam tystnad för att lätta upp stämningen lite. Var med en kompis, hans mamma och syster. Jag hade såna "Chinese iron balls" dåförtiden. Blanka och vackra och pinglar i handen när man snurrar dem runt, runt. Tydligen hade hans pappa också såna här bollar, för det hade han berättat, och de finns ju i olika storlekar, så... ja, frågan var faktiskt berättigad... även om den inte höjde stämningen :)

Men tusan - det borde den ha gjort!!

"I'm a little kinky with jeans"

Insåg sen att "kinkig" inte översätts med "kinky", men tillfället var förbi och förklaringen uteblev. Jag vet fortfarande inte vad min dåvarande pojkväns pappa tänkte om mig och jeans. Det jag ville säga var att jag tyckte att det var svårt att hitta jeans att trivas i.

Jag tror inte att det framkom.

"I´ve got a dress almost like this one, but with little pricks all over it"

Pricks betyder inte prickar på engelska. Bra att veta. "Dots" hade passat mycket bättre. Jag visste inte det då.

13 dagar

Exakt så många dagar är jag ledig från och med idag!

Det finns inga tecken på tangentbordet som uttrycker den känslan! Det är en helt galen tid på året att vara ledig, mitt bland alla utvecklingssamtal (jag är nästan klar) och alla jippon som sker på våren. Det skall tränas till skolavslutningar och det skall cyklas på utflykter och allt möjligt.

Men jag har tid att ta ut, så det gör jag. Och eftersom jag har en bra vikarie och kompetenta kollegor så vet jag att det kommer att bli bra.

Och det skall bli så skönt. Det har varit ett tufft år och en tuff termin. I vanliga fall brukar jag känna mig ganska nerjobbad när det är dags för semester. Har inget bättre ord än nerjobbad. Med tanke på min ledighet kan det här bli året då jag faktiskt börjar min sommarledighet i hyfsat skick.

Sen blir det klassresa. Vera får följa med. Det blir roligt. Tre dagar på Fårö med sjutton sexor. Vad kan gå fel?

Men nu, 13 dagar. Det är en förändring. Kanske jag ska passa på att färga håret också...

Springtur?

Tänkte fira min kommande ledighet med en springtur. Fixade mat och sånt och tänkte att jag kunde sticka direkt när Stefan kom hem, medan de åt.

Sagt och gjort. Hade två jobbsamtal kvar att ringa, så jag tog med mig telefonen. Tog det första under en inledande rask promenad (som jag aldrig brukar ta). Sprang sen. Väntade på det andra.

Superdupertungt att springa. Konstigt. Som om det gått tvåhundra år sen sist jag var ute och sprang, när det kändes så himla bra. Och så hör jag bara Skaka rompa, skaka rompa-aa sådär käckt i takt mala på i bakhuvudet. Av uppenbara skäl. Jätteirriterande. Gick lite. Fick det andra samtalet, och då hade jag kommit fram till Kungsgården. Sökte skydd bakom en av ladorna där, eftersom det blåste så mycket att min kollega inte hörde vad jag sa annars.

Det drog ut lite på tiden, så där satt jag uppkurad mot väggen och pratade som en tjuv på rymmen. En karl som kom och bar på något såg rätt snopen ut när han överraskades av att jag satt där. Det kändes annorlunda.

Fick skynda mig hem när vi pratat färdigt. Det hade blivit kallt.

Men jag kom ut och sträckte på benen ett tag i alla fall. Det var skönt. Och så fick jag ta mina samtal i lugn och ro. Det var också bra.

Ska nog ta och träna lite nu när jag är ledig :)

Gratis kaffe?

Fick höra på jobbet idag att alla som jobbar inom region Gotland skall få gratis kaffe. Toppen.

Tydligen är det så att de som jobbar med att leda kommunen får det, och så har man tänkt så fint att det skall såklart vara lika för alla. "Har vi gratis kaffe så skall de också ha gratis kaffe." Toppen igen. Borde stå skrivet i varenda likabehandlingsplan.

Men tydligen får inte rektor ekonomiskt tillskott för detta kaffe, och då kan var och en av oss räkna ut att det skall bekostas av de befintliga pengarna. Det borde om jag förstår saken rätt alltså vara samma pengar som vi köper läromedel och betalar personal för. De pengar som alltså inte ens i dagsläget räcker till för att säkra att varje elev når alla mål.

Vet inte hur mycket pengar det kostar att hålla 25-30 personer med kaffe per år. Oavsett, så måste man ställa sig frågan om det är kaffe vi skall lägga pengar på tycker jag.

Lägg dem på löner; uppmuntra en medarbetare som för utvecklingen framåt, lägg dem på att köpa in en extra cd med alla engelska texterna på så att fler elever som behöver ha det stödet hemma vid läxläsningen kan få det. Köp in extra hopprep och lite nya roliga spel. Böcker. Men inte kaffe!

Vill de bjuda oss på kaffe, och förhoppningsvis även te för oss som inte dricker kaffe, och helst också grönt för oss som inte dricker svart te, och allra helst också något helt annat för de som varken dricker te eller kaffe om det nu skall vara lika för alla, så måste de väl ändå göra just det - bjuda!

Inte tala om för oss att vi måste använda våra redan knappa resurser till fika.

Nu skall jag vara stark!

Har just vart och tittat på huset i Buttle. Fick fysiskt ont i bröstet, så stark blev min längtan att flytta dit. Säkert för jag vet att det inte kommer att hända.

 Men fönstren, rymden.. kakelugnen i sovrummet, det nya smakfulla köket och det stora, vackra allrummet däruppe.. frånvaron av ljudet av bilar... My God! Stor härlig trädgård, gäststuga på 30 kvm (jag kan ha skrivit det här förut)..

Men vi skall inte flytta dit. Alla i familjen trivs inte med att det ligger så långt från vår nuvarande vistelse. Trots att det ligger mitt på Gotland och på så vis borde vara ännu mer säkert än Roma med tanke på hur snabbt polarisarna smälter. Det kommer inte dröja innan kåkarna utefter kusten slumpas bort, när vågorna kommer närmre och närmre, och då skulle vi sitta tryggast av alla. Inget av det här spelar tydligen någon roll.

Men, jag skall vara en stark kvinna och inte en tjurig barnunge för att jag inte får som jag vill. Jag skall tänka att vi bor jättebra, och att vi så småningom kommer att få plats allihop och att under långa stunder på lördagarna är det faktiskt ingen som klipper gräset, och då hör man fåglarna sjunga här också. Det finns säkert en mening med allt. (Fast det är jag egentligen helt och hållet superosäker på. Särskilt just nu.)

Tänkte lägga in en bild så ni förstår lite bättre, men jag kan inte ladda över bilder från telefonen till datorn längre. Sen igår. Ska kolla upp vad det kan vara. Men här är en länk om ni vill titta:

http://www.hemnet.se/bostad/villa-5rum-buttle-gotlands-kommun-buttle-annex-150-1713619

Kattens örhänge - om fästingar

Älskar våren och sommaren. Hatar fästingar. Som alla andra.

Lilla Vera plågar ofta katten med sin kärlek, och han väntar ut henne. För det mesta. Trycker sig mot golvet och tittar plågat på oss; kan ni inte ta bort henne? Kan tycka att han kunde gå därifrån när han tröttnar på hennes närgångna undersökningar av tassar, ögon och öron. Men han finner sig i det mesta, och bara ett par rivmärken har hon fått.

Fast jag tar bort henne eller honom ibland också. Vilket som är lättast.

Hon kramade och pussade honom imorse. Kliade bakom örat. Krafsade lite. Kikade nära. "Kattens örhänge, mamma", sa hon glatt och lite snopet. Stor jäkla fästing bakom örat såklart.

Som ett blåbär. Eller en pärla.

Första tryckaren

Ja, vad gör man då? Med ett gäng kompisstödjare på skolan som brinner av iver och lust att bjuda hela skolan på disco. Det är klart dom ska! Och så står man där på fredag eftermiddag och undrar varför i hela friden man sa ja till det här. Igen. Alltid samma sak. Låter toppen när det är tre veckor fram i tiden, men när själva kvällen närmar sig skulle man ge vad som helst för en kopp te och en djupdykning i soffhörnet.

Estrid fick följa med. Hon känner till de flesta i min klass efter julpysseldagar och annat, så hon fixade till sig som den partypingla hon är.

Kompisstödjarna höll i olika lekar; parlimbo, discostopp och hela havet stormar och sånt. Den längsta hela havet stormar jag nånsin sett. Hur kul som helst - ungarna älskade det! Och så hade de tryckare. Jag var ute på skolgården och pratade med en elev som var lite ledsen när några av de större barnen kom utrusande: "Lena, Lena kom fort du måste se! Estrid dansar tryckare med en av killarna - de är jättefina ihop."

Och jodå, där var hon, min fina unga i armarna på en kille i en tvättäkta tryckare. Som på film, för mig, när ljuset får bara de två att glimma. Och hon var såå lycklig!

Min lilla, stora tjej!

Om fb-träsket

Gabbe hade. Såklart. Vad vore en tonåring utan?

Sen var jag på en föreläsning om sociala medier, som i och för sig inte var särskilt rafflande, men jag blev nyfiken, och när jag kom hem bad jag Gabbe att öppna ett konto till mig och berätta hur det funkar. Men jag var skeptisk. Särskilt när det genast dök upp en massa förslag på folk jag kanske ville vara vän med; jag hade ju knappt tid för min familj, hur skulle jag då ha tid med en massa andra?

Sen gick det några månader utan att jag gjorde något mer. Tänkte inte så mycket på det och hade inte tid/lust att hålla på och pyssla. Min lillasyster Eva sa vid ett tillfälle (för Gabbe hade sett till att vi blev vänner) att jag kanske borde titta in och svara på lite förfrågningar och sånt, för Gabbes farmor hade skrivit bland annat. Ja, jo, det är klart att jag borde det.

Så dröjde det nog lite till, men så var jag där och skrev lite. Svarade lite och kollade runt lite. Sen mer och mer.

Fick nån förfrågan från nån som jag inte sett på massor av år, och upptäckte att det var ju jätteroligt!

Nu älskar jag det - har fått kontakt med några gamla kompisar som jag trodde att jag inte saknade ens, men som jag upptäcker nu att jag visst saknar jättemycket, och blir så himla jätteglad när jag hör ifrån dem. Och så har jag fått en del helt nya - precis lika roligt. En del av dem bor riktigt långt bort, fast när jag får ta del av deras värld och lite av allt vad de gör, så är det nästan som att ha ett litet, litet magiskt fönster ut mot omvärlden. I fickan.

Kanon!

Drömmen om hemhjälp!

Önskar ibland, oftare och oftare faktiskt, att vi hade hemhjälp. På heltid. Tänk om man kom hem och allting redan var klart. Fixat. Bara att sätta sig och äta fort, fort innan alla brakar ihop av blodsockerfall. Och sen igen, fort fort in och gosa och vila och ta igen den tiden man förlorat under dagen. Lite grann i alla fall.

Och sen, när vi tagit igen oss från dagens härliga äventyr och man blir tesugen, så går man ut i köket och fixar. Och då, istället för att köket ser ut som om en tromb dragit fram, så är allt blänkande rent. Temuggen framställd. Tevattnet fixar jag själv så att det inte står en massa varmt vatten och dräller som någon kan bränna sig på.

Och jag skulle betala så mycket pengar! Och jag skulle baka tårta till hans eller hennes födelsedag. Om bara tvätten var tvättad och hängd och kläderna invikta i lådor och skåp.

Golven. Tänk att komma hem från jobbet och kunna släppa ner väskan på hallgolvet utan att ett moln av damm virvlar upp. Buren. Blixtens och Vitnos bur skulle vara städad och fin jämt. Om det är någon av er därute i världen som funderar på att skaffa djur som behöver jättestora burar, kontakta mig först så skall jag berätta hur mycket tid det tar att hålla rent och fräscht åt dom små gosingarna.

Å andra sidan dör man inte av att det hinner bli lite dammigt ibland. Som tur är så är ingen av oss dammallergiker. Och vi är rätt bra på att laga mat själva. Tvätten får man fixa lite under veckan och resten på helgen.

Vi fixar det! Men guuuud, så skönt det skulle vara ibland...

Ska jag skjutsa dig?

Ibland pratar man utan att tänka efter. Det går för fort.

Hade suttit med Vera i famnen ett tag. Efter middag, efter lång dag på dagis. Hon ville bara sitta med händerna i mitt hår. Napp. Lugnt. Annars springer hon runt och petar katten i öronen och såna saker. Det är typ hennes sätt att säga "sätt dig med mig!!". Så det gjorde jag. Till kattens stora lättnad.

Vi tittade på Mullvaden, hennes älsklingsfilm efter lilla spöket Laban. Såå skönt. Jag behövde det lika mycket som hon.

Sen skulle Estrid och jag ut och gå. Alla behöver få sitt. Så när Stefan kom så fick han ta Vera, och jag och Estrid tog en powerwalk ner till affären. Tränade gångertabeller och pratade om kattungar och allt dom behöver. Hon hade läst en bok om katter i skolan.

Gabbes kompis satt där på ett staket, så vi morsade och sa "hur är det", och "jodå, fint" och så. Och jo, det var väl bra med honom också. Han försökte få tag på skjuts hem. Gick inget vidare. Han bor typ 15 km bort. "Ska jag skjutsa dig?" Där kom det - pang bara! Ren reflex.

Fast det var inget superläge precis, för alla barn under tio i familjen skulle gå och lägga sig och tvättas, borstas och gud vet allt som skall göras innan ungar sover. Sagor och grejer vill dom ha. "Jag ska bara in och köpa mjölk så kommer vi hem sen. Du kan gå före hem om du vill; Gabbe är hemma."

Och Gabbe blev ju glad, såklart, för han fick ju köra en vända till idag. Älskar verkligen att köra bil. Och kompisen kom hem, så han var ju också glad. Tjejerna hade pyamasparty och hoppade i sängen när jag väl kom hem, så dom var också jätteglada. Stefan var väl sådär glad. Tror han hade tänkt sig det hela lite annorlunda.

Fast han tar en dusch nu, och så skall jag göra gott te till honom så då blir han också glad. Och vad skulle jag säga? "Jamen lycka till då - hoppas du får skjuts hela långa vägen hem innan det blir mörkt och kallt. Vi ses!"

Nej, det gör man faktiskt inte. Inte om man skall kunna sova sen.

Nalle Puh - boken om Gabbe

Vera har tjatat om att hon vill att vi ska läsa Nalle Puh nu några kvällar när vi går och lägger oss. Jag har inte fattat. Vi har ingen Nalle Puh-bok däruppe. Men hon har vart förkyld och hemma med Stefan några dagar, så jag tänkte att det är väl något de har läst eller pratat om.

Men så fick hon fram den ikväll. Nalle Puh boken. Det var albumet som jag gjorde till Gabbe när vi hade varit och hälsat på i USA när han var fyra. Det ligger på mitt nattuksbord, och häromkvällen tittade vi på bilderna däri. Det var sen hon började tjata om att läsa Nalle Puh eftersom han och hans gäng är på omslaget. Gosunge. Ibland är jag lite trög.

Farmor Carmen

"Det är min Gabbe-brorsa!" säger hon lyckligt till varje bild med Gabbe på. "Och där är Gabbe!" till en av bilderna med hans sagolikt vackra farmor. Och de är onekligen lika!

"Och där är annan pappa." Det är Darren, och ja, det är en annan  pappa - Gabbes. "Vems är den? Vems är den? Vems är den?" Jo, det är Al, Pilar, Carmen, Darren... Gabbes gammelfarmor, gammelfarfar, farmor och pappa.

Gabbe och hans pappa Darren

Lite rart att hon frågar vems människorna är istället för vem dom är. Antar att hon vill veta hur det hänger ihop.

Pilar, Al, Gabbe och Carmen

Önskar att andra sidan jorden låg lite närmare <3

Smooth driva!

Gabbe övningskör, och det är superskönt! Jag gillar att köra själv, men det är faktiskt skönt att slippa. Han är så duktig på att köra också, så jag kan mest bara sitta där och koppla av. Småprata lite. Facebooka lite i smyg.. Inte i rusningstrafik och när han backar runt hörn och sånt, men annars.

Målar mig i bilen på morgnarna nu för tiden. För det mesta. Nu är det ju ingen tung make-up jag lägger med foundation och ögonskuggor i olika nyanser och grejer. Som tur är, för det hade nog blivit lite trixigt. Men det är ändå himla smidigt när man inte hinner göra det sista innan man sticker (eftersom vi alltid verkar komma iväg strax efter sista minuten). Mascara och eyeliner. Det funkar bra.

Han har blivit tvungen att lära sig köra väldigt mjukt!

Behöver en förändring!

Av nåt slag. Vad som helst, egentligen.

Huset som jag sett är till salu i Buttle är heelt fantastiskt! Stort gammalt kalkstenshus från 1909, stora rum, trägolv med golvvärme i köket, stort nytt kök, kakelugn i sovrummet, takbjälkar i taket, fönster tillräckligt djupa för att möblera. Vidare finns det gäststuga, lada (Estrid: Jaa, vi kan ha hästar!) och 6000 kvm tomt. Gott om plats, alltså!

Gabbe flyttar gärna in, bara det flyttas till vår nuvarande tomt. Vägrar byta koordinater. Och jo, det är klart det är smidigt med nära till alla kompisar och fotbollsplan och pressan och allt. Bussen. Så, ja, vägrar!

Och jag vet att han inte vill flytta, och ändå kan jag inte låta bli att titta. Vårt hus kommer aldrig bli tillräckligt stort för oss, så är det bara. Jag har gett upp.

Så vad kan man förändra, då?  Byta hårfärg, kanske. Till nåt liite mindre blont. Det har blivit riktigt, riktigt ljust med åren. Så var det aldrig riktigt tänkt från början.

Jag, mig och mitt

Är det ett sånt samhälle vi går emot? På något vis tycker jag att jag-centreringen blir tydligare och tydligare.
Men det kanske har varit såhär hela tiden, fast jag inte har märkt det.

Konstigt i så fall, egentligen, eftersom vi tillbringar alltmer tid i grupp. Det är väl ganska få ett-tvååringar i Sverige som inte går på dagis och får lära sig att visa hänsyn, vänta på sin tur och kompromissa. Förstå att alla inte kan få sin vilja igenom samtidigt, eftersom det måste funka för gruppen. Teoretiskt sett borde vi vara fullfjädrade gruppindivider vid tre års ålder. Och ändå...

Var ute i skogen i över en timme idag. Guldskimrande vårsol, fortfarande översållat av vitsippor, fem hästar med unga ryttare, euforiska över att just där och då förenades fantasi och verklighet. Trodde jag i alla fall. Och så jag och en kompis till Estrid. Vi gick, kompisen och jag. Och sprang när de travade. Underbart! Varmt! Tjejkompisen väldigt tapper som kämpade på utan ett gnäll.

Ridskolläraren sur efteråt. Återhållsamt förbannad, till och med. "Konstigt att det aldrig någonsin kan vara bra!" börjar hon när de flesta har gett sig av (vi är alltid sist kvar jag och Estrid). Efter en stund förstår jag att några varit missnöjda med takten på uteritten, och istället för att vara glada över att äntligen få komma ut i skogen som de önskat varit griniga över att man inte fått galoppera, eftersom alla i gruppen inte vågade galoppera utomhus. 

Men det kanske är därför? Kanske måste vi från allra första början lära oss att stå tillbaka för andra så till den milda grad att det enda vi efter ett par år i systemet har lärt oss är att hävda oss själva och våra egna behov och önskningar. Fort och högljutt innan någon annan hinner före.

Vi kanske borde se över hur vi löser saker och ting i samhället.

En grej jag läste gjorde mig så arg att jag nästan grät när Vera var nyfödd och jag tänkte att aldrig aldrig aldrig att jag lämnar in henne på dagis; en artikel om hur få föräldrar det var som visat intresse för vårdnadsbidraget, alltså möjligheten att fortsätta stanna hemma med sina barn istället för att lämna dem på dagis. I tre år. Underbart! Men för 3000 i månaden?? Vem i hela landet klarar sig på ett sånt tillskott förutom Fredrik och Filippa, typ? Inte någon av de jag känner i alla fall.

Hur kan man gå ut med ett sånt erbjudande, och sen säga att det inte finns intresse att vara hemma med sina barn? Jag är helt övertygad, bortom alla tvivel, att man skulle kunna avlöna hemmavarande föräldrar riktigt bra, låta det bli pensionsgrundande att ta fullt ansvar för sin avkomma (för att höja statusen), och fortfarande tjäna en grym massa pengar på det i långa loppet i inbesparade samhälleliga insatser som kan dyka upp senare i livet.

Dessutom borde man kunna få spara föräldraledighet upp till dess att ungarna är 16 eller så. Tänk vilken lättnad att kunna ta ut ledighet om barnen behöver stöttas lite senare i livet. Och det händer att de behöver det. De kanske blir mobbade. Deprimerade. Eller mobbar, så att man borde vara med i skolan. Tänk att kunna stanna hemma från jobbet och stötta om om man misstänker att ens unge är på väg att glida snett på nåt vis. Visa att man bryr sig om. Tänk så skönt för ungen.

Helt säker på att det också skulle medföra enorma besparingar, både i pengar och annat.

Man måste förstås våga tänka längre än fyra år i taget.

Kalassöndag!

Estrid fyllde äntligen 9 i fredags. Har betraktat henne som en nioåring hur länge som helst, men nu är det officiellt.

Önskelistan var tre A4-sidor lång. Indelad i kategorier med underrubriker: husdjur, leksaker, kläder osv. "Och det gör inget om den kommer bort, mamma, för jag har den på datorn." Så klart du har! Hon kommer att kunna bli precis vad hon vill, den ungen.

Och hon är så go, Estrid. Det spelar ingen roll hur lång listan är så blir hon så så lycklig över det hon får. Min favoritpresent är Stockholmsresan vi skall göra bara vi två. Gå och titta på slottet, åka ut till Hagaparken och gå på fjärilshuset, shoppa lite (hon), bo på hotell..

"Molly Sandén"

Men nu är det kalas; kändistema! Vädret är så lynnigt, så hon fick inte bjuda hela klassen plus några till, som hon ville, utan hon fick välja ut 10-12 stycken. Så man skulle kunna vara inne i värsta fall. (Det var faktiskt snö i onsdags!) Men det gjorde inget; hon valde ut 12 kompisar, och så ville hon klä ut sig till Lady Gaga. Såklart. Men i avsaknad av peruk och gummikläder blev det Molly Sandén istället. Det gick bra det också!

9 eller 19?

Och nästan alla kom, den ena vackrare än den andra, och alla är glada och de målar våra stenplattor i vackra färger, och sen blir det discostopp och fika med kakor, muffins och marängswiss, och sen blir det popgiss och godispåse. Solen skiner. Toppendag.

Finare med färg!

Stefan och Vera är hos farmor. Så skönt! Ungarna springer ut och in här, och med grindar som skall öppnas och stängas för att inte Vera skall gå ut på trappen och ramla och slå huvudet i betongen eller springa ut till vägen och bli överkörd av nån av de enstaka bilar som kör förbi, så blir det lite svårt att koppla av annars.

Gabbe har gömt sig i sitt rum. Kikar ut ibland och kollar läget. Allt väl.

Om mindfulness

... och hur mindfulness bara försvann ur mitt liv.

Jag lovade mig själv när jag var barnledig att jag skulle till varje pris försöka hålla kvar den där känslan av att vara i nuet även när jag börjat jobba. Jag gillar inte det där att hela tiden vara en eller ett par veckor fram i tiden, att jaga på för att hinna med allt så man nästan inte andas ibland. Men jag älskar när en dag får kännas som en hel dag; när man är i nuet från morgon till kväll.

Det höll ett tag. Och sen lite till och från. Nu är det helt kört - ytandas, och så stressad att jag mår illa ibland. Tusan; jag vill inte ha det så, och samtidigt är det så mycket man skall hinna med. Och vill hinna med.

Det kanske är lika för alla, vad vet jag? Det låter i alla fall så när man pratar med folk, tycker jag. Och så är det väl; oavsett vad man gör är väl allt runtomkring detsamma om man har lyckan att ha några ungar, jobb, avbetalningar och allt sånt; hämtning, lämning, middag, tandborstning och saga och fort i säng och upp igen och iväg.

Och sådär håller det på. Vecka ut och vecka in tills åren bara susat förbi.

Och mitt i det där måndag-fredag-måndag-fredag-oj, är den här terminen redan slut den med? så tänker jag allt oftare på att det är inte arbetsveckorna som flyger iväg och försvinner innan vi ens hunnit hälsa på varandra, det är mitt liv!



Stanna och lukta på blommorna!



Bränn-fjärilar

Var ute och gick, jag och lilla Vera. Runt Kungsgården bara, bland åkrar och hagar. Kom bort till lammen, och dom gillar hon att titta på såklart. På ett ställe växer det brännässlor precis vid stängslet, så jag ville inte att hon skulle gå dit.

"Du får inte gå fram dit, för det där är brännässlor; dom bränner man sig på", säger jag som den skolfröken jag är och pekar, glad att jag kan lära henne det här innan hon rör vid dom. Hon tvärstannar, ganska olikt henne. Vill hon någonstans så brukar hon gå dit. Då kom jag på; det är klart hon tvärstannar - bränt barn skyr te och allt annat man bränner sig på såklart. "Mm, bränner sig. Åka lasarettet." Klok som en bok.

"Ja, fast inte så farligt", försöker jag förklara och anar att det här kommer bli trassligt, "men det gör lite ont. Man behöver inte åka till lasarettet." Samtidigt har en liten fjäril landat bland brännässlorna. Vi sitter på huk helt nära och tittar vad fin den var. "Fjäril bränner", säger Vera. Jag tänker att hon är orolig för fjärilen och lugnar att det verkar det ju inte som den gör eftersom den sitter där i godan ro, så vi kommer överens om att det gör den inte, och att vi som är människor bränner oss på nässlorna. "Men inte så farligt. Man behöver inte åka ambulansen."

"Bränn-fjäril", konstaterar hon då. Just som jag trodde att vi kunde gå vidare i trygg förvissning att det enda som behövs om man nu skulle bränna sig på brännässlor är blåsa lite och ett plåster. Plåster?

Men Vera framhärdar med sin brännfjäril och jag inser att hon tror att det är fjärilen som bränns.

Vi går därifrån. Det kan vara så att hon fortfarande tror att det är fjärilarna som bränns.

Piuh - vilken resa!

Var i Stockholm igår med två av mina kollegor och våra fjorton "friendsare", kompisstödjare, som vi har på skolan och vars uppgift bland annat är att sprida god stämning och främja trivsel. 5000 kompisstödjare från hela landet hade åkt till Skansen för att delta på Friendsdagen med kompisstödjar-aktiviteter, uppträdanden och manifestation mot mobbning, och det var fantastiskt på många sätt att få vara med:

Fantastisk resa! Uppe tidigt och toksent i säng i och för sig, men allting klaffade med tider och tåg och bussar och båtar. Spårvagn också, faktiskt.

Fantastiska ungar! De är så fulla av tankar och funderingar, idéer, mod och inspiration att man bara måste beundra. Underbart också att få umgås med dem i en helt annan miljö än vi är vana vid. Så nyttigt för oss alla.

Fantastiska kollegor! Det är häftigt att jobba mot ett gemensamt mål när alla bidrar och tänker och tar och ger. Under resan gällde det dock främst såklart att hålla koll på ungarna. Någon av oss räknade i princip kontinuerligt under dagen 1, 2, 3... 14. Nej, 13 vänta! Var det där Johanna? 1, 2, 3, stå still en stund.. 13, 14, jo det var alla!

Fantastiskt skitväder! Jag hade helt ärligt redan känt smaken av mjukglassen jag skulle mumsa i mig där på bänken i solskenet mellan några aktiviteter, men har väl aldrig frusit så mycket i hela mitt vuxna liv. Definitivt inte i maj. Ända sen jag blev "vuxen" och slutade klä mig snyggare än varmt så har jag nog inte frusit såhär. Inte såhär länge. Skakade faktiskt i hela kroppen ibland. På riktigt.

Fantastiska artister! Märkte att artisternas egna berättelser om utanförskap och mobbning satte sina spår. Det är så schysst att de berättar, för om såna som Måns Zelmerlöf eller Tove Styrke har blivit mobbade, så kanske man kan börja förstå lite grann att det inte är den mobbade det handlar om. För om inte de här artisterna duger som de är, vem gör det då?

Fantastiska föräldrar! Alla hämtade sina små hjältar på utsatt tid och det gick i ett huj från det vi kom av båten till vi sagt hejdå till alla och själva kunde åka hem. Tror jag kan ha räknat till fjorton ännu på väg in i sömnen sen.

Paradisiskt

Delar av min tillvaro är definitivt paradisisk! Att springa genom "djungeltunneln", till exempel, såhär på vårkanten. Djungeltunneln är en stig genom skogen som på sommaren bildar som en tunnel av trädkronorna. Nu på våren är det gröna bara ljust och skirt, men stigen är kantad av vitsippor, vintergäck och här och var lite blåsippor. Makalöst vackert!

Att jag dessutom är ute och springer över huvudtaget förhöjer lyckoruset. Nya skor är som grädde på milkshaken; supersköna asics. Jag sprang som på moln! Sex kilometer typ. Typ, eftersom det är svårt att mäta exakt. Men jag är nöjd. Knappt 4 km både lördag och söndag förra helgen. Och så har jag inte hunnit med i veckan alls.

Och det känns så bra, och så skönt. Det är rätt länge sen jag sprang kontinuerligt nu, eftersom det har trasslat med höfterna, så vi får se hur det går. Men jag är så nöjd att jag har flåset kvar och krafter att springa på. Det kanske inte är så tokigt med uppehåll, även om de inte behöver bli så långa som de här. Men ofta passar man ju på bara för att man kan, och till slut är det som om man bara tar slut, tycker jag. Chokladtårta eller inte så finns det inga krafter. Det är inget roligt.

Men nu, en lång stund bara för mig själv. Gabbe sover, Estrid leker med kompis, Stefan och Vera är och handlar.

Ökade sista 1,5 km. I värsta hagelskuren. Åh, vad härligt!

Nu skall jag duscha och rätta matteprov. Andra delar av min tillvaro är inte fullt så paradisiska.