Sommaren är räddad!

Behöver nya fotbollsskor! Jo, jag vet - de gamla är ju bara storlek 45. Otäckt trevliga rösten: Ja, jo.. Gabbe vet vad som kommer så han besparar mig fortsättningen med: Men det finns ett ställe på nätet så man kan köpa direkt från England, typ 3-400 spänn billigare än här. Kan jag beställa dom? Om vi hjälps åt?

Hur kan man överhuvudtaget tänka på fotboll utan såna här?

Ja, så går det. Det tog inte lång stund. Nu är det bara vårjackan kvar. Supersnygg. Bara 1200 spänn. Självklart, jag skall bara kolla om dom har sänkt priset på mjölk först. Eller fanns dom också i England?

Skidhoppningsträning? Men jo, dom är oemotståndliga.
Hon faktiskt smög in i hans rum och snodde dom :)

Vera i Gabbes skor fick mig  att tänka på när Gabbe var sisådär fyra skulle jag tro, gick på dagis och vägrade ha på sig några andra skor än sin kusins avlagda fotbollsskor. Storlek 38 typ. Han var superstolt, och missade inte ett tillfälle att visa upp dobbarna.

Och han fick ha dom. Herregud om folk tror att han inte har några andra skor den lilla stackarn då får dom väl tro det, kommer jag ihåg att jag tänkte. Han hade andra. Men han var lyckligare i dom svarta med dobbar.

Ett hav av tålamod

Jag vill vara ett hav av tålamod, två faktiskt, en värmande sol av kärlek och en varsam, trygg hand att hålla i. En mjuk och gosig famn att vila i (och egentligen inte alls en sån där famn där dom får en bula i pannan om de råkar krocka mot mitt ogästvänliga bröstben)  och den kloka urmodern att ledas och läras av. Mest av allt vill jag att de i alla lägen skall veta att det inte finns nåt annat i hela livet som betyder mer än de. Jag vill sätta gränser; tydliga kärleksfulla gränser som mina barn förstår när de blir äldre att jaha, det var av kärlek och omsorg hon inte ville att jag skulle se på tv hela tiden.

Fast helst av allt vill jag att de skall få förstå allt sånt redan nu så att de inte blir så sura hela tiden så fort de inte får som de vill. För om dom blir jättesura så blir det så svårt till slut att vara en sån där fast och varsam hand som styr in på rätt stig och guidar de trygga glada barnen vidare. Kanske blir jag till och med bara sur tillbaka ibland, stänger av tv:n, särar på ungar som bråkar utan att bry mig om vem som började bara dom slutar och är allmänt olämplig. Eftersom jag inte är två hav av tålamod. En skummande bäck, i bästa fall. En pöl ibland.

Samtidigt vill jag kunna ryta ifrån och sätta gränser ordentligt. Och ibland visa att det är vi vuxna som bestämmer och att det inte alltid är läge för diskussioner och argumentationer. Skall man iväg till jobbet på morgonen så måste det funka, eller hur!

Konsekvens pratas det ibland om när det gäller barnuppfostran. Det är det viktigaste. Men livet då, med alla nyanseringar som finns? Hur i hela friden skall man kunna vara konsekvent? Tillräckligt konsekvent kanske. Borsta tänderna alla kvällar utom de där när de är så trötta så de nästan rämnar redan innan. Godis nästan bara på lördagar? Lite mer tv ibland kanske, för att jag själv behöver en minut till. (Den värsta synden av alla; att det skulle vara för min egen skull) Tillräckligt konsekvent räcker för mig bestämmer jag mig för här och nu! Tillräckligt varsam och kärleksfull. (Även om min kärlek till dem är oändlig.)

Annars får jag så dåligt samvete av att jag är människa också, och inte bara morsa, och dåligt samvete torkar ut min pöl av tålamod.

Fredag i tacoträsket

Vera: Sover som en stock. Höll sig vaken tills jag och Estrid kom hem från konserten. Ville inte sova utan mamma - pappa gå ner! förklarade hon att hon hade sagt när de läst alla sagorna uppe i sängen.

Estrid: Sover snart. Min lilla gosing. Nyklippt och fin, och så lycklig över att ha varit iväg en sväng ikväll.

Stefan: Nere i källaren. Översvämning. Nåt med tvättmaskinen tydligen. Jag kommer inte upp på ett tag, det är vatten överallt därnere. Om det varit min födelsedag imorgon skulle jag ha trott att han skulle slå in paket.

Gabbe: Äter middag. Sent. Kom just hem och har duschat sig varm. Har varit funktionär på nåt rally ute i skogen. Hållt åskådare ur vägen och sånt. Fått en knallgul t-shirt med texten "Jag gillar bilsport" stort på ryggen. O:et är ett hjul. Ett minne för livet, helt klart :)

Jag: Trött. Har en sticka i fingret, sista delen liksom, som inte riktigt ville följa med ut. Sitter djupast. Gör ju skitont. Glad. Var med Estrid på konsert med mysjazz; Irma Munck, som är en av mina gamla elever hade gjort ett avslutningsprojekt för skolan. Helt makalöst. Jag vet ju att hon sjunger underbart, det var ju därför jag ville dit, men ändå - det var helt sagolikt. Och så var det en kille på flygel som såg så lycklig ut över att spela och att spela där med henne, och samspelet och musiken och sången var.. magiskt. Åh, vad vackert!, sa Estrid.

När Vera brände sig

Det var i september. Vi hade ätit mjukglass efter dagis och Estrid var hon sin kompis, Stefan jobbade och Gabbe var på läger med sin klass. Så vi var själva hemma jag och Vera. Skulle upp och bada, men jag tänkte ta en kopp te med mig upp. Så var vi på väg, men vänta lite, nåt annat litet att mumsa på bara. Öppnar kylen, tittar ut i hallen direkt, eftersom hon är en sån klätterapa och vi inte hade satt upp nån grind i trappen än då.

Då har hon sträckt sig allt hon kan på sina små tår, och fått tag på temuggen. Jag ser teet i luften, muggen, och ansiktsuttrycket på min lilla unge, säkert en spegling av mitt eftersom jag var den av oss som förstod vad som höll på att hända. Jag skrek, sprang och liksom knuffade bort henne med min kropp, halkade i teet och fick Vera med mig så hon landade på min mage. Men det var för sent; hon hade fått te över hakan, bröstet och ena armen.

Ut i köket, in med ungen under kranen, inser att tröjan är väl varm, jäklar, av med den. Men gud, vad konstigt det ser ut. Mer kallvatten, fan hon har ju bränt sig på riktigt, hon är ju skadad och vad konstigt det ser ut. Tar henne i famnen och tröstar och vaggar och ropar nej nej nej till ingen medan jag springer upp till badrummet och ner med henne i badkaret. Kallt vatten. Försöker ringa Stefan på hans jobb, men kan knappt använda telefonen. Jag fick verkligen använda all min koncentration till att slå numret. Gjorde fel flera gånger. Mer kallvatten, mer trösta. Får tag på Stefan, stackars människa; vi hade just pratat några minuter innan då jag berättat om glassen och det mysiga och badet. Och nu, skriker i telefonen att hon har bränt sig.

Stefan ringer och fixar, sjukvårdsupplysningen tror jag det är, ringer till mig. Vilken färg på skinnet? Jag kan knappt titta. Jo, vitt och grått. Gummiaktigt ser skinnet på armen ut, och en stor blåsa på bröstet. Jag såg nog inte hur det såg ut under hakan då. Hon i telefonen pratar om ambulans, att jag borde nog åka in med henne så att någon fick titta till det där men att jag borde nog inte köra själv, och det hade hon ju rätt i; kan man inte ringa skall man inte köra bil. Och inte kunde jag spänna fast henne med säkerhetsbälte och grejer heller, som hon såg ut. Fortsatte springa fram och tillbaka i huset mellan kallvattenbehandlingarna, upp och ner för trapporna. Såjasåja, lilla gumman! Någon ringde och pratade medan ambulansen var på väg. Vad har ni för bil? Ingen aning! En ford, en sån där grå som alla har. Tur hon inte frågade vad jag hette.

Och sen, ambulansen. Trygga snälla karlar som gav alvedon, hämtade min väska och låste huset, spände fast oss och tröstade; det kommer att bli jättebra, jag har sett mycket värre än det där. Det händer hela tiden. Och jag, pladdrande, höll min lilla unge som blev mer och mer avslappnad i min famn. Och så med ett ryck, hon klarar sig väl? Är det säkert? Såg att underläppen var bränd, och hon ville bara tuttas litegrann och så ynkade hon.

Stefan och Estrid kom till sjukhuset. Alla jätteproffsiga och snälla. Alla tröstar och lugnar; ingen fara, sånt händer hela tiden. Hon fick teatree-olje-omslag i två timmar. Lite glass, titta på fiskarna i väntrummet. Hon knatade runt och tittade och fixade med allt som om inget hänt. Typ. Sen aloe-vera-omslag. Bandage runt hela bröstkorgen och armen. Armen var värst. Andra gradens brännskada. Skulle förmodligen bli fint ändå, kanske lämna litet spår för framtiden. Lilla hakan och bröstet första graden; ingen fara. Återbesök efter två dagar. Inte pilla och inte titta. Jag lovar!

Själv var jag inte så säker att jag skulle bli riktigt människa igen. Hade otäck känsla av att precis alla borde hata mig. Inte självömkan; där hade vi önskat oss en liten unge till i åratal, gått igenom två missfall, gett upp, och sen äntligen fått världens finaste lilla tjej, och så förstör jag henne. Oförlåtligt. Starka, våldsamma känslor som jag inte visste vart jag skulle göra av. Stefan värsta klippan, såklart. Var bara snäll och stöttade hela tiden. Tvingade mig att äta och dricka te fast jag mådde illa och sa att jag aldrig mer skulle dricka te i hela mitt liv. Jag lyssnade på honom och ansträngde mig verkligen. Åt. Drack te. Och förlät mig själv på nåt vis, i takt med att Vera läkte.

Och nu, ett drygt halvår efteråt syns knappt nånting alls. En svag färgskiftning på armen. På och under hakan och på bröstet syns i princip ingenting. Otroligt! Men vi minns, och det händer att vi pratar om den där gången vi fick åka ambulansen, hur rädda och ledsna vi var och hur Vera fick fina nallen av doktorn.



Svårt att tänka sig hur det såg ut förut!



Du & Jag

Vera håller som bäst på att få kläm på vem som är vem. Lite rörande. Jag håller henne i famnen; det är där hon håller till mest, och så pekar hon på mig och säger diu på sin gotländska, och så pekar hon på sig och säger ja. Diu o ja! Glatt, med spottet stänkande.

Just det, du och jag säger jag utan att tänka mig för; det rör ju till det lite när jag plötsligt kallar henne för du eftersom det är hon som är jag. Ur hennes perspektiv. Finns det inget lättare sätt?  Så börjar hon om: diu o ja.  Diu o ja, mamma. Lite mer bestämt nu, och pekar ännu mer tydligt på vem som är vem.

Just precis, så är det! svarar jag övertygande till slut, när sinnesnärvaron infinner sig så att jag inte ytterligare en gång trasslar till det. 

Kan inte minnas att de andra hade sånt sjå med det här. Kanske jag har ett för hårt grepp om henne, eftersom hon hela tiden måste kolla av vem som är vem av oss.

Jag undrar jag... tur att jag jobbar så hon får gå på dagis!

Om elakheter

När jag var liten och arg på min mamma en dag så sa jag till en gammal skrynklig tant på bussen: Vad ful du är!! Det skulle jag såklart aldrig drömma om att säga till nån idag. Stackars tant - och stackars mamma. Hon var tydligen hemskt rar och förstående när mamma förkrossad bad om ursäkt. Så hemska barn har inte jag fått, tack och lov.

Det var tillräckligt jobbigt när Estrid gick och frågade alla tanter hon såg på stranden om dom hade ett barn i magen efter att jag hade fått missfall. Frågan följdes såklart av berättelsen att bebisen i hennes mammas mage hade dött. Men ändå; det är en fråga man oftast inte vill få om man nu inte råkar vara gravid. De hann för det mesta berätta att dom bara hade ätit för mycket bullar (och det hade dom inte, för det var inte det att dom hade stor mage nödvändigtvis).

Men det finns lite andra elaka saker jag skulle kunna tänka mig att säga nån gång. "Vad fan gör du, din idiot?!" skulle väl kännas jätteskönt att skrika efter han/hon som snodde parkeringsplatsen mitt framför ögonen på en. Det har hänt, men inte skrek jag nånting. Jag sa inget ens, Jag hade suttit och väntat, men var tvungen att flytta mig lite för att släppa ut den andra bilen. Kunde väl aldrig drömma om att de som kom från andra hållet bara skulle sno den. Jag blev så häpen att jag bara blev sittande en lång stund. Tyst stirrande framför mig. Jag tror faktiskt munnen kan ha varit öppen. Och hon som tagit platsen gick förbi mig i min bil med blicken lååångt ovanför, som om jag inte fanns. Om jag bara inte var så hämmad.

Men jag lovar; skulle jag nån gång ge mig hän och ropa/säga nåt, så visar det sig garanterat att det är nån i själva verket jättetrevlig förälder till nån framtida elev som jag skall sitta på utvecklingssamtal med. Och skämmas. 
Men ibland skulle det behövas. Det skulle vara så skönt att kunna bli riktigt förbannad, få det ur sig och sen gå vidare. Men min arghet följs alltid av dåligt samvete. Hundra gånger av hundra. Eftersom jag inte kan låta bli att särskåda mig själv och tänka hur jag hade kunnat gjort annorlunda. Gör jag det inte på en gång så gör jag det senare.

Varför blev jag sån? Varför kan inte jag som de flesta andra verkar kunna; bara kritisera, beskylla och skälla ut när det behövs och så känna mig skitnöjd med det? Jag kan knappt ens tuta argt när folk kör som idioter (och det gör dom - håll med om det).

Vet inte, men nåt svajsing är det!

Förtrollningen bruten?

Vera slutade med blöja nån månad före tvåårsdagen, först på dagen och sedan några veckor senare på natten också. Allt frid och fröjd.

Sen en dag när jag kom till dagis för att hämta hade hon precis vaknat, och hon hade satt sig upp och sagt att hon skulle på toa, men sen inte hunnit, utan bajset hade hamnat i underbyxorna. Ingen fara skedd. Jag tog över tvättning och fixning och så var det inget mer med det. Men sen den dagen har hon inte kunnat bajsa på toan.

?

Jag har hört om barn som måste bajsa i blöjan och skakat på huvudet lite i smyg. Men vad gör man när ungen steppar runt och hoppar jämfota, illröd och svettig och vägrar gå på toa. Jo, man sätter på en blöja. Såklart. Ingen prestigefråga då, direkt. Så sen dess har jag frågat om hon behöver gå på toa typ samtidigt som jag hämtat en blöja när hon börjar steppa runt och hoppa sådär olyckligt. Och så har det funkat nu i en månad lite drygt.

Får se om förtrollningen kanske är bruten då, från och med idag. Tog lite extra tid på mig att fixa med papper och grejer när hon hade kissat på toan, och mycket riktigt hann det komma mera. Jag var noga med att låta lagom avspänt lycklig, men ändå att det där var väl bra - skönt i magen blir det! och hej då bajset! ropade vi glatt och vinkade vi när vi spolade.

Man gör riktigt, riktigt konstiga saker som förälder.

Gammal bild, på potta i köket. Man gör konstiga saker, som sagt!

Tack alla ni som inte styckmördat mig!

Tänker på er ibland, ni som verkligen haft tillfälle att styckmörda mig, men vart så genomschyssta att ni låtit bli. Stort tack -

till exempel till dig som skjutsade mig hem den där kvällen när vi skulle efterfesta hemma hos chefen efter en kväll på Café Opera. Alla som känner mig det minsta lilla förstår att det här måste vara riktigt, riktigt länge sen.

Hur som helst så hade jag tröttnat, och ville hem. Började gå. Rätt så packad, uppenbarligen. Mitt på Tranebergsbron nånstans så stannade en vit sån där halvbuss av nåt slag, och en man lutade sig ut och sa typ att jag tycker verkligen inte att du skall gå där alldeles ensam, jag tror att det är mycket bättre att jag skjutsar dig hem. Det lät ju som en lysande idé, tyckte jag också. Vad som helst kunde ju hända när man tänkte efter... nån som inte var sådär schysst som han kunde ju stanna och... Ja, ni hör ju själva; jag borde ha varit inlåst.

Men jag hoppade in i bilen och sa vart jag skulle och kom på sådär när vi närmade oss att det faktiskt inte fanns nån som väntade på mig, och alltså inte skulle sakna mig om jag inte kom hem. Illa. Började inse att det kanske inte var det bästa beslutet att hoppa in i den där bilen ändå. Så, smart som jag var sa jag tack för skjutsen och nu skall jag in till min pojkvän som väntar på mig. Riktigt klurigt - eller hur! För om han hade tänkt att styckmörda mig skulle han säkert ha skjutsat hem mig först, istället för att braka direkt ut i skogen. Eller? I vilket fall som helst så händer det att jag tänker på honom, den där vänlige mannen som faktiskt bara ville skjutsa mig hem.

Det finns några till, faktiskt. Jag har haft stor tur, så är det.

Men stoppa mig nu, den som kan!

Jodå, påsklovet har gjort underverk. Solen har gjort sitt. Friska barn har hjälpt till. Stefan och jag har hunnit ses lite. Och jag fick åka iväg en sväng - underskatta som sagt aldrig ett miljöombyte.

Men jo, jag känner mig som ny. Lagom tills det är dags att börja jobba igen.

Har sprungit idag. Och jag springer så jäkla bra på chokladtårta - rena raketbränslet. Jag har glömt hur bra det är. Men jag har en bit kvar. Det är tredje gången jag springer på... skitlänge, men ändå, det var korta springarbrallor, t-shirt och solglasögon. Jätteslitna springskor. Säkert nästan fyra kilometer utan att stanna och gå ;). Bra hållning, grundspänning i magen (för höfterna) en bit i alla fall; det är jättesvårt att komma ihåg när jag springer. Axlar ner. Tusan, vad skönt. Situps och två armhävningar : ) när jag kom hem.

Nu har det vänt, det känner jag på mig. Studset i fötterna är på väg tillbaks.

Ren påsk!

Jäklar, vad jag älskar när huset är rent och fint!

Igår var vi först ute i skogen och strosade. Letade grodor och kaniner, men såg bara myror och fjärilar. Vera studerade varenda myra med skräckblandad förtjusning, och upprepade som ett mantra att dom är inte farliga - fina myror. Tills de var på väg upp på hennes skor; då var de inte fina längre, bara farliga.

Sen när vi kommit hem och käkat lunch tog Stefan med sig henne ut i vagnen så hon fick sova middag. Gabbe var ute och spelade fotboll (Nu lät det som om han varit med ute i skogen, men det var han inte. Galet orättvist om ni frågar Estrid, men jag har lovat henne att hon också skall slippa när hon är 16. Gabbe har gjort sin tid i skogen.) och Estrid stack hem till en kompis. Och jag städade av hela huset. Dammsög, dammade, skurade och slängde skräp. Öppet överallt så det blåste igenom ordentligt, och jäklar, igen, vad skönt det är när det är klart!
Jag kan verkligen njuta av att allt är undanplockat, golvet rent och diskbänken skiner. Framförallt tror jag av att det är undanplockat, så att man ser att ytorna under all dynga jag samlar på mig, både bänkar och golv, är rena.

Vi hade egentligen tänkt att hyra en stuga på Fårö och åka dit bara familjen och fira lite, men nu var inte alla intresserade av att åka med, så då bestämde vi oss för att stanna hemma och grilla lite gott istället. Stefans mamma kom ut, och det var jättemysigt. Och det var så himla skönt att allt var klart. Vera och jag gick en sväng bort till Kungsgården på förmiddagen och tittade på lammungarna; Estrid och Gabbe var upptagna på varsit håll. Stefan handlade.

Sen var det lite pyssel med chokladtårta, påskäggjakt och potatisklyftor. Solen sken och vi var ute mellan varven och hjälptes åt med allt.

Har fortfarande magen full av chokladtårta. Värre kan man ha det!

Påsken i bilder - så långt





Pyttesmå vagnar på båten!



Jättetrött sen!



Star quality i baksätet - på väg till mormor!



Gabbe och mormor!

 

Varmt och skönt med sol när vi kom hem.



 

Liten påskkärring? Fattas bara fräknar!

Promenad i skogen!



Fortfarande kvar i skogen!



Snygg - min man!



Skum tid vi lever i

Jo, det är en skum tid vi lever i - kolla här, bara: För bra precis ett och ett halvt år sedan köpte jag en ny vattenkokare på Clas Ohlsson. Jag dricker alldeles för mycket te och är alldeles för disträ för att det skall vara hälsosamt att värma tevatten på spisen; brandrisken är enorm när man kokar torrt.

Men så igår la den bara av. Lampan lyste, men inget mer hände. Illa. Och just när man är ledig och hemma och det kommer gäster och.. Ja, jag och Gabbe tog vattenkokarn och kvittot och åkte in till stan. Oftast sparar jag kvittona på såna här grejer, men det är inte alltid jag hittar dom när det behövs. Men det här hittade jag.

Tjejen på Clas Ohlsson är supertillmötesgående och trevlig, men tyvärr finns inga likadana kvar. Vad tråkigt. Men jag får pengar tillbaka och så får jag lösa det bäst jag vill. Helt ok med mig. Tar mina pengar och går till vattenkokar-hyllan och hittar till slut en jag vill ha. Den är 50 kr billigare än den jag nyss lämnat tillbaka. Men det spelar ju ingen roll. Jag plockar med mig lite andra grejer, betalar och går.

Och så kommer jag att tänka att egentligen är det lite knepigt; jag lämnar in en 18 månader gammal och trasig vattenkokare, och går därifrån med en sprillans ny, 50 spänn rikare.

Toppen med två års garanti. Men lite skumt känns det..

Om jobbet

Att jobba i en kommunal verksamhet innebär att man jobbar i en verksamhet där man (naturligtvis) hela tiden måste leverera maximalt resultat, med minimalt med resurser för en rätt så oansenlig ersättning. Och så måste man dokumentera allt såklart; varenda samtal och varenda konflikt som reds ut - allt. Så är det - det vet vi.

Det lite nya som kommit smygande under de senare åren är att vi ständigt också måste bevisa att vi verkligen gör det vi ska. För att slippa mötas av misstro. Och det kanske är lite speciellt för skolan. Jag tror att eftersom alla har gått i skolan så vet också alla allt om skolan. Tyvärr tror jag att många har grundat sin uppfattning om lärarjobbet tidigt i sina egna skolår, utifrån sin egen erfarenhet av lärarna, vilket jag skulle vilja hävda är långt ifrån samma sak. Ungarna i skolan ser väl en knapp bråkdel av det jobb jag gör, och jag är rätt så övertygad att de allra flesta av dem tror att det också är allt jag gör. Och det är väl som det skall; det är väl så man funkar när man är barn. Problem uppstår ju tyvärr om den uppfattningen inte utvecklas alls. 

Grejen är att det läggs på nya uppgifter hela tiden, utan att man tagit bort något annat. Det är helt och hållet orimligt och går inte ihop - det är enkelt att räkna ut. Ändå måste vi tro att det går ihop, och vi måste tro att vi kommer att lyckas, och vi måste såklart alltid kämpa för att få det att gå ihop. Alla som jobbar inom förskola, skola, barnomsorg, sjukvård och så vidare vet vad jag pratar om.

Och man måste tro; varför skulle man annars fortsätta kämpa? Om man hårddrar det kan man alltså säga att kommunens verksamhet bygger på att människorna som jobbar där är så fantastiskt ansvarsfulla och lojala att de inte ger upp. Bara släpper meterlinjalen, bäckenet eller plasthandskarna och går. För om vi gjorde det, då skulle hela samhället braka ihop, eller hur.

Men vi som jobbar inom skola, förskola, barnomsorg och sjukvård är för det mesta inte den sortens människor. Ofta har vi lite för stora hjärtan. Men ni får väl ställa krav! Jo, självklart. Före eller efter jag har gjort allt det andra? För innan samhället brakar ihop av att vi ställer krav och släpper skiten och går, så skulle vi ha drabbat en hel del människor. Om man vill visa att man till exempel faktiskt inte klarar sig utan extra resurser, så måste man sluta slå knut på sig själv. Och samma sekund man gör det så drabbar man en unge, eller en patient om man jobbar inom vården. Och det är ju det sista man vill; det är ju dem man jobbar för. Så man biter ihop. Och kämpar vidare. Och vägrar slutar tro.

Smidigt för staten. 

Och för säkerhets skull vill jag påpeka att vi har fantastiskt bra resurs på min skola, så det är inte den jag pratar om även om jag önskar att det fanns mer och fler. Men som exempel.

Det här inlägget tillägnar jag er, alla mina superduktiga  kollegor som vägrar ge upp, och er, alla mina superduktiga kollegor som vågar släppa taget och hämta andan!

Olika föräldrastilar

Kom just hem från en kort trip till fastlandet, och det drällde av ungar på båten. Särskilt på hemresan. Och eftersom det tar tre timmar och tjugo minuter så hinner man fundera en del. Och iaktta en del. Och reflektera en del, över sig själv till exempel.

Jag blir ibland anklagad av såna som står mig nära att vara överbeskyddande. Du är liksom för rädd om oss, har Gabbe sagt. (När jag inte ville att han skulle dricka jättemycket sprit i Åminne på midsommarafton och kanske bli slagen eller medvetslös.) Men ändå. Själv tycker jag att jag är beskyddande. Precis lagom.

Men just på båten blir det väldigt tydligt vilka olika föräldrastilar det finns, och vilka olika toleransnivåer det finns för vad man tillåter. En rätt stor mängd föräldrar sitter bekvämt tillbakalutade och läser/surfar/ser på film medan ungarna ränner runt helt fritt. De lite större ser ofta efter de lite mindre, så länge de orkar. Ibland är det de lite mindre som far runt bland folk och i de allra flesta fall hittar tillbaka. Jag fattar inte hur de kan koppla av! De här "lite större" ungarna är ofta yngre än min nioåring, och dem de ser efter är inte ett dugg mindre sjöröviga än min tvååring. Att dom törs - jag fattar det inte. Ibland överlåts det även åt andra vuxna att ta hand om rätt så vilda ungar, när föräldrarna inte syns till. Jättekonstigt.

Andra, de flesta kanske, sitter med sina små i knät, vankar runt med dem i famnen eller står en bit ifrån, o så tålmodigt, och håller uppsikt. Inte överbeskyddar. 

Jag stod och tänkte att kanske att jag borde släppa lite mer. Släppa Vera med Estrid därinne i filmrummet där de satt i godan ro. (Gabbe satt och såg Cornelis-filmen.) Grejen är att det varar i ett par minuter, för sen kommer Vera på att det är mycket bättre att hon passar på att träna på att gå i trappor. Eller varför inte skutta nerför trapporna, för med skutt blir allting ännu roligare (hon har som popcorn i fötterna). Och då när Estrid har börjar prata med den där jämnåriga tjejen som satt en bit ifrån först (hon får en ny bästis inom fem minuter, på varje båtresa!) skall då hon ansvara för att Vera inte gör illa sig eller ramlar på nån annan? Jag tycker inte det - det hjälps inte. Jag inser att på de flesta ställen i världen så kanske det är just så. Men jag har jättesvårt för det. Så jag håller uppsikt. Tycker att det är schysstast mot alla, helt enkelt.

Gud, så skönt det var att komma iväg en sväng, förresten. Tokhärligt att träffa mamma, tokhärligt att ungarna var hyfsat friska, att slippa tvätta, laga mat.. mamma har skämt bort oss med allt. Underbara mamma! Som en liten bonus händer det något med våra ungar när vi är iväg. De är (nästan) alltid sitt bästa, liksom. Inga bråk, inget tjafs. Underbara barn!

Lightly scented!?

Har köpt dambindor, lightly scented. Skrivet med de minsta små bokstäverna de förmodligen kunde hitta. Det går ju inte att läsa! Hade vaga misstankar om parfym eftersom det var så mycket blommor på paketet, men jag avfärdade dem eftersom jag inte såg någon text som handlade om parfym. Och jag vill inte ha parfymerade bindor. Finns det något mer onödigt och bortkastat? Parfymerat toapapper, möjligen. Blöjor - parfymerade blöjor fick jag till Gabbe en gång när han var pytteliten och vi var i USA och hälsade på.

I alla fall retar det mig. Och de har tryckt små ljusblå blommor i bindan också. För vem? Varför då? Och hur lät det vid konferensbordet när de kom på idén?

Snille nr 1: Vi kanske kan parfymera dem lite lätt, så att de inte luktar så sunkigt i skrevet just under den där perioden.
nr 2:  Ja, bra idé. Och måla små blommor på, så de blir lite gladare.
nr 3: Ni är sjukt bra! Skall vi skicka med lite godis också, så de blir jätteglada?
(Arga blickar från nr 1 och 2)
nr 1: Nej, då blir de feta, och då blir de ännu grinigare. Och behöver nya kläder. Dum idé.
nr 3, osäkert mumlande: Men jag tycker nog de magra typerna är de grinigaste...
nr 2: Men blommor blir bra. Och parfym.
nr 3: Ni tror inte det blir ännu värre då? Sunk och parfym är väl ingen vidare mix.. (fortf sur för att ha blivit nedröstad med godiset. börjar fundera på att starta eget märke)
nr 1: superirriterad: Det är inte meningen att det skall lukta gott sen, det där vill man inte ens tänka på ditt äckel. Det är meningen att de skall bli lite gladare när de tittar ner i trosorna och skall ta bort den där blo... lortiga bindan och ser blommorna. Och sen känna sig lite mindre sunkiga eftersom den nya luktar så gott. 
nr 2: Just det! Och så skriver vi att det är parfym på med pyttepyttesmå bokstäver, så blir det en överraskning för dem när de kommer hem. Då blir de superglada, säkert.

Ja, jag vet inte. Vingarna fyller i alla fall en funktion; de är ju inte bara en utsmyckning som för tankarna till fjärilar som fladdrar lätt över den väldoftande blomsteräng som numera alltså skyddar mina brallor.

Livet är fyllt av ljuvliga fiffigheter, eller hur. En del gör mig lite förbannad bara.

Kanske tänker annorlunda om några dar.

Estrids rum

Stefan gjorde i ordning ett av rummen nere i källaren åt Vitnos och Blixten. Blixten (kaninen) hade som sagt tagit över Estrids rum mer eller mindre, och det doftade inte särskilt gott i rummet till slut, även om vi höll rent. Och med allt spån och allt som sprätts omkring överallt blir det faktiskt sunkigt, det går inte att komma ifrån. Men det har varit lite för kallt under vintern för att kunna släppa ner dem, trots att vi köpt extra element och grejat för att det skall bli lagom varmt och gosigt åt dem. Men nu äntligen är flytten genomförd. Och Estrid kan till och med ha dörren öppen till sitt rum utan att riskera att katten går in och ställer till med massaker lagom till tacosarna. Lyxigt.

Och ikväll tog vi tag i "the big make over"; vi skurade och fejade, och sen vinklade vi ut sängen från väggen, flyttade barbiehuset (som skall gå samma väg som Vitnos och Blixten), lade in en ny snygg matta med hästar på. Så tvättade vi fönstren, bäddade rent i sängen och tände doftljus. Inte förrän vi dammat hyllor, skrivbord, fönsterbräde och alla småsaker såklart.

Alla småsaker ja; små änglar, hundar, hästar, kristaller, ametister, smyckesskrin, mer hästar, snäckor och katter ännu fler änglar och gud vet allt! Små burkar. Tänk när Gabbe var nyfödd och jag tänkte att han skulle i alla fall inte bli en sån där unge med en massa grejer. Hans kusin hade tretton barbiedockor vid den tiden, kommer jag ihåg. Och jag var alldeles tagen av överflödet. Estrid hade trettio lite drygt, sist vi räknade. Och även om Gabbe inte haft några barbies så blev knappast han heller utan prylar. Nu har Blixten reducerat antalet barbies litegrann, men ändå. Jäklar, vad mycket saker! Alla lika betydelsefulla, dessutom. Vi skulle rensa ut, sa vi. Jo tack, två små porslinsgrisar fick flytta ner i källaren, resten blev kvar.

Men det blev fint. Supermysigt. Hon har fortfarande ett stort leende på läpparna - fast hon sover. Jag är helt
slut!

Älskar skrivbordet - köpte billigt och målade vitt. Lite avundsjuk...

Hästar, hästar.. och Gabbes ben!

Ojdå! Inte klart än - skall tömmas och
flyttas ner i källaren tills det är Veras tur.

Nu är det bara tapetsering/målning kvar.

Om att sjunga med

Jag vet inte hur det är med er, men jag måste verkligen anstränga mig för att inte sjunga med i låtar jag gillar. Och ibland låtar jag inte gillar.

Tänkte på det imorse när dom spelade Robbie Williams' Feel när jag var på väg till jobbet. Hade inte Gabbe varit med i bilen hade jag skrålat för full hals, men jag har förstått av en del syrliga kommentarer från några av dem som står mig närmast att de uppskattar att höra artisten. Den här gången tog jag i ordentligt, och sjöng inte ens med i refrängen. Mest för att se hur det kändes.
Undrar vad det är med det, egentligen, att det är så svårt att låta bli. Onaturligt, nästan. Mer än att det bara är härligt att sjunga, förstås.

Det blir roligt om man tänker musik/sång som konstart och jämför samma beteende med andra konstarter. Jag menar, om jag ser en tavla jag gillar får jag inga obändiga impulser att måla över den med mina egna färger, eller göra en likadan när jag kommer hem. Fast jag i och för sig gillar att måla. Om jag hör poesi läsas högt är det samma sak; även om jag skulle kunna dikten utantill så skulle jag inte få för mig att sitta och gapa med. Ni kommer aldrig hitta mig vid en skulptur, lyckligt karvandes i strävan att härma efter.

Men sätt på en bra låt, och försök att få mig att hålla tyst!

Mycket märkligt det hela.

Om dagen idag

Om dagen idag

Trött - lilla Vera hostade och kräktes mellan två och halvfem imorse. Satt sedan upp i sängen och sov med henne lutande emot mig tills det var dags att gå upp.

VAB. Att vara hemma med sjukt barn är ju som jag nämnt förut en fantastisk förmån. Men innan jag kan börja ta hand om den lilla måste jag först ringa tusen samtal. När jag väl (om jag haft tur) fått tag i en vikarie måste jag informera honom/henne om vad de jobbar med i klassen. Med snorig, hostig och gnällig/arg/trött/kissnödig/ unge på armen försöker jag göra mig hörd och förstådd, och försöka tänka efter klokt vad var det vi höll på med sist i det och det ämnet så att det flyter på så bra som möjligt i klassen.

När det är gjort är det dags att ringa till jobbet och tala om att jag inte kommer. Dom är alltid världens bästa och låter aldrig sådär så att jag får dåligt samvete. Vilket är såå skönt, för annars skulle jag inte ringa; det skulle jag inte palla med. De skulle bara upptäcka att jag var borta. Jag har egentligen inte dåligt samvete för att jag är hemma med sjuk unge; det har jag slutat med. Ren självbevarelsedrift. Men jag vill ju såklart att det skall vara bra för de som jobbar och täcker upp för mig, och för skolbarna, så det är svårt ändå att komma undan den där känslan av att jag belastar andra. Så är det.
Passade på att duscha när Vera sov direkt när de andra stuckit. Hon var helt slut. Hade tänkt att ta en liten lur jag också, men hann inte.

Promenad efter spöken Laban och pannkakor. Nu är det vår, eller hur! Underbart väder. Ingen gassande sol eller så, men ljummet i luften och fåglarna kvittrade som tokiga. Satt kvar ute och petade lite i rabatterna när vi kom tillbaka hem. Vera sov i vagnen.

Estrid hem. Läxor, mellis och iväg till ridskolan. Gabbe hem. Te och bad.

Alvedon till Vera piggade upp en liten stund så hon och vi lekte och pysslade ett tag. Sen göra deg till pizza. Med pepparsalami, fetaost och champinjoner. Måndagslyx. Gabbe hjälpte så det gick att fixa. Många maträtter går att fixa med en hand och ungen på höften. Min gräns går vid pizza tror jag; det blir bara klabbigt med degen och allt.

Nånstans där kom Stefan och Estrid hem. Stefan ja.. han måste ha somnat med Estrid igen!

Om snuspengar

Tänker att om den ena i familjen eller äktenskapet eller vad man nu har, har en last, säg, till exempel snus. Då kostar ju det en hel sjukt massa pengar. En helt vanlig snusare lägger ungefär 18 000 kr om året. Om man  har delad ekonomi, typ, borde inte då automatiskt ungefär samma summa pengar tillfalla den som inte har en last? Att göra vad den vill för; förgifta sig på liknande vis eller något helt annat?

Den andra borde i så fall kunna lägga undan och spara motsvarande summa, eller hur! Den skulle teoretiskt sett kunna vara rik som ett troll! Tänk vilka semesterresor den skulle kunna bjuda familjen på! Eller om den inte sparade skulle den i alla fall kunna vara ganska välklädd, ha snygga skor, kunna säga det är klart vi kan när nån av ungarna får för sig att vi skall hitta på nåt...

Är det nån därute i vida världen som tror att det funkar så? Eller åtminstone håller med, att det borde funka så?

Hur kommer det sig att det alltid finns pengar till en last - och att det är ok att det går så stor del av budgeten till den? Och hur kan det vara så att den som tänkt sig att spara motsvarande summa pengar till nåt annat är den som misslyckas? Är det nån som har hört nån säga, jaha så blev det inget snus/cigaretter/sprit den här månaden heller! Eller har nån kanske hört nån säga, jaha så blev det inget över den här månaden heller? Bara undrar.

Det här kanske eller kanske inte gäller mig och min familj.

Jag vill ha slussystem på dagis!

Lilla Vera hostar igen och jag blir helt förtvivlad, känner jag. Två veckor i sträck har hon varit på dagis nu; skojade häromdagen och sa att det är väl dags då igen med hosta och snorigt. Och jodå. Hostade litegrann igår, och sen när jag skulle gå och lägga mig inatt så hörde jag hur hon lät i luftrören. Riktig skällhosta idag.

FINNS DET INGET MAN KAN GÖRA??

Vi lever på 2000-talet, eller hur; vi skickar satelliter upp i världsrymden, vi kan inte skapa fred men vi kan klona djur och odla organ. Byta ut trasiga hjärtan mot hela. Prata med folk som befinner sig på andra sidan jorden. Och det enda vi har att ge våra små som hostar så de skakar och svettas är Mollipect (och kärlek och dricka och högt huvudläge). Är det ett hån, eller?

Har varit på vårdcentralen hundra gånger senaste året (sen hon började dagis) och fått konstaterat att hon har infektioner i övre luftvägarna. Ingen lunginflammation och ingen förkylningsastma. Jag är glad att det är så, men önskar innerligt att det fanns hjälp att ge henne.

Det positiva är att man bygger immunförsvar när man bekämpar sina sjukdomar själv. 30 förkylningar skall man ha gått igenom för att ha ett fullgott försvar, hörde jag nånstans. Vera är snart i mål känns det som, och kommer att ha världens i särklass bästa immunförsvar. Hon kommer faktiskt antagligen att kunna dela med sig av sitt immunförsvar till andra mindre lyckligt lottade som inte blev förkylda hela tiden.

Så blir hon frisk, och så skall hon till sitt älskade dagis igen och leka och sjunga, och så sitter det små snoriga och hostiga rackare där, och en del är inne på toaletten för dom är dåliga i magen. Typ. Och så är hon extra mottaglig eftersom hon nyss varit förkyld själv, och så börjar det om.

Jag önskar att dagis hade ett slussystem. En sjukavdelning dit barnen kunde gå när de nästan är friska eller håller på att bli sjuka. Och så vanligt dagis för friska barn. Jag förstår så väl att föräldrar behöver jobba (eftersom det är då man tjänar pengar), och kanske ibland att en del lämnar sina ungar där fast de egentligen borde vara hemma och krya på sig. Problemet är bara att då blir vår lilla unge sjuk igen, och andra med såklart; det går ju bara runt, runt.  Och jag vill inte det mer nu. Hon måste få repa sig mellan varven. Bli pigg och frisk och glad och äta och skutta runt som ett litet popcorn.

Hela sportlovet var vi däckade i förkylningar. Känns som om påsklovet ligger risigt till det med. Men hoppas kan man! Bokade in oss på båten idag så vi kan åka och hälsa på min mamma. Om allt vill sig.

Om sex?

Funderar på om man kan skriva om vad som helst i sin blogg. Om vad som helst  inte innefattar sånt som är helt ur spår, typ rasism eller andra kränkande grejer. Vad kan man skriva, och hur mycket kan man skriva innan man blir för privat och utelämnande? Kan man till exempel skriva om sex? 

Lite beror det ju på vem man är. En del kommer som vanligt undan med vad som helst. Men om Fredrik Reinfeldt hade en blogg (kanske han har) så skulle det antagligen anses stötande om han skrev om sex. Han leder riket och ska helt säkert stå över såna simpla funderingar.

Har läst en hel del roliga, privata grejer när jag letat runt efter andra bloggar, sånt som jag aldrig skulle skriva om själv. En del bara privata också. Å andra sidan är det inte säkert att alla andra i hela världen skulle vilja skriva om sina äggledare eller sin amning. Eller läsa om det för den delen. En del tycker ju amning är skitäckligt och nåt man borde hålla för sig själv.

Så tänker jag på mina större barn, förstås. När ungarna är små kan man ju i princip skriva vad som helst om dom och sig själv och sitt äktenskap eller hur man nu har det. Men dom växer ju. Ibland kollar jag med dom innan jag lägger ut en text om jag tänker att de kanske skulle kunna ha åsikter om den, och skall jag lägga ut bilder kollar jag alltid med både Estrid och Gabbe först så jag inte publicerar några som dom inte vill. Hittills har inget fastnat i censuren.

Så måste jag ta hänsyn till jobbet, tycker jag. Frågar mig innan jag publicerar om jag verkligen skulle vilja att elever och/eller föräldrar läste det här vad det nu är. Och har man haft en riktig skitdag på jobbet så skulle det i och för sig kunna vara bra bloggmaterial, men inte särskilt lyckat att publicera. Det hade man lätt kunnat gjort om man var bagare, till exempel. Åååhhh, den  jäkla degen jäste inte idag heller, och ugnen gick sönder. Man blir ju galen! Läste igår tror jag det var, om en lärare som sågat sin elevs arbete rätt så frispråkigt på facebook. Inte så proffsigt.

Kan man skriva om själva jobbet, då, om man lämnar elever och föräldrar utanför? Jag vet inte; har inte bestämt mig än. Jag har skrivit ett sånt inlägg, men jag är inte säker på om jag skall lägga ut det. Fast där funderar jag inte så mycket på föräldrar och elever utan mer på hela verksamheten, och på cheferna; min nuvarande och eventuella framtida. Fast det är ganska snällt, så det kommer nog snart tror jag.

Efter lönesamtalet :)

tonåringar och pengar

Tonåringar drar till sig pengar som jag tror få andra varelser gör. Vanliga barn behöver också saker och kostar också pengar, men jag tror dom lägger på en femhundring på grejer som riktar sig till tonåringar. För säkerhets skull. För att vara säkra på att tonåringarna skall vilja ha dom.

Och så verkar de ha nån sort radar utvecklad dom där halvvuxna ungarna, som känner av när det finns några kronor kvar på kontot. För då, precis då, när man tänker att räkningarna är betalda, allt är fixat och månaden är avklarad och kanske kanske det finns lite kvar - då, då uppstår helt nya behov. Som man inte räknat med: strumpor/kalsonger helt slut. Men dom kan omöjligt vara slut, jag vek ihop massor av båda igår och i förrgår och dan innan dess.Har du kollat på golvet i ditt rum? Måste ha nya träningskläder. Måste. Akut. Men varför har du inte sagt nåt, då? Jamen det sa jag ju för flera veckor sen. Aldrig i livet, det skulle jag komma ihåg. (Eller hur!) Behöver nya skor, byxor, jackor, jobbhandskar, pingisracket, cykel... ja fyll i själva.

Fast det är när jag hör "skor", eller "byxor", och numera också "tröjor" som jag verkligen måste jobba med ansiktsuttrycket och röstläget. Och ändå skär sig rösten litegrann ibland. Det går inte att återge i skriven text, men jag låter fruktansvärt glad och ser helt säkert obehagligt trevlig ut. Och vet; det vart inget över den här månaden heller.

Världens bästa tonåring - alla kategorier <3

Om relationer

Relationer är aldrig helt enkla! Har just tröstat nioåringen som har blivit osams med sin bästis. Illa! Ingen verkar kunna redogöra för vad som egentligen har hänt, och varför de egentligen är olyckliga, mer än att det verkar vara en del svartsjuka inblandat.

Jag ringde den andra mamman när nioåringen låg i soffan och höll sig om magen och snyftade över hur det blivit - Jag vet ju inte vad jag har gjort, hur skall jag då kunna göra så att det blir bra?

Jag var inte säker på att gjorde rätt när jag ringde, men jag tror det blev bra. Jag tror ibland behöver morsor hjälpa till lite kring barnen, hjälpa till att reda ut. Inte beskylla eller fastställa syndabock, bara klargöra. Den vill det och den vill det. Jaha, det var tydligen samma; båda vill vara kompisar och bästisar. Båda olyckliga utan att veta vad den har gjort för fel.

Det är klart att det ligger en sanning nånstans och trycker; det gör det väl alltid. Och som alltid så ser den helt säkert olika ut beroende på vem man frågar. Det är bara att söka upp närmsta gympasal och kolla en klass som har spökboll så minns man att det alltid finns nån som blir tagen som blånekar, och alltid nån som är helt säker på att kompisen blev tagen, fast han eller hon faktiskt inte blev det. Men sanningen är kanske inte alltid viktigast, tänker jag, och lyssnar på min modiga unge när hon kvittrar i telefon med kompisen igen.

För hon var så modig! När jag och andra mamman pratat färdigt ringde Estrid upp kompisen och sa typ att Kan vi inte bara glömma det där vad det nu var och vara kompisar igen? Och sen pratade dom hästar och stall och hundar igen som vanligt. Och hon lät så darrigt lycklig på rösten; så glad att vara vän igen och så rädd att trampa fel igen. Svårt att inte tänka framlänges då; på allt som väntar. Alla glädjer och sorger, rädslor, lyckor och våndor. Modiga flickunge - älskade, älskade ungar!

Modig, fin unge!

Inte alltid som man tänkt sig

Alla lördagar blir inte riktigt som man tänkt sig. En gång var det en familj som skulle grilla sådär i slutet av vintern. Det blev lite senare än vanligt med maten. Den lilla blev hungrig och fick lite korv före. Vilket innebar att när resten av familjen satte sig vid bordet var hon mätt. Mätta tvååringar sitter inte gärna kvar vid bordet och småpratar. I alla fall inte den här - en riktig sjörövarunge.

Så hon far iväg; toa. Ok. Mamman far också iväg. Ungen grinar, hon ville ju inte på toa utan bara komma från bordet. Mamman bär tillbaka till bordet för att kunna äta färdigt, om än utan lugn och ro. Pappan är en hjälpsam rackare, så när ungen stuckit in fingret i datorn på nåt sätt så hämtar han plåster. Tvååringen vill såklart sätta på plåstret själv. Det är lite trixigt. Efter ett par vändor på golvet fäster inte plåstret längre, och nu får tvååringen nog. Skrik och gap.

Pappan hämtar ett nytt plåster snäll som han är (möjligt att mamman tänker nånting här eftersom hon misstänker att det här plåstret kommer att gå samma öde till mötes). Skrik och gap. De som suttit kvar vid bordet börjar bli klara. Äldsta ungen börjar prata om att ta in på hotell, och mellanungen går för att se efter den minsta när pappan kommer tillbaka ensam.

Mellanungen är en gosig rackare, så hon har försökt sig på att krama den lilla ilskna, som försvarar sig genom att bita mellanungen i magen. Hon vill inte ha kram, hon vill att plåstret skall fästa. Hon bet inte hårt, men ack så smärtsamt för lilla hjärtat. Äldsta ungen passar på att tala om för mellanungen att det är bättre att låta den lilla vara när hon är arg, på väg in till sitt rum. Mellanungen känner sig ännu mer tilltörnad; först biten och nu det här. Svarar inte. Fungerar som provokation på äldsta ungen. Mamman som är en fredsälskande rackare kommer farande för att medla. Du får inte skrika och du måste svara. Så. Tar hand om den minsta, torkar snor, ger nappen, bär och gungar. Äldsta ungen, som också är en gosig rackare,  passar på att smälla i dörr. Vill inte heller bli tillrättavisad.

Tid är bra. Kram och saga för den lilla och sen har hon glömt hur arg hon var och kramar sina fina syskon godnatt. Alla glada. Pappan får också kram och så somnar hon så nöjd med sina små rara fingrar intrasslade i mammans hår. Dom andra spelar spel medan lillan somnar.

Nästa lördag blir det makaroner. Eller hämtmat. Tidigt på kvällen.

Om kroppen

Mitt förhållande till min kropp blir bättre och bättre ju mer tiden går. Det är skönt. Lite konstigt kanske, för jag blir inte direkt vackrare. Ändå så trivs jag i den långt bättre i den nu än när jag var sexton. "Ungdomen är bortkastad på de unga" läste jag någonstans, och det kanske ligger något i det. Möjligt att man blir lite klokare med åren, och lite mer realistisk. Inser att man mår bättre av att fokusera på det som är bra än att våndas över det som inte är bra, och inser också att det finns mycket annat som är så mycket viktigare. När jag var yngre såg jag bara det som var fult. Synd.

Fast lite grinig vart jag häromdan när jag såg en bild på en underskön Jennifer Aniston sitta på en strand i solnedgång med sand och salt i håret. Inte en skråma på hela kroppen, doppad i guld såg det ut som. 1968 var hon född, stod det. Taskigt. Hon måste blivit omkringburen i en liten ask med sedlar och siden i hela livet. Helt säkert. 
Men här är några sköna grejer som jag har hörts sägas om kroppar som tillhör vanliga dödliga; min och andras.

- Åh, mamma, såna där skulle jag vilja ha! (Kommentar från djupet av ett av mina barns hjärtan när de med stora ögon såg en underbart mjuk och storbystad dam byta om på badhuset.)

- När jag blir stor vill jag också ha hängtuttar och långklänning. (En klassiker i min familj. Sades av mig när jag var liten och stod och tittade på min moster som gjorde sig fin. Jag vet inte om hon blev glad, men jag tyckte att hon var jättefin.)
- Du har så fluffiga armar, mamma! (Sagt med hängiven röst av ett av mina barn som knådade mina överarmar)

- Du har likadana byxor som Hella på dagis, mamma... fast hennes är lite smalare. (Kallt konstaterande, helt utan värderingar.)

- Du har så himla roliga tuttar, mamma; dom står inte alls rakt ut sådär som dom gör på barbie. (Jag säger inte vem som sa det där till vem, men jag vet att det talades en lång stund om barbie efteråt)

- Hej, min bepälsade vän! (Sagt av ett av barnen. Till pappan, märk väl - inte till mig)