Att jobba i en kommunal verksamhet innebär att man jobbar i en verksamhet där man (naturligtvis) hela tiden måste leverera maximalt resultat, med minimalt med resurser för en rätt så oansenlig ersättning. Och så måste man dokumentera allt såklart; varenda samtal och varenda konflikt som reds ut - allt. Så är det - det vet vi.
Det lite nya som kommit smygande under de senare åren är att vi ständigt också måste bevisa att vi verkligen gör det vi ska. För att slippa mötas av misstro. Och det kanske är lite speciellt för skolan. Jag tror att eftersom alla har gått i skolan så vet också alla allt om skolan. Tyvärr tror jag att många har grundat sin uppfattning om lärarjobbet tidigt i sina egna skolår, utifrån sin egen erfarenhet av lärarna, vilket jag skulle vilja hävda är långt ifrån samma sak. Ungarna i skolan ser väl en knapp bråkdel av det jobb jag gör, och jag är rätt så övertygad att de allra flesta av dem tror att det också är allt jag gör. Och det är väl som det skall; det är väl så man funkar när man är barn. Problem uppstår ju tyvärr om den uppfattningen inte utvecklas alls.
Grejen är att det läggs på nya uppgifter hela tiden, utan att man tagit bort något annat. Det är helt och hållet orimligt och går inte ihop - det är enkelt att räkna ut. Ändå måste vi tro att det går ihop, och vi måste tro att vi kommer att lyckas, och vi måste såklart alltid kämpa för att få det att gå ihop. Alla som jobbar inom förskola, skola, barnomsorg, sjukvård och så vidare vet vad jag pratar om.
Och man måste tro; varför skulle man annars fortsätta kämpa? Om man hårddrar det kan man alltså säga att kommunens verksamhet bygger på att människorna som jobbar där är så fantastiskt ansvarsfulla och lojala att de inte ger upp. Bara släpper meterlinjalen, bäckenet eller plasthandskarna och går. För om vi gjorde det, då skulle hela samhället braka ihop, eller hur.
Men vi som jobbar inom skola, förskola, barnomsorg och sjukvård är för det mesta inte den sortens människor. Ofta har vi lite för stora hjärtan. Men ni får väl ställa krav! Jo, självklart. Före eller efter jag har gjort allt det andra? För innan samhället brakar ihop av att vi ställer krav och släpper skiten och går, så skulle vi ha drabbat en hel del människor. Om man vill visa att man till exempel faktiskt inte klarar sig utan extra resurser, så måste man sluta slå knut på sig själv. Och samma sekund man gör det så drabbar man en unge, eller en patient om man jobbar inom vården. Och det är ju det sista man vill; det är ju dem man jobbar för. Så man biter ihop. Och kämpar vidare. Och vägrar slutar tro.
Smidigt för staten.
Och för säkerhets skull vill jag påpeka att vi har fantastiskt bra resurs på min skola, så det är inte den jag pratar om även om jag önskar att det fanns mer och fler. Men som exempel.
Det här inlägget tillägnar jag er, alla mina superduktiga kollegor som vägrar ge upp, och er, alla mina superduktiga kollegor som vågar släppa taget och hämta andan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar