Jag vet inte hur det är med er, men jag måste verkligen anstränga mig för att inte sjunga med i låtar jag gillar. Och ibland låtar jag inte gillar.
Tänkte på det imorse när dom spelade Robbie Williams' Feel när jag var på väg till jobbet. Hade inte Gabbe varit med i bilen hade jag skrålat för full hals, men jag har förstått av en del syrliga kommentarer från några av dem som står mig närmast att de uppskattar att höra artisten. Den här gången tog jag i ordentligt, och sjöng inte ens med i refrängen. Mest för att se hur det kändes.
Undrar vad det är med det, egentligen, att det är så svårt att låta bli. Onaturligt, nästan. Mer än att det bara är härligt att sjunga, förstås.
Det blir roligt om man tänker musik/sång som konstart och jämför samma beteende med andra konstarter. Jag menar, om jag ser en tavla jag gillar får jag inga obändiga impulser att måla över den med mina egna färger, eller göra en likadan när jag kommer hem. Fast jag i och för sig gillar att måla. Om jag hör poesi läsas högt är det samma sak; även om jag skulle kunna dikten utantill så skulle jag inte få för mig att sitta och gapa med. Ni kommer aldrig hitta mig vid en skulptur, lyckligt karvandes i strävan att härma efter.
Men sätt på en bra låt, och försök att få mig att hålla tyst!
Mycket märkligt det hela.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar