En klok gynekolog sa till mig en gång...

Pratade med gynekologen Roland Alvarsson en gång om min eventuella infertilitet, och han frågade mig då minns jag "hur mycket går du på?", eller något liknande, och jag fattade inte riktigt. "Ja, alltså, du jobbar som lärare, eller hur. Hur många procent av dig själv skulle du säga att du lägger på jobbet och allt det andra? 90? 100?" "Nja, 120 kanske..", sa jag med ett fåraktigt flin. För sådant där kan man ju faktiskt känna efter; har man några marginaler eller hur är det egentligen?

Dr Alvarsson menade på att vi människor egentligen är ganska dåliga på reproduktion. Särskilt i dessa tider, när man skall prestera, prestera och vara bäst och ha mest osv. "75% av din kapacitet är lagom. Mer skall du inte gå på, inte om du skall räcka till och må bra. Och det ökar chanserna att bli gravid om du kan varva ner lite."

Han menade på att vi behöver marginaler. Vilken tanke! 75%, jo det är ju lätt ordnat.. (Ironiskt tonfall är det tänkt här.)

Det där hade jag glömt, för det här är flera år sedan. Före jag fick både Estrid och Vera, och kunde konstatera för andra och tredje gången att jag inte var infertil - svårfertil möjligen. Men nu på sistone har den där tanken dykt upp då och då. Och i samband med det bestämde jag mig för att söka nya jobb. Det var i mars, april någon gång.

Och jag sökte, fick erbjudande, och nu har jag tackat ja.

Det känns otroligt skönt. Jag skall från och med augusti jobba på dagis, här i Roma där jag bor. Det är ren självbevarelsedrift. Jag vet inte hur många gånger jag under det senaste läsåret känt att jag håller på att ta helt slut. Känslan av att i princip aldrig någonsin nå ända fram, kunna göra ett bra jobb för varje barn, eller kunna hjälpa de där barnen som behöver specialkompetens håller på att ta kål på mig. Att det dessutom ligger på mitt ansvar att se till att de inte kränker varandra varken på skoltid eller facebooktid, det är mig övermäktigt. (Och då är ändå tryggheten i skolan något jag brinner för.) Och det är inte värt det för mig längre. Jag måste se till att räcka till för mina egna barn också, och för mitt liv. Man kan jobba sig sjuk och man kan jobba ihjäl sig. Men det har jag faktiskt ingen lust med.

Och värre kommer det att bli, eller hur herr Björklund!
Såklart tycker jag att alla lärare skall vara utbildade i de ämnen de undervisar i. Så är det inte i skolorna idag, och det visar sig i betygen. Men om man skall kunna ändra på det krävs att man omorganiserar skolorna på allvar. Annars läggs bara ytterligare börda och samvetstyngd på duktiga och engagerade lärare som redan (i princip alltid) gör så, så mycket mer än de egentligen hinner med.

Illa. Så nu hoppar jag av lärarkarusellen; den får fortsätta utan mig. Åtminstone ett tag. Jag kommer att sakna mina kollegor, men dem får jag väl åka in och hälsa på då och då helt enkelt! 

Nu skall jag jobba; ta hand om små ett- och tvååringar medan deras föräldrar är ute i världen och utför andra storverk, och jobba klart på jobbet och sedan gå hem. Och då när jag är hemma skall jag ha energi och tankeutrymme kvar. Och jag skall vara ledig och fri i tanken ända tills nästa arbetsdag.

Japp, så skall det bli. Men inte förrän efter sommaren!

Arga katter - piuh!

Har släppt ut lilla (inte särskilt liten, egentligen) Blixten i sommarbur. Supernervöst. Springer hela tiden och kollar att han inte har fått upp luckan eller att någon av katterna har slitit bort nätet på något vis.

Simbakatten är en sådan superjägare, så jag har aldrig vågat låta dem träffas förut. Han har ju känt doften av kanin såklart, och krafsat ibland på dörren till Estrids rum, men nu har de setts. Jag vet att en del har kaniner och hundar och katter tillsammans, men jag törs inte; Simba jagar allt som rör sig och kommer hemsläpandes med ödlor, råttor, sorkar och fåglar. Han skulle inte tveka en sekund att sätta tänderna i kaninen.

Så vart det väl ett liv utan like härute. Reagerade lite slött först, eftersom han brukar slåss med grannkatten Trisse på regelbunden basis. Sen kom jag på - kaninen! Slängde väl allt jag hade för händer och slängde mig ut, tog trapporna i två steg (de är inte så många; man klarar det) och rusade bort till buren. Var helt säker på att jag skulle få se Simba i färd med att göra vad katter gör med kaniner.

Det var Simba och Trisse - piuh! I clematisbusken. Tusan vad arga de var! Men, jag fick in Simba, Trisse sprang hem till sig och lugnet är återställt.

Undrar om jag har nerver att låta honom vara ute hela sommaren...

Storstädat och pim

Nu så! Lagom mulen dag. Skjutsade Gabbe till jobbet och sen när jag kom hem så var Stefan och tjejerna ute, så då kom dammsugaren fram och golvsvabben och trasor och ugnsrengöring.

Huset har inte varit så rent sedan vi flyttade in. Är inte klar heller, på långa vägar. Men nedervåningen närmar sig fulländning. Plockade ner tre kassar med leksaker, pussel, gosedjur och böcker från vardagsrummet. De får bo i källaren ett tag. Tills det blir loppisdags eller så.

Vardagsrummet andas frihet. Jag också.

Funderade på min sista PIM-uppgift på vägen hem från Åminne, så jag körde faktiskt vilse. Lite snopet! Svängde mot Hörsne när jag istället borde ha svängt mot Dalhem, så jag hamnade i Norrlanda innan jag insåg att något var snett.

"Pedagogiskt minne" heter uppgiften. Det skall bli ett bildspel med text, tal och musik. PIM är en datorkompetenshöjande insats för alla som jobbar inom Gotlands Kommun tror jag. I alla fall alla inom skolan.

Det är sista uppgiften som skall göras, och länge länge har jag inte alls vetat vad jag skulle skriva om. Har sökt i minnet efter en riktigt storslagen, lyckad pedagogisk triumf som skulle passa. Utan att lyckas. Sen kom jag på det - mina egna minnen såklart: vad minns jag egentligen att jag har jag lärt mig i skolan (som elev och lärare), vad har jag lärt mig på andra platser och vad tror jag att min elever kanske kommer att minnas från mina lektioner? Genialiskt! Och om några av er läser detta och inte heller vet vad ni skall hitta på så får ni mer än gärna sno idén. Om inte annat är det ganska roligt bara att tänka på vad man har lärt sig i livet. Och vad man kanske inte har lärt sig...

Det mesta av manuset är skrivet, men några tillägg finns fortfarande bara i huvudet efter bilturen, och nu skall det bara snickras ihop i "MovieMaker". Plättlätt! - eller?

Midsommar i tacoträsket!

Jag älskar att fira att jorden gått ännu ett varv runt solen. Mer och mer ju äldre jag blir. Alla de där hållpunkter; midsommar, julafton, födelsedagar... det spelar egentligen ingen roll.

Lägger dock inte lika mycket krut på alla högtider. Jul toppar listan, helt klart. Och födelsedagarna - älskar att fira ungarnas födelsedagar. Påsk slarvar vi över ganska ordentligt; hinner liksom inte med ordentligt mitt i terminen tycker jag. Firar gör vi såklart, men inte med pompa och ståt just. Midsommar däremot, har artat sig ganska fint.

Förra året var första gången vi gjorde egen stång, och det blev snabbt tradition. Hade kunnat utebli i år, om det inte varit för våra hjälpsamma gäster. Det hade inte känts helt bra att kalla det tradition om det inte blivit någon i år. Stort tack till er, alltså!

Men det var mycket god mat; sill, potatis och ägghalvor, och jordgubbstårtan blev sagolik. Stefan hade grillat och jag hade gjort inkokt lax för första gången, som blev jättegod och det var roligt. Plättlätt också; jag hade fått för mig att det skulle vara så krångligt.

Sagolik!

Molnen sprack upp lagom till tårtan och stångresningen, så det blev fika ute och små grodorna runt stången. Grannarnas ungar kom in och dansade de också. Det var kul!

Gabbe hade ont i en fot. Eller nå´t. Var med på allt, utom dansen - någon måtta får det vara när man snart är sjutton år.

Snart sjutton år!

Estrids låtsaskompisars kusiner. Och deras låtsaskompisar.

Jag hade en låtsaskompis när jag var liten. "Pinnen" hette han. Vi lekte aldrig, inte vad jag kan minnas i alla fall. Däremot dök han lägligt upp när jag hade gjort något otyg. Framförallt tuggade jag på mitt guldhjärta; en doppresent som hängde i en guldkedja runt halsen. Det är alldeles platt och buckligt. Men det var inte jag. Kan fortfarande minnas övertygelsen: Det var Pinnen. Han repade en och annan skiva också, vill jag minnas.

Estrid tog det hela till en helt ny nivå. Dom hette just ingenting; hon pratade alltid om dem som "min låtsaskompis". Dom bodde uppe på vinden. Med sina kusiner. Och deras låtsaskompisar.

Hon hade dem länge också. Var säkert runt sex år eller så när hon tappade kontakten med dem.

Hon pratade alltid om dem som om de var fullt verkliga. Men vi behövde inte duka till dem och hålla på. De behövde ingen egen plats i soffan.

Till saken hör att hon alltid har haft många riktiga kompisar också. Hon har alltid varit väldigt social, och väldigt snäll, vilket har gjort att hon är en omtyckt kompis. Jag trodde nog förut att låtsaskompisar var för sådana som inte hade en riktig kompis. Som när Alfons hade Mållgan, ungefär. Gabbe hade inga låtsaskompisar alls, och klarade sig fint ändå. Så det är ju tydligt att det finns alla varianter.

En kväll kröp Estrid omkring på golvet i vardagsrummet, som om hon letade efter något. Vi satt väl och pratade och så, men efter en stund frågade jag vad hon letade efter. "Min låtsaskompis kusins osynliga ring". Ja just det, den ja!

Man får skylla sig själv om man frågar.

Och jo, jag hjälpte till att leta.

Sen diagnos

Läste just ett inlägg av en tjej som fått diagnosen adhd idag, och lyckligt stoppat i sig sitt första piller som skall hjälpa henne att hantera livet lite lättare. Och jag går ju igång, så jag kan inte låta bli att skriva om det jag också. Jag är glad för hennes skull, för hon verkade glad över att äntligen få en chans att få kontroll över sig och sitt liv, men blir också tokförbannad på att hon behövt vänta så länge på klara besked.

Två olika utredningar gjordes på henne under hennes grundskoletid, och båda visade att hon inte hade adhd. Alltså fick hon heller ingen förklaring, och antagligen heller ingen förståelse för sitt beteende. Hon beskriver sin skoltid som ett rent helvete. Skolkade hela åttan och hoppade av skolan i nian.

Vidare beskriver hon sig själv, som elev, som dum i huvudet. Nu, äntligen, förstår hon varför hon inte kunde ta till sig kunskap som alla andra. Nu, när hon är vuxen. Och nu, äntligen, förstår hon också sina utbrott och sin ilska. Hon blir en fara för sig själv, skriver hon, eftersom hon inte bryr sig om ifall hon skadar sig själv när hon blir arg och förstör saker. Och nu, äntligen, kan hon förhoppningsvis få hjälp.

Undrar hur många sådana här tjejer det sitter i våra skolbänkar. Och hur många killar. Även om mer forskning har gjorts på killars adhd, och de är lättare att upptäcka eftersom de oftare blir utåtagerande i större utsträckning än tjejer, så passerar nog en och annan kille genom systemet också utan hjälp.

Vilket svek!

"Blod på hela golvet!"

Nu somnade Vera. Tio över elva. Estrid är på gång. Och jag med. Men först en kopp te, ett inlägg och så få stryk av Gabbe i schack innan jag går och sover.

Hade suttit och slöat med tjejerna i soffan och tittat på Trassel (Tangled), allas vår favoritfilm nu förtiden. Jättemysigt. Gabbe var och fiskade i Västergarn (han var den enda som fick något - en mört!). Allt lugnt.

Sen, upp med Vera, tvättad, borstad och klar. Hon var precis på väg att slockna när jag hörde hur Estrid ramlade i trappen. Inget stort, farligt rammel. Men det kom gråt. Ner för trappen båda för att trösta och titta, och Stefan kom farande från andra hållet samtidigt som Gabbe kom innanför dörren. Hon hade fått trappen liksom rakt, sådär lite vasst om ni förstår, rakt in i smalbenen. Men det gör ju så ont!!

Sen upp igen, trösta mera och klappa om lite. Vera olycklig över ledsen storasyster, klappar och tröstar. Och så plötsligt lutar hon sig, så att hon håller på att störta ut över sängkanten, med huvudet före. Stefan fick precis tag i hennes lilla arm, men vattenflaskan han höll i handen for all världens väg. Vatten på hela golvet.

Och nu är Vera ledsen och gråter, fast hon blev nog mest rädd. Men så har vi läst "Mamma Mu får ett plåster" nu hundra kvällar i rad ungefär, och där sprutar blodet må ni tro när hon berättar för Kråkan vad som har hänt, och det här kopplar hon ihop med vattnet på något vis och går på och på om hur det kom blod över hela golvet. Allt blodet på hela golvet, mamma!

My God - kaos i tacoträsket. Men nu sover dom!

Semesterkänslan?

Första semesterdagen brukar vara en omtumlande dag av lycko- och stresskänslor. Lycka över att ha rott ännu ett läsår i land, vinkat hejdå och kramats i Almedalen med alla glada ungar som äntligen, äntligen släpps fria ur skolans krävande band, att ha nästan sextio dagars välförtjänt ledighet framför sig. Nästan sextio dagar tillsammans med sin egen familj, sköna morgnar och långa kvällar och kanske också där någonstans en liten stund även till sig själv.

Euforin brukar blandas med en sorts konstig semesterstress; tiden bara flyger ju fram - tänk om jag inte hinner njuta, komma ner i varv, ladda om... tänk om det bara blåser till så är det augusti och dags igen...

Konstigt egentligen. Vet inte om det är vanligt att man känner så. Men det brukar ge sig. Och jag brukar hinna både njuta och komma ner i varv.

I år är det lite annorlunda. Jag är inte riktigt färdig än. Skall på avslutningsmiddag ikväll med mina sexor som skall vidare till högstadiet. Det är några riktigt kloka föräldrar som bjudit in till ännu en sista kväll för samvaro och avslut. Mycket är jag inte särskilt stolt över, men jag är oerhört stolt över att stå med på deras inbjudningslista. Tusen, tusen tack!

Kanske infinner sig den där semesterkänslan om några dagar. Kanske redan ikväll.

Sköna söndag!

Underbar dag! Riktigt skön, slö söndag.

Vera och jag låg och drog oss innan vi gick upp, och det är väl bara såå skönt. Småungar är så supergosiga på morgonen, varma och rara och utsövda och nöjda.

Pysslade på en stund efter frukost och drog på mig springskorna sen, lite motvilligt. Ville, men hade egentligen ingen ork. Men efter fyra, fem kilometer släppte det. Kändes som om jag kunde ha sprungit hur långt som helst. Jätteskönt!

Det gjorde jag inte, men det blev väl en sju sådär skulle jag tro. Nöjd med det.

Slumrade en stund med Vera på eftermiddagen när hon sov och var ute och övningskörde med Gabbe på eftermiddagen. Estrid skulle på kalas ute i Vall, så vi fick en åktur både när hon skulle dit och hem. Gabbe vill stanna hemma när vi skall iväg på kryssning. Han skall ju jobba, och ser fram emot en vecka för sig själv.

Den enda nyttan jag egentligen har gjort idag är att vika tvätt. Men det skulle man kunna ha en heltidsanställd till härhemma. Var kommer alla kläder ifrån?? Och varför får jag så ofta känslan av att vek jag inte in den här tröjan igår också?

Har fått stryk i schack också, förresten. Stort. Illa. Igår vann jag två av fem, tror jag. Gabbe hävdar att jag bara vann ett parti, men jag undrar jag.. vill nog minnas att det var två :) Idag hade jag dock inte en chans.

Långt inlägg - om lärarjobbet

Är lite tagen nu efter skolresa och avslutning. (Mina kollegor skulle skratta om de läste; "lite tagen" är en kraftig underdrift.)

Och lärarna har demonstrerat för högre lön. Våra löner har inte hängt med i de övriga yrkenas löneutveckling, utan vi har halkat långt efter. Det retar upp många att vi visar missnöje. Särskilt nu inför sommaren - ingen vidare timing. Jag kan lova att det inte är många som tycker, just nu, att vi förtjänar tiotusen mer i månaden. Det kanske inte alla gör heller, rakt av, men jag vet rätt så många som gör det - alla på min skola till exempel!

Jag önskar att facket kanske kunde ta på sig att sakligt upplysa dessa uppretade människor om lärarnas arbetsvillkor. Till exempel tror jag inte att det är så många som vet att vi har 45 timmars arbetsvecka. Det innebär att vi har fem veckors semester på ett år - precis som alla andra. Resten av vår lediga tid skulle istället kunna benämnas som "övertid". Eller hur. Övertid, som vi inte har rätt att ta ut i pengar, eller ens när vi vill, utan är hänvisade till julen, sport-, påsk-, eller sommarlovet. När resorna utomlands automatiskt ökar i pris med ett par tusen kronor.

Det skulle alltså kunna vara så att jag jobbar för människor, som mitt i terminen kommer glatt farande med en ledighetsansökan och med ett stort leende och lysande ögon meddelar att de fått tag på en så himla billig resa till Thailand, så vi sticker iväg ett par veckor hela familjen. Jätteroligt, såklart. Inte så roligt om samma människor sedan föraktar mig för att jag får ta ut min inarbetade ledighet senare på sommaren.

Någon i GT www.helagotland.se påpekade i sin insändare i morgonens tidning att vi kanske borde tänka på måluppfyllnad också, innan vi kräver mer betalt. Och så är det ju; alla barn når inte de nationellt uppsatta målen. Och det är verkligen under all kritik.

Undrar bara om man tror att det automatiskt är så att det endast är dåliga lärare som står bakom den statistiken. Eller om man också förstår att det också kan vara så att lärarna helt enkelt inte är tillräckliga. En bil t ex är ju inte automatiskt dålig för att den bara tar fyra passagerare, eller hur. Skall man få plats med fler måste man skaffa en bil till. Ganska enkelt. Så funkar det inte i klassrummet. I klassrummet är det så att oavsett hur många barn och vilka eventuella svårigheter de än har och vilka extra resurser som finns att tillgå, så skall alla barn nå alla mål. Något annat är inte accepterat. Och skall inte accepteras heller. Men vad har vi för förutsättningar att lyckas? Är det rimligt att tro att det skall fungera som det ser ut idag?

Jag tror såhär, att om staten bestämmer sig för att uppgradera lärarnas status genom att höja lönen rejält, verklighetsanpassa lärarutbildningen och satsa på mer resurser till skolorna så kommer fler och fler barn att lyckas.

I samma innehållsrika insändare kunde jag också läsa att vi borde vara nöjda med en ingångslön på ca 22000 kr eftersom det är många som aldrig når upp till den lönen överhuvud taget. Så är det nog, men inte om man har 4,5 års högskoleutbildning med sig, det tror jag faktiskt inte.

Vidare bidrar man med informationen att när jag som är lärare är föräldraledig kan jag gå in i tjänst under sommaren. Och så är det, det är en lyx som drygar ut föräldraledigheten litegrann, för när jag går in i tjänst så får jag ju lön istället för föräldrapengar. När jag är föräldraledig som lärare så arbetar jag å andra sidan inte in någon ferietid, som det kallas. Den tid jag nyss kallade övertid. Så oavsett om jag gått in i tjänst under sommaren eller inte, så blir det oundvikligen ca tre veckor på sommaren som jag inte får någon lön alls. Ganska tufft läge efter ett år på föräldrapenning. I alla fall i vår familj.

Jag älskar mitt jobb. Helhjärtat. Jag är inte alltid säker på att det verkligen är det jag vill hålla på med - orkar hålla på med - om det verkligen är värt allt engagemang, all energi och all tid det tar.

Ta bara klassresan jag och min kollega var på för några dagar sedan. Vi jobbade 52 timmar i sträck. Vi fick betalt för 27 av dem. Dessförinnan hade vi bakat och handlat och grejat. Jag körde ca 220 km med min egen bil, och vet inte ens om jag kommer få ut bensinpengar. Sådant vågar man knappt säga heller, för man riskerar att framstå som "kvinna och dum". Varför ställer man upp på sådant? Skyll dig själv om du inte ställer krav! Men det måste ju vara frivilligt!

Och då hävdar jag att nej, det är inte frivilligt! Jag måste faktiskt åka iväg om jag inte vill framstå som den där ogina, snåla läraren som inte har lust att ge det där lilla extra till sina skolbarn. Och den läraren är det ingen som vill vara.

Å andra sidan är det ett livsbejakande, härligt och varierat jobb som inte liknar något annat.

Snuspengar II

Jodå, nu har det hänt. Ja, jag har inte lyckats lägga undan snuspengar. Och Stefan har inte slutat snusa. Men han har upptäckt att man kan göra roligare saker för pengarna än att köpa snus. Hur häftigt är inte det?! Kolla:

Snygg i nya skjortan ;)

Jo, han har alltså köpt mindre snus och så kläder istället. Väntar bara på att han skall sluta helt - vi kommer att kunna åka jorden runt! Minst en gång om året!

Dessutom kommer jag att ha honom frisk och stark längre.

Gabbe kom in!

Gabbe har haft skolavslutning idag. Det var inget att komma och titta på, så jag kunde jobba, sa han. Men han fick sitt betyg och i bilen sen så frågade jag när de får veta om de har kommit in på sitt inriktningsval. "Jo, men det har vi redan fått", sa han. Jahaja, så kan det vara.

Och jo, han kom in. Odramatiskt. Jag blev ju superglad, såklart. Gabbe flinade. Men jätteroligt ju, att komma in på trä- och husbyggnad om det är det man vill göra, istället för att behöva hålla på och blanda betong bara för att man inte kom in. Eller hur!

Jag är så stolt över honom. Fina betyg får han. Och jag är så glad att han vet vad han vill, och att han kommer in på sina val.

Vi åt på Thai-Thai hela familjen för att fira sommarlovet. Ungarnas. Jag jobbar till på måndag, och Stefan en vecka till.

Estrid fick vara lite stor imorse och gå till fritids själv efter att ha tagit det lite lugnt härhemma. "Jag tycker det skall bli riktigt roligt att gå, nu när jag får låsa och gå själv", sa hon stolt när jag pratade med henne strax innan hon skulle gå. Härligt!

Hon har tvåhundra meter till skola/fritids. Ganska lyxigt!

Helt slut!

Har varit på Fårö i tre dagar med min klass och är känslomässigt helt utmattad. På ett helt nytt sätt.

Var tillbaka i stan vid halv tolv. Sen var det skolavslutning på eftermiddagen, så det var fort, fort hem emellan och baka stubbetårta och packa fikakorg, göra lunch till Vera, plocka fram Estrids grejer, fräscha till mig och lämna Vera med farmor innan jag for iväg.



Stubbetårtan - en klassiker i vår familj



Efter min egen avslutning var det direkt iväg till Estrids. Köpte med mig en flaska god dressing från Kränku till Estrids superbra fröken Katarina. Klassen har skramlat, men Estrid tycker att det är mysigt att ge något själv också, så det får hon gärna.

Hann precis i tid, och de sjöng och vi fikade i gröngräset och "Varför då?", sa jag när Gabbe sa att han skulle gå direkt när Estrids klass hade sjungit klart. Tyckte han kunde sitta och småprata lite med oss. Den roade blicken jag fick till svar sa allt.

Nu i säng. Imorgonbitti skall jag växla pengar så att jag kan dela upp den resterande klasskassan på alla ungarna och lämna på skolan så att de kan hämta.

Hoppas de blir glada.

Bland trollsländor och fjärilar

9 km idag i mina sköna asics. Lite drygt 9 km - det tar sig! Och trollsländor och fjärilar virvlar i massor, trängs utefter vägkanterna med blåklint och vallmo i den guldfärgade kvällssolen. Makalöst!

Blir antagligen ingen mer springning förrän torsdag. Tror jag inte i alla fall. Åker till Fårö imorgon bitti med klassen, och jag tror inte jag får med mig joggingvagnen i bilen eftersom jag har så mycket packning. Skall iväg och handla mat nu ikväll, och så skall jag hämta ännu mer mat på Södervärn innan vi åker imorgon. Och Vera skall ju följa med, så vagn måste jag ha, men det blir nog lilla paraplyvagnen.

Och så på onsdag är det skolavslutning. Både skolan där jag jobbar och Estrids skola har tänkt att vi har skolavslutningen kvällen före den egentliga skolavslutningen, så blir det lättare för föräldrarna att komma ifrån. Jättesnällt tänkt. Likadant förra året. Bara det att för mig som behöver vara med på båda blir det lite körigt. Min börjar dock kl 16, och Estrids kl 17:30, så jag hinner vara med litegrann. Det känns bra.

Kom ut lagom till fikat förra året, och satsar på det i år också.

Borra i glas?

Nog tänkte jag att det kunde vara lite trixigt, men inte att det skulle bli omöjligt. Hade köpt två olika glasborrar, 3 och 4 mm, och jag kylde med vatten, hade Gabbe till bra hjälp och inget skulle egentligen kunna ha gått snett.

Och det börjar bra. Jag är lite försiktig först, men drar på sen, och det känns att det blir. Men sen är det som att det tar för lång tid utan att jag kommer igenom. Det är ingen glasvägg jag skall göra hål i direkt.

Tittar på borren. Då är hela själva pilspetsen borta. Av. Fast i glaset. Kommer aldrig komma ut igen. Blev lite provocerad av det här, och blev liksom tvungen att prova med 4 mmborren också. Samma visa igen. Borr trasig - pilspets av. Fast i glaset.

Jag kommer att kunna sälja glas med pilspetsar inbäddade i sig, som en sorts nutida pyttesmå mammutar. Det var inte det jag hade tänkt mig.

Gabbe ringde vår vän Clas Ohlson och bad om råd. Och tillmötesgående som de alltid är så hälsade de oss välkomna att komma in och få nya borrar. Dom är bäst på kundbemötande i hela Sverige!

Är dock inte helt säker på att jag verkligen vill ha två likadana borrar till... Å andra sidan vill jag verkligen borra i glas.

Gabbe hemma från Rhodos

Så är han äntligen hemma, ungen. Skulle ha varit hemma kl 8 igårmorse, men kom hem vid 16:30 istället. Men de hade blivit väl omhändertagna: "incheckade på nå't femstjärnigt jävla lyxhotell". Bjudna på frukost. Bra. Tekniskt fel på planet var den enda förklaringen. Tja, vad skall man göra - bättre att de kommer hem lite senare med ett helt plan.

Men åh, vad härligt! Allt som vanligt igen. Var hemma och käkade, duschade och stack till kompisarna igen. Som om han aldrig varit iväg. Men han berättade faktiskt lite först. Visade bilder. Jag tror dom har haft det superbra. Roligt. Alldeles gyllenbrun är han.

Han hade köpt med sig presenter till alla också, hur rart är inte det?!

Jag har världens bästa sextonåring!

Härliga könsroller!

Satt i skuggan på en filt och "läste" en pysselbok Vera fick för ett tag sen. Det är en bok om en bondgård, med massor av klistermärken på olika djur man kunde klistra in. Hon tyckte det var jätteroligt att klistra, och har dessutom gillat att läsa den efteråt.

Så läste vi. Vera räknar alla djuren, på tvååringars vis. Pekar ut bonden. Det är han som sitter i traktorn. "Men vem är det, då?" frågar jag, och pekar på kvinnan som står i bakgrunden och matar hönsen. "Är inte det bonden?" "Nej", kommer svaret tvärsäkert. "Det är mamman, kanske!", fortsätter hon glatt när hon har funderat en stund.

Och så är det. Det är mannen som är bonde och kvinnan som är mamman. Japp. Och det är ju en realistisk analys på nåt vis, av en tvååring: alla har inte en fru eller liknande, men alla har faktiskt en mamma. (Det kan vara att jag drar lite höga växlar på den kommentaren, att det var mamman. Säger inte att det är så, men det är möjligt.)

 - Barnboksförfattare och pysseltillverkare: det finns lite att jobba på här!

Jämlikheten har kommit längre i barnlitteraturen vad gäller köks- och hemarbete. Det är otroligt populärt att låta mannen dammsuga och laga mat i barnböcker. Och har varit länge. Vi har inte hunnit dithän dock, att vi låter kvinnor köra traktorer. Nån ordning får det va´!

Estrids mormor skickade henne för något år sedan en serie böcker av Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist, utgivna på Sagolikt Bokförlag. Köp dom, läs dom, eller ge bort dom till såna som har barn eller bara älskar barnböcker. Dels är de så vackra, och dels är de så fina.

Estrid fick allihop: Prinsessan Kristalla (som faktiskt inte alls blir pirrig i magen av alla prinsar, utan vill gifta sig med Vilda. Hon behöver definitivt inte hjälp med några drakar!), Kalle med klänning (som upptäcker vilket fantastiskt praktiskt och svalt plagg klänningen är, och vägrar ta av sig den), Jag älskar dig så mitt hjärta brister (om Selma och Hugo. Selma som älskar Hugo och inte alls förstår varför hennes föräldrar inte vill att hon leker med honom och varför de envisas med att han är sjuk), Vem kan älska Ella? (om ett hittebarn som blir ensam igen när Elvira som tagit hand om henne dör. När en av de två männen som ätit lunch på hennes bänk glömmer sin portfölj där kan hon inte låta bli att öppna och tittta. De ser så lyckliga ut. Tänk om hon kunde få uppleva sådan lycka. I portföljen ligger en nyckel och en adress.)

Det finns fler. Gå in på  www.sagoliktbokforlag.se. Och nej, det här är ingen "blogvertise". Jag bara älskar de här böckerna och måste ge dem lite utrymme. Särskilt efter den här upplevelsen med bonden.

Vem kan älska Ella läste jag i min klass 6. Det kunde ha gått hur som helst, eftersom det är en ålder då det för väldigt väldigt många är extra viktigt att (gärna högljutt) visa att man är helt klar över sin sexuella läggning. 

Hur som helst så var de helt tysta genom hela boken. Den är ganska lång. De enda kommentarerna var i princip när de bad att få se bilderna. Och lättnaden sedan, över Ellas lycka är så stor, att allt annat hamnar i bakgrunden. Precis som det borde.

Fantastiska böcker!

Jobba?

Kan inte fatta det. Kan framförallt inte fatta hur det skall gå till. Har redan lagt mig till med sommarlovs(o)vanor, ju. Uppe sent. Gör vad vi vill. Strosar, leker, fixar och grejar. Sticker in till stan om vi känner för det, och struntar i det om vi inte har någon lust.

Och nu skall jag plötsligt vara skolfröken igen. Så mycket skolfröken man nu är de allra sista dagarna på terminen.

Nu på morgonen är det skoljoggen, och efter det så skall sexorna få sig en omgång i fotboll av lärarna. Sexorna är alltid så förväntansfulla och helt säkra på att de skall vinna. I år kanske de har en chans; är så trött så jag ser inte ordentligt.

Sen är det tre skoldagar, helg och sedan klassresa till Fårö. Två övernattningar. Jag tar med mig Vera, för annars skulle hon få två stycken elvatimmars-dagar på dagis.

Joo, men det blir roligt.

Jag lever i lycka!

Skulle antagligen ha väntat tills imorgon med att springa igen, eftersom jag sprang på rätt bra i förrgår och jag faktiskt inte kan kalla mig vältränad ännu. Men imorgon jobbar jag, hur det nu skall gå, så jag tyckte det var bäst att passa på idag. Tog mig runt 7,5 igen ändå, och är så nöjd över det trots att höfterna värker. Det får vara.

Men det gick bra länge, första fyra kanske i alla fall. Sen vart det segt. Tungt i benen. Gick hundra-hundrafemtio meter, och sen joggade jag hem. Ökade lite försiktigt en liten bit, men sen var krafterna slut.

Det var hyfsat varmt också, kan jag säga. Det gör nog sitt till.

Men sen vart det dusch och pannkakslunch i trädgården - ljuvligt! Vera är så lycklig bara av att äta ute; "Nu blev det kalas!!", utbrister hon. Och Estrid var lika lycklig hon, för hon fick ha socker på pannkakorna, och det brukar hon inte få!

Och vattenspridaren är på och Veras lilla röda badbalja är fylld. Står i skuggan under schersminen.

Jag lever i lycka!

Loppislycka

Åh, vad roligt - vilken dag vi har haft.

Gick ut starkt imorse och sprang 7,5 km typ. Riktigt nöjd! Lätt i stegen.

Sprang förbi en gård där det bor två taxar, och dom kom väl utspringande och skällde som galningar och slängde sig utefter benen på mig. Jag gillar många hundar. Särskilt om jag får hälsa på dem först och närma mig lite försiktigt. Den här typen av attacker gör mig tokig. Skrek i högan sky - livrädd! Gud, så arg jag var. Adrenalinet pumpade rejält, och det tog en god stund innan jag var i balans igen. Lite trögt att starta om sen, men det gick.

Sen var det marknad i Roma. Lite blekt, men jag provade churros (?) med kanel och socker. Rätt gott.

På eftermiddagen var vi på loppisrunda jag, Estrid och Vera. Det första stoppet var ingen hit, men i Tofta fyndade vi rejält: 2 pussel, 4 klänningar, 2 tröjor och 1 kjol till Vera, en förvaringspryl och en bok till Estrid och en fin glasskål och ett fat till mig. Allt detta för 160 spänn! Och alltihop var jättefint - så kul!

Pratade med Gabbe fram på kvällen, och han hade varit och badat hela dagen. Sanden var så het så det gick inte att gå i den, och havet alldeles kristallklart, ljusblått. De hade vart ute på en båttur och snorklat. Låter underbart - och det var det också, sa han.

Är ganska säker på att han tycker att den här Greklandsveckan flyger iväg. Själv kan jag knappt fatta att det bara gått tre dagar...

Misslyckade Makroner

Jamen, det är väl det värsta jag vet - att misslyckas när jag bakar!

Gjorde drömmar idag, som jag av någon anledning aldrig gjort. Dom blev toklyckade å andra sidan. Hur lätt som helst, och galet spröda. Dom smälte liksom nästan innan man fick in dom i munnen. Tänk er det!

Lyckade!

Och så ville jag så gärna prova att göra makroner. Storasyster Marias makroner är vida berömda i släkten och säkert en bit utanför, och nu när jag och Estrid var i Stockholm fick jag också smaka. Och dom var verkligen supergoda; ryktet var inte på något sätt överdrivet.

Så jag ville också, såklart. Men jag vet inte riktigt vad jag gjorde för fel. Dels har vi inte samma recept, för hon har inte chokladtryffel i sina. Vad det är för kräm vet jag inte, för man kom liksom av sig när man åt dom, så jag tänkte inte på att fråga. Jag tror jag kanske borde haft mina i ugnen några minuter till. Men med den där chokladtryffeln, som jag i och för sig älskar, var det inte samma sak.

Misslyckade!

Men dom blev spröda dom också. Smälter också i munnen. Säkert för att dom inte blev riktigt klara.

Veras illvrål!

Hon skriker, min lilla Vera. Ylar, så det skär i hela huvudet. Om något går emot henne, hon gör illa sig (inte om hon gör illa sig mycket, för då får man trösta och blåsa, men om hon snubblar eller slår i nåt så kan hon vråla - särskilt om man vill trösta - av nederlaget skulle jag tro), eller om hon inte får som hon vill. Riktiga ill-skärande ill-vrål.

Och jag har försökt med allt såklart; ignorera och uppmuntra och berömma när hon inte gör det trots att hon skall borsta tänderna eller vad det nu kan vara. Blivit arg och visat bestämt och tydligt att det inte är acceptabelt beteende. Lyft bort henne och satt henne i soffan istället. Sagt att hon inte får vara hos mamma när hon gör så.

Och så kommer hon efter en stund (för hon är inte långtjurig): "Är du glad eller?". Låter hur gosig och glad som helst. "Nej, jag är inte glad, för du slår mig och skriker jättehögt så jag får ont i öronen. Det får man inte göra". "Förlåt. Jag klappar min lilla mamma", säger hon då och klappar med sina små händer och lägger sin lilla kind mot mitt ben.

Det är svårt att stå emot. Men vi brukar vara allvarliga en stund.

Det är olika ofta hon får sina utbrott. Ibland ett par gånger per dag, och ibland är det nästan ingenting. Jag hade glömt hur det kunde vara; för ett par månader sedan var hon lika vän som hon ser ut. Det är hon nu också - mellan utbrotten.

När Estrid var liten kräktes hon när hon skrek ibland; hon hade starka kräkreflexer och kräktes eller gulpade av allt från åsynen av en ostmacka till snorpappret man just torkat näsan på henne med. Det var inte alltid sådär jättefestligt heller. Det blir nog ett eget inlägg någon gång; stackarn - tur att hon kan kontrollera sina kräkreflexer nu!

Det är mycket trösterikt att läsa om andra! Innan jag började blogga själv läste jag bara Summer Carney's blogg. Det var genom hennes blogg jag också klurade ut hur man kunde skapa en egen, och det är jag såå glad för eftersom jag älskar att skriva. Jag har fortfarande inte hittat jättemånga andra, men här är två stycken jag gillar (den andra är Summer's).

Det finns fler såklart, som generöst delar med sig av sina berättelser utan att hymla om att ibland är det faktiskt svårt att vara förälder.

http://www.tornadotwos.com/

http://www.supermomblog.com/2011/04/psychochildcomorgnet.html

Vilken dag!

Gabbe åkte imorse, så vi var uppe tidigt. Känns riktigt, riktigt konstigt att han är i Grekland nu. Hotell Africa på Rhodos. Jättelångt härifrån. Ändå tog inte flygresan längre än det tar att ta sig med Gotlandsfärjan från Visby till Nynäshamn.

Och jag saknar honom. Men vi har hörts av ett par gånger, och allt är bra. Känns toppen. Och eftersom de åker från Visby direkt, så kände de såklart till några andra som också bor på samma hotell. Som är en bra bit över arton. Känns också bra.

Var ute och sprang idag. Älskar mina nya skor! Dom kramar om hälarna och hälsenorna som om de vore lyckliga över att få krama just mig, ger utrymme att vicka på tårna, fångar upp stötarna så det är skönt i knäna, och skjutsar stegen vidare i en sjungande fart. Underbara!

Sex komma två ungefär tror jag den vändan är som jag sprang. Stefan skojade och satte på tidtagningen när jag stack. Det förpliktigar. Spelar ingen roll att träningen är oregelbunden. Sprang som attan, lätt på foten och rapp i benen. Jätteskönt; både själva träningen, men också att känna att jag kan. Det har vart så himla tungt senaste gångerna.

Sen stack vi in till stan, tjejerna och jag. Stefan skulle klippa gräset. Tog en långpromenad utefter havet och in i botaniskan. Bort till glassmagasinet. Provade lemoncurd/maräng-glass. Omygod! Testa den om ni får en chans - det vattnas i munnen bara jag tänker på den.

Sen grillning och lite brännboll med Estrids klass borta i Lärkparken. Gott och trevligt. Superskön kväll.

Och Gabbe är i Grekland. Första dagen. Han låter glad!

Målmedvetenhet

Gabbe vill bli snickare. Går första året på byggprogrammet nu. Hur häftigt som helst.

Min pappa är snickare. Jesus var det. Bra förebilder.

Kommer ihåg en dag för ungefär ett år sen, när Gabbe kom hem från skolan och sa att "Nu har jag valt!" Visste ju att han skulle välja bygg, men undrade vad han valt i andra och tredje hand. "Ingenting" blev svaret. Odramatiskt. "Ingenting" ekade jag. Dramatiskt. Frågade med svett i pannan och halvgäll röst hur han tänkt sig det om han inte kom in, och vad skulle han göra då osv. "Men det är ju det enda jag vill". Enkelt.

Han kom in. Lycklig. Och för första gången i hela sin skoltid tror jag han är riktigt motiverad att plugga. Ansträngningen har liksom fått en verklighetsanknytning som driver honom. Han pluggar fortfarande inte ihjäl sig. Men missar inte en lektion i onödan. (Det gjorde han i och för sig inte förut heller. Heder åt honom!)





Nu har han valt igen. Inriktning den här gången. Det han allra helst vill gå är husbyggnad. Typ. Han har gjort andra- och tredjehandsval den här gången. Naturligtvis är det han vill gå det som är svårast att komma in på. Och jag hoppas och hoppas så, att han kommer in.

Och jag beundrar hans målmedvetenhet. Hade verkligen inte den blekaste aning om vad jag ville med resten av livet när jag gick ut nian. Eller gymnasiet. Eller några år senare. Arbetsmarknaden såg annorlunda ut då i och för sig; man kunde unna sig att jobba runt lite på ett annat sätt och det var fortfarande inte omöjligt att få ett jobb utan högskoleutbildning. Jag var väl 29, tror jag, när jag kom in på lärarhögskolan.

Och jag funderar fortfarande på om det är det jag skall ägna mig åt resten av livet.