En klok gynekolog sa till mig en gång...

Pratade med gynekologen Roland Alvarsson en gång om min eventuella infertilitet, och han frågade mig då minns jag "hur mycket går du på?", eller något liknande, och jag fattade inte riktigt. "Ja, alltså, du jobbar som lärare, eller hur. Hur många procent av dig själv skulle du säga att du lägger på jobbet och allt det andra? 90? 100?" "Nja, 120 kanske..", sa jag med ett fåraktigt flin. För sådant där kan man ju faktiskt känna efter; har man några marginaler eller hur är det egentligen?

Dr Alvarsson menade på att vi människor egentligen är ganska dåliga på reproduktion. Särskilt i dessa tider, när man skall prestera, prestera och vara bäst och ha mest osv. "75% av din kapacitet är lagom. Mer skall du inte gå på, inte om du skall räcka till och må bra. Och det ökar chanserna att bli gravid om du kan varva ner lite."

Han menade på att vi behöver marginaler. Vilken tanke! 75%, jo det är ju lätt ordnat.. (Ironiskt tonfall är det tänkt här.)

Det där hade jag glömt, för det här är flera år sedan. Före jag fick både Estrid och Vera, och kunde konstatera för andra och tredje gången att jag inte var infertil - svårfertil möjligen. Men nu på sistone har den där tanken dykt upp då och då. Och i samband med det bestämde jag mig för att söka nya jobb. Det var i mars, april någon gång.

Och jag sökte, fick erbjudande, och nu har jag tackat ja.

Det känns otroligt skönt. Jag skall från och med augusti jobba på dagis, här i Roma där jag bor. Det är ren självbevarelsedrift. Jag vet inte hur många gånger jag under det senaste läsåret känt att jag håller på att ta helt slut. Känslan av att i princip aldrig någonsin nå ända fram, kunna göra ett bra jobb för varje barn, eller kunna hjälpa de där barnen som behöver specialkompetens håller på att ta kål på mig. Att det dessutom ligger på mitt ansvar att se till att de inte kränker varandra varken på skoltid eller facebooktid, det är mig övermäktigt. (Och då är ändå tryggheten i skolan något jag brinner för.) Och det är inte värt det för mig längre. Jag måste se till att räcka till för mina egna barn också, och för mitt liv. Man kan jobba sig sjuk och man kan jobba ihjäl sig. Men det har jag faktiskt ingen lust med.

Och värre kommer det att bli, eller hur herr Björklund!
Såklart tycker jag att alla lärare skall vara utbildade i de ämnen de undervisar i. Så är det inte i skolorna idag, och det visar sig i betygen. Men om man skall kunna ändra på det krävs att man omorganiserar skolorna på allvar. Annars läggs bara ytterligare börda och samvetstyngd på duktiga och engagerade lärare som redan (i princip alltid) gör så, så mycket mer än de egentligen hinner med.

Illa. Så nu hoppar jag av lärarkarusellen; den får fortsätta utan mig. Åtminstone ett tag. Jag kommer att sakna mina kollegor, men dem får jag väl åka in och hälsa på då och då helt enkelt! 

Nu skall jag jobba; ta hand om små ett- och tvååringar medan deras föräldrar är ute i världen och utför andra storverk, och jobba klart på jobbet och sedan gå hem. Och då när jag är hemma skall jag ha energi och tankeutrymme kvar. Och jag skall vara ledig och fri i tanken ända tills nästa arbetsdag.

Japp, så skall det bli. Men inte förrän efter sommaren!