Har varit på anställningsintervjuer - två stycken.
När jag skulle på den första fick jag veta att det skulle vara omkring tio personer där förutom jag. Jag hade en och en halv vecka på mig att bli riktigt nervös. Ett par dagar innan hade nervositeten ebbat ut, och jag kände bara lugn. Tills jag satt i bilen på vägen dit. Försökte djupandas medan jag väntade i receptionen. Möttes sedan av sju stycken med rätt så bister uppsyn, som säkert fått i uppdrag att ta reda på vad jag var för en rackare och nu ville göra sitt bästa.
Jag gjorde jättedåligt. Riktigt jättedåligt. All beslutsamhet och alla självklara svar var som bortblåsta. Försökte slita huvudet av mig när jag satt i bilen på parkeringen igen, men det gick inte. Det satt envist kvar.
Och jag kände hur jag nästan inte blivit intervjuad, utan mer bara fått försvara mig, på något konstigt sätt. Men med tanke på att mina svar definitivt var av det vagare slaget så var det kanske i sig inte så konstigt. Resultatet blev ändå att jag ältade detta, gick igenom det igen och igen, det som utspelat sig under de nästan två timmarna jag var där. Jag skäms att säga det, men det tog fem dagar innan jag slutade. Och jag tänkte att nästa gång kommer jag att svara "Jag är fruktansvärt självkritisk!" på frågan om vilken min sämsta egenskap är.
Det gjorde jag också. För trots att jag lovat mig själv att aldrig gå på en anställningsintervju till i hela mitt liv, så tackade jag ja när jag blev uppringd några dagar senare och bjuden till ännu en. Nu var det inget prat om hur många som skulle vara med och jag fick en känsla av att det ar lite softare. Trevligt. Så jag gick dit, lugn och avspänd. Möttes av sex personer där. Utan bister uppsyn. Och jag möttes av sådan positivitet och glädje att jag kände att det var precis hur lugnt som helst. Mina svar var bra, dom dög, jag försvann inte i osäkerhet och jag dög.
Jag fick inte det jobbet heller, men jag fick revansch. Jag kunde gå från en anställningsintervju och känna mig nöjd med min insats. Men det jag tänkte mest på, på kvällen när jag var ute och sprang, var just den där vänligheten. Fan, vad bra jag blev av att mötas av tillit och vänlighet.
DET är något att tänka på. På riktigt. Hur vi påverkar dem vi möter. Alla dagar. Tänk hur vi kan lyfta fram varandra genom lite vanlig tillit och vänlighet.
lördag 9 juni 2012
lördag 26 maj 2012
12,5 km på 72 minuter
Skitnöjd! Fortsatte vidare när jag sprungit en mil. Kunde inte låta bli.
Alltså, det är klart jag hade kunnat låta bli. En mil påverkar mina ben, helt klart. Men jag var taggad.
Tänkte först bara svänga in på elljusspåret (1,25 km), men vände igen och slängde mig in på 2,5:an. Fort innan jag hann ångra mig.
Tänkte att jag fick väl gå sista biten om det blev nödvändigt. Men det gick bra. Hade kraft nog att öka mot slutet. Medelhastighten på hela banan: 5,51 min/km.
Så skitnöjd!
Alltså, det är klart jag hade kunnat låta bli. En mil påverkar mina ben, helt klart. Men jag var taggad.
Tänkte först bara svänga in på elljusspåret (1,25 km), men vände igen och slängde mig in på 2,5:an. Fort innan jag hann ångra mig.
Tänkte att jag fick väl gå sista biten om det blev nödvändigt. Men det gick bra. Hade kraft nog att öka mot slutet. Medelhastighten på hela banan: 5,51 min/km.
Så skitnöjd!
tisdag 22 maj 2012
Dom snällaste barnen är mina!
Jag har de snällaste barnen i världen - helt klart. Lite tjuriga ibland kanske, men det har dom säkert efter mig. Världens snällaste i vilket fall!
Tänk bara idag så fick jag höra allt det här:
Jag hörde ljudet av flaska igen, och jag misstänker att i den åldern är det viktigare att få
sista ordet än att värna om naturen, och ögonblicket senare svischar han om oss på cykel.
Här hade ju Estrid kunnat skämts ihjäl, tänker jag, men nej, hon skrattar högt och säger: "Åh
mamma du är den bästa jag vet; när jag blir stor vill jag bli som dig; du är inte rädd för något
och du är så himla rolig!"
idag, och min befinner sig i skrivande stund i Stockholm. Så kul blev det!!
Men så hämtar vi Gabbes telefon, och i bilen sliter han upp kartongen, tar upp telefonen och
säger på största allvar: "Men kan inte du ta den här istället då, mamma?"
Då höll jag på att börja gråta. Men eftersom han var så snäll, så var jag snäll och lät bli. Vet
att han tycker jag är tramsig annars. Och nej, jag tog inte hans telefon; skulle aldrig drömma
om det.
Men hur som helst så har jag världens snällaste barn, utan tvekan!
Tänk bara idag så fick jag höra allt det här:
- Estrid, jag och Vera skulle in på "pressan" efter jobbet och friska upp oss med glass inför promenaden hem. Gick förbi några som var betydligt yngre än jag och ett par tre år äldre än Estrid. Ena killen slängde iväg en pet-flaska bara sådär. Eftersom jag är lärare i grunden har jag lite svårt ibland för att låta såna där real-life-lärdomssituationer glida mig ur händerna, så när vi köpt våra glassar och flaskan ännu låg kvar en bit bort på marken så kunde jag inte låta bli att kasta tillbaka den till honom med ett ganska glatt: "Du den här är nog din, jag tror du tappade den!"
Jag hörde ljudet av flaska igen, och jag misstänker att i den åldern är det viktigare att få
sista ordet än att värna om naturen, och ögonblicket senare svischar han om oss på cykel.
Här hade ju Estrid kunnat skämts ihjäl, tänker jag, men nej, hon skrattar högt och säger: "Åh
mamma du är den bästa jag vet; när jag blir stor vill jag bli som dig; du är inte rädd för något
och du är så himla rolig!"
- Och häromdagen beställde jag en iphone 4s. En vit. Så nöjd. Har varit avundsjuk på Gabbes iphone 4 en lång tid, och nu fick jag tillfälle att bräcka honom med om möjligt ännu bättre skärpa i kameran.. Hur kul det här är förstår man nog bara om man är en lite barnslig morsa till en tonåring som vill ha det bästa av allt. Ja, det tog ju inte många dagar, typ en tror jag, innan han också beställde en och Stefan med. Till vårt försvar, eftersom det här annars låter som galenskap och det ju egentligen också är det, så måste jag säga att det sänker våra månadskostnader. Helt sjukt, jag vet.
idag, och min befinner sig i skrivande stund i Stockholm. Så kul blev det!!
Men så hämtar vi Gabbes telefon, och i bilen sliter han upp kartongen, tar upp telefonen och
säger på största allvar: "Men kan inte du ta den här istället då, mamma?"
Då höll jag på att börja gråta. Men eftersom han var så snäll, så var jag snäll och lät bli. Vet
att han tycker jag är tramsig annars. Och nej, jag tog inte hans telefon; skulle aldrig drömma
om det.
Men hur som helst så har jag världens snällaste barn, utan tvekan!
fredag 18 maj 2012
Tråkig men söt
Vera testar gränser. Inte hela tiden, men ofta. Just nu handlar det inte så mycket om vad man får och inte får, utan mer om hur man är mot varandra.
Ikväll ville hon bygga torn med pappan. Pappan på hugget såklart; vad gör man en fredagkväll om inte torn i vardagsrummet? Hör från badrummet hur Vera fräser "Nej, jag ska ha dom. Dom där klossarna är mina, jag ska ha dom!"
Pappan säger ifrån: "Jag bygger inte torn med dig om du ska vara sådär tråkig."
Vera vill ju ha pappan med sig igen, eftersom det ändå var roligare när han var med, så hon försöker igen. Men pappan har bestämt sig. (Det här var inte första utspelet den här kvällen.) "Nej, du är tråkig att leka med när du ska ha alla klossarna själv!"
Och här kommer det: "Ja, jag är tråkig men söt!"
Var kommer sånt ifrån, jag bara undrar! Har inga planer på att låta henne tro att söt slätar över dåligt uppförande. Men det lät ganska roligt..
Ikväll ville hon bygga torn med pappan. Pappan på hugget såklart; vad gör man en fredagkväll om inte torn i vardagsrummet? Hör från badrummet hur Vera fräser "Nej, jag ska ha dom. Dom där klossarna är mina, jag ska ha dom!"
Pappan säger ifrån: "Jag bygger inte torn med dig om du ska vara sådär tråkig."
Vera vill ju ha pappan med sig igen, eftersom det ändå var roligare när han var med, så hon försöker igen. Men pappan har bestämt sig. (Det här var inte första utspelet den här kvällen.) "Nej, du är tråkig att leka med när du ska ha alla klossarna själv!"
Och här kommer det: "Ja, jag är tråkig men söt!"
Var kommer sånt ifrån, jag bara undrar! Har inga planer på att låta henne tro att söt slätar över dåligt uppförande. Men det lät ganska roligt..
torsdag 17 maj 2012
Återvändsgränd?
Ute och sprang idag, och slog in på en väg jag aldrig sprungit förut. Det gör jag då och då, eftersom det finns rätt mycket småvägar härute och det blir trist att köra samma samma.
Det såg lovande ut; åkrar och raps på ena sidan och björkskog på andra. Fjärilar och fågelsång. Ljuvligt. Som vägen gick var jag helt säker på att jag skulle komma ut någonstans bakom ica här i Roma, eller möjligen bara ut till stora vägen någonstans lite närmre Sjonhem backe.
Kom fram till två dammar. Fågelliv och stängsel. En skylt: "Varning för svag is." Och en återvändsplats. Gränd kan man ju knappast kalla det mitt ute i terrängen.
Och jag kände i bröstet hur jag inte vill vända om. Vill komma framåt. Bli framsläppt.
Vägen tillbaka var lika vacker. Löpte på bra med hög puls och andhämtning i 41 minuter. Inte illa.
Men ändå en återvändsplats.
Det såg lovande ut; åkrar och raps på ena sidan och björkskog på andra. Fjärilar och fågelsång. Ljuvligt. Som vägen gick var jag helt säker på att jag skulle komma ut någonstans bakom ica här i Roma, eller möjligen bara ut till stora vägen någonstans lite närmre Sjonhem backe.
Kom fram till två dammar. Fågelliv och stängsel. En skylt: "Varning för svag is." Och en återvändsplats. Gränd kan man ju knappast kalla det mitt ute i terrängen.
Och jag kände i bröstet hur jag inte vill vända om. Vill komma framåt. Bli framsläppt.
Vägen tillbaka var lika vacker. Löpte på bra med hög puls och andhämtning i 41 minuter. Inte illa.
Men ändå en återvändsplats.
lördag 5 maj 2012
Pyamasparty, check!
Estrid fyller tio år imorgon. Tio!!
I år ville hon ha ett litet kalas, sa hon. Bara några få kompisar, och de skulle baka sina egna pizzor, mysa i pyamas, äta godis och se på film. Sagt och gjort - hennes önskan är min lag.
Stefan och Vera åkte hem till farmor så att Estrid skulle få vara lite i fred med stortjejerna. Gabbe var hemma, men är väl inte så mån om att sno åt sig uppmärksamheten av Estrids kompisar.
Och när presentöppningen var avklarad och hon som kom lite sent också var på plats så fixade de till sina pizzor. Jag hade förberett och bakat ut degen såklart, dukat fint och förberett skinka, champinjoner, salami, oliver och annat man vill ha på pizza.
De hade roligt. Mycket fniss och skratt, och Estrid stortrivdes.
Sen lite snacks och film. Mys i soffan. Men de hann ut på studsmattan också innan de som blev hämtade blev hämtade.
Nu är det bara morgondagen kvar. Den riktiga födelsedagen. Då firar familjen. Först vi här hemma och sedan släkten när de kommer på eftermiddagen. Sen är hon firad ordentligt, ungen.
Min älskade tioåring!
I år ville hon ha ett litet kalas, sa hon. Bara några få kompisar, och de skulle baka sina egna pizzor, mysa i pyamas, äta godis och se på film. Sagt och gjort - hennes önskan är min lag.
Stefan och Vera åkte hem till farmor så att Estrid skulle få vara lite i fred med stortjejerna. Gabbe var hemma, men är väl inte så mån om att sno åt sig uppmärksamheten av Estrids kompisar.
Och när presentöppningen var avklarad och hon som kom lite sent också var på plats så fixade de till sina pizzor. Jag hade förberett och bakat ut degen såklart, dukat fint och förberett skinka, champinjoner, salami, oliver och annat man vill ha på pizza.
De hade roligt. Mycket fniss och skratt, och Estrid stortrivdes.
Sen lite snacks och film. Mys i soffan. Men de hann ut på studsmattan också innan de som blev hämtade blev hämtade.
Nu är det bara morgondagen kvar. Den riktiga födelsedagen. Då firar familjen. Först vi här hemma och sedan släkten när de kommer på eftermiddagen. Sen är hon firad ordentligt, ungen.
Min älskade tioåring!
fredag 4 maj 2012
Ohyggliga läggningsrutiner
Vera har varit sjuk, och hostat. Alltså har hon fått vara hemma från dagis. Jag har varit hemma, sen var hon med farfar en dag och därefter hemma med Stefan idag eftersom hon var vaken och hostade så illa inatt.
Annars hade vi nog tänkt att hon skulle fått gå idag.
Men de här dagarna när alla rutiner löses upp i ingenting och hon sover lite middag som hon tycker - gärna sent och jättelänge - får orimliga konsekvenser för mamman, dvs mig.
Vi går och lägger oss i vanlig tid. Det är bara det att hon inte riktigt förstår varför. "Men varfer dåa??"
För henne är det ju dags för mellis, på sin höjd.
Och så ligger hon där, vaken och tosar. Och tosar. Och drar, för att få loss sin lilla hand ur det skatbo som mitt hår hunnit bli.
Och jag, jag ligger där med mitt tålamod. Gosigt först, med alla sagor och "jag älskar dig, jättestort, mamma", "Och jag älskar dig också, jättestort!" Och lyckoruset i hjärtat lägger sig efter en liten stund när man känner hur man nöjd och lycklig slappnar av och hur det är dags att somna.
Men det är här det går fel. Hon somnar inte, utan fastnar i det här eviga hårtosandet. Och tålamodet tunnas obevekligen ut. Blir genomskinligt. Upptäcker att käkarna är inte längre avslappnade och det nöjda leendet lika tunnt som tålamodet. Börjar tänka på allt jag borde göra, och allt jag vill göra innan jag går och lägger mig. Och att det kommer jag inte ha en chans att göra om jag skall få de minst 6,5 timmarna man måste sova för att ta hand om sitt immunförsvar.
Illa. Och så somnar hon, och jag känner hur hon slappnar av och hur andhämtningen blir lugnare. Och tålamodet bryr jag mig inte om längre då, utan känner bara all kärlek i hjärtat till henne. Lite dåligt samvete såklart att jag nästan gnisslade tänder, även om jag hoppas och tror att hon inte hann märka det.
Och jag tänker inte sluta ligga hos henne tills hon somnar; så långt är jag inte beredd att gå. Däremot tänker jag införa strikta regler angående sovandet på dagen.
Jag vet att det funkar - det har det gjort förut, och vi skall dit igen! Börjar imorgon!
Annars hade vi nog tänkt att hon skulle fått gå idag.
Men de här dagarna när alla rutiner löses upp i ingenting och hon sover lite middag som hon tycker - gärna sent och jättelänge - får orimliga konsekvenser för mamman, dvs mig.
Vi går och lägger oss i vanlig tid. Det är bara det att hon inte riktigt förstår varför. "Men varfer dåa??"
För henne är det ju dags för mellis, på sin höjd.
Och så ligger hon där, vaken och tosar. Och tosar. Och drar, för att få loss sin lilla hand ur det skatbo som mitt hår hunnit bli.
Och jag, jag ligger där med mitt tålamod. Gosigt först, med alla sagor och "jag älskar dig, jättestort, mamma", "Och jag älskar dig också, jättestort!" Och lyckoruset i hjärtat lägger sig efter en liten stund när man känner hur man nöjd och lycklig slappnar av och hur det är dags att somna.
Men det är här det går fel. Hon somnar inte, utan fastnar i det här eviga hårtosandet. Och tålamodet tunnas obevekligen ut. Blir genomskinligt. Upptäcker att käkarna är inte längre avslappnade och det nöjda leendet lika tunnt som tålamodet. Börjar tänka på allt jag borde göra, och allt jag vill göra innan jag går och lägger mig. Och att det kommer jag inte ha en chans att göra om jag skall få de minst 6,5 timmarna man måste sova för att ta hand om sitt immunförsvar.
Illa. Och så somnar hon, och jag känner hur hon slappnar av och hur andhämtningen blir lugnare. Och tålamodet bryr jag mig inte om längre då, utan känner bara all kärlek i hjärtat till henne. Lite dåligt samvete såklart att jag nästan gnisslade tänder, även om jag hoppas och tror att hon inte hann märka det.
Och jag tänker inte sluta ligga hos henne tills hon somnar; så långt är jag inte beredd att gå. Däremot tänker jag införa strikta regler angående sovandet på dagen.
Jag vet att det funkar - det har det gjort förut, och vi skall dit igen! Börjar imorgon!
tisdag 1 maj 2012
Gabbe hemma
Läser inlägget jag skrev inatt, och upptäcker att jag nästan helt och hållet undvikit att skriva vad det handlar om - oron.
Tusan, vilken fantasi jag har när det gäller att måla upp otäcka och våldsamma scenarion; livrädd att det skall hända något. Det finns ju så många osäkra människor därute; osäkra, rädda, våldsamma..
Halvtvå fick jag ett sms: är du vaken? Jag tror jag satt ute i bilen innan vi textat färdigt. Hämtade honom vid solbergabadet. Lugn och go, som alltid.
Åh, så gott jag sov sen. Alla på plats - då kan man koppla av.
<3
Tusan, vilken fantasi jag har när det gäller att måla upp otäcka och våldsamma scenarion; livrädd att det skall hända något. Det finns ju så många osäkra människor därute; osäkra, rädda, våldsamma..
Halvtvå fick jag ett sms: är du vaken? Jag tror jag satt ute i bilen innan vi textat färdigt. Hämtade honom vid solbergabadet. Lugn och go, som alltid.
Åh, så gott jag sov sen. Alla på plats - då kan man koppla av.
<3
En tonårsmorsas lott
Gabbe fyller arton om ett halvår. Myndig blir han då. Får ta körkort, rösta, dricka alkohol på krogen, kan flytta hemifrån.. ja, det skulle han ju kunna nu också..
Men nu har han inte flyttat hemifrån; han bor kvar hemma i allra högsta grad, är ute med polarna på valborgsmässoafton. Precis som han ska.
Och jag sitter uppe, och tänker.. att jag kan ju gå och lägga mig, för han har skitkul och kommer hem sen.. eller att jag kanske borde vänta kvar uppe ett tag till.. jag kan ju smsa o kolla att allt är ok innan jag somnar.
Snart artonåringar skall inte behöva få sms från sina morsor mitt i natten...
Eller också är det precis det som de behöver..
My god!
Trevlig valborgskväll annars. Stefans pappa och Britt-Marie, och hans syster Anna var här, och vi grillade och åt jättegott med röror med avocado och fetaost och sånt. Såg majbrasan tvärsöver vägen vid klostervallen. Träffade supergoa dagisungar och Vera sprang runt som en tosing och hade jätteroligt, som om hon inte hostat på hela dagen. Chokladtårta till efterrätt när vi kom in igen.
De sover nu allihop. Precis som de ska.
När jag var nästanarton hade jag flyttat hemifrån för rätt så länge sen. Min mamma hade ingen aning om ifall jag hade kommit hem eller inte. Undrar om hon var orolig..
Men nu har han inte flyttat hemifrån; han bor kvar hemma i allra högsta grad, är ute med polarna på valborgsmässoafton. Precis som han ska.
Och jag sitter uppe, och tänker.. att jag kan ju gå och lägga mig, för han har skitkul och kommer hem sen.. eller att jag kanske borde vänta kvar uppe ett tag till.. jag kan ju smsa o kolla att allt är ok innan jag somnar.
Snart artonåringar skall inte behöva få sms från sina morsor mitt i natten...
Eller också är det precis det som de behöver..
My god!
Trevlig valborgskväll annars. Stefans pappa och Britt-Marie, och hans syster Anna var här, och vi grillade och åt jättegott med röror med avocado och fetaost och sånt. Såg majbrasan tvärsöver vägen vid klostervallen. Träffade supergoa dagisungar och Vera sprang runt som en tosing och hade jätteroligt, som om hon inte hostat på hela dagen. Chokladtårta till efterrätt när vi kom in igen.
De sover nu allihop. Precis som de ska.
När jag var nästanarton hade jag flyttat hemifrån för rätt så länge sen. Min mamma hade ingen aning om ifall jag hade kommit hem eller inte. Undrar om hon var orolig..
måndag 30 april 2012
Övre luftvägsinfektion
Vabbar igen - Vera hostar. Jag har aldrig varit med om en liten unge som hostat så mycket som hon, men tack och lov så lovar läkarna att hon varken har astma eller något annat elakt.
Övre luftvägsinfektion. Virus. Varje gång. Till slut tror man att det är något de bara säger.
Nu har hon varit frisk i över en månad. Hela höstterminen höll hon sig fint. Det var inte förrän vi kom tillbaka till dagis efter nyår där som det började köra ihop sig igen, med hosta på hosta.
Men det är ändå långt bättre än första året på dagis. Fast nu har hon haft krupp två gånger också förstås; det hade hon inte då. Krupp får man också av virus.
Trettio förkylningar skall man ha, sägs det, innan man arbetat upp ett fullgott immunförsvar. Hon måste vara där snart.
Men jag är lite lugnare själv nu; blir inte så rädd. Vet ungefär vad som är att vänta. Hostan kommer plötsligt, som nu när hon varit hur frisk och pigg som helst ändå vaknade igårmorse och hostade som en galning. Lepheton har vi hemma, så det får hon på en gång eftersom det är både luftrörsvidgande och slemlösande, och sen är det bara att låta henne ta dagen i sin egen takt. Framåt eftermiddagen igår var det lugnt, hon har sovit gott hela natten, och så körde det igång imorse igen.
Just nu sover hon, min älskade lilla unge.
Övre luftvägsinfektion. Virus. Varje gång. Till slut tror man att det är något de bara säger.
Nu har hon varit frisk i över en månad. Hela höstterminen höll hon sig fint. Det var inte förrän vi kom tillbaka till dagis efter nyår där som det började köra ihop sig igen, med hosta på hosta.
Men det är ändå långt bättre än första året på dagis. Fast nu har hon haft krupp två gånger också förstås; det hade hon inte då. Krupp får man också av virus.
Trettio förkylningar skall man ha, sägs det, innan man arbetat upp ett fullgott immunförsvar. Hon måste vara där snart.
Men jag är lite lugnare själv nu; blir inte så rädd. Vet ungefär vad som är att vänta. Hostan kommer plötsligt, som nu när hon varit hur frisk och pigg som helst ändå vaknade igårmorse och hostade som en galning. Lepheton har vi hemma, så det får hon på en gång eftersom det är både luftrörsvidgande och slemlösande, och sen är det bara att låta henne ta dagen i sin egen takt. Framåt eftermiddagen igår var det lugnt, hon har sovit gott hela natten, och så körde det igång imorse igen.
Just nu sover hon, min älskade lilla unge.
söndag 29 april 2012
Helgen i siffror
Fredag:3 presenter inhandlade till Estrids födelsedag
3 hemma i huset: Estrid på fest och Gabbe på fest
3 minuter innan jag somnade på soffan i Stefans knä (när ungarna kommit hem)
Lördag: 10 km joggning. Estrid var med på cykel. Hennes förtjänst att jag kom iväg, eftersom jag
tänkte låta regnet hindra mig. Sprang upp till stall Dalhem på stora vägen och in bakom
hagarna, och järnvägsbanken hem. Superskönt.
10 poäng till middagen; Stefan gjorde fläskfilé, jättegod sallad och klyftpotatis. Just det,
vitlöksbröd också..
10 minuter innan jag somnade med Vera uppe i vår säng
10 timmar innan jag vaknade på söndagmorgon
Söndag: 2 minuter innan jag ville upp och dricka te. Vera jättegosig och ville bara ligga kvar.
2 skivor rostat bröd till frukost. Smör, marmelad och ost.
2 minuter innan jag var hungrig igen. Är ju van att äta gröt eller fil och mûsli; då klarar man
lite längre
2 timmar kvar innan jag skall ut och ta en ny runda i spåret. Inte lika långt som igår, men lite
mysjogg för att mjuka upp kroppen igen. Blir skönt.
3 hemma i huset: Estrid på fest och Gabbe på fest
3 minuter innan jag somnade på soffan i Stefans knä (när ungarna kommit hem)
Lördag: 10 km joggning. Estrid var med på cykel. Hennes förtjänst att jag kom iväg, eftersom jag
tänkte låta regnet hindra mig. Sprang upp till stall Dalhem på stora vägen och in bakom
hagarna, och järnvägsbanken hem. Superskönt.
10 poäng till middagen; Stefan gjorde fläskfilé, jättegod sallad och klyftpotatis. Just det,
vitlöksbröd också..
10 minuter innan jag somnade med Vera uppe i vår säng
10 timmar innan jag vaknade på söndagmorgon
Söndag: 2 minuter innan jag ville upp och dricka te. Vera jättegosig och ville bara ligga kvar.
2 skivor rostat bröd till frukost. Smör, marmelad och ost.
2 minuter innan jag var hungrig igen. Är ju van att äta gröt eller fil och mûsli; då klarar man
lite längre
2 timmar kvar innan jag skall ut och ta en ny runda i spåret. Inte lika långt som igår, men lite
mysjogg för att mjuka upp kroppen igen. Blir skönt.
lördag 28 april 2012
Tandtroll har inga ögon
Nej, inte med en treårings logik i alla fall.
Efter paketleken igårkväll skulle vi borsta tänder och allt det där man gör innan man går och lägger sig. Och eftersom hon är i varför-fasen, lilla Vera, så kom frågorna nu också; "men varför måste man borsta tänderna då, mamma?" osv. (Ikväll igen)
Vet inte riktigt hur vi kom in på det där med tandtrollen; kanske när hon frågade varför tänderna går sönder om man inte borstar, men när hon frågade hur dom ser ut så svarade jag såklart att de är så små att de inte syns, för det vet ju alla att så är det.
Efter en liten stund säger hon: "Tandtrollen har inga ögon!".
Och det är klart de inte kan ha några ögon, om de inte kan synas.
Tänkte inte på det :)
Efter paketleken igårkväll skulle vi borsta tänder och allt det där man gör innan man går och lägger sig. Och eftersom hon är i varför-fasen, lilla Vera, så kom frågorna nu också; "men varför måste man borsta tänderna då, mamma?" osv. (Ikväll igen)
Vet inte riktigt hur vi kom in på det där med tandtrollen; kanske när hon frågade varför tänderna går sönder om man inte borstar, men när hon frågade hur dom ser ut så svarade jag såklart att de är så små att de inte syns, för det vet ju alla att så är det.
Efter en liten stund säger hon: "Tandtrollen har inga ögon!".
Och det är klart de inte kan ha några ögon, om de inte kan synas.
Tänkte inte på det :)
fredag 27 april 2012
Paketleken - tips till alla er med en treåring på halsen
Köpte en liten present till Vera när vi var på stan idag. Ingenting egentligen, en liten glasnalle i en söt ask, bara för att.
Det var Estrids shoppingrunda, och det var nya ridhandskar och halsband och mobilväskor och grejer, så jag tänkte väl att något litet kan hon väl ha också den lilla.
Men hon tyckte det var lite konstigt, Vera, att få en present som inte var inslagen med snöre. Så när vi kom hem var det inget annat att göra än att ta fram presentsnöre och vira in den lilla asken och så knyta ihop med rosett.
Tvåhundra gånger: "Här Vera, får du en present!!" Mamman jättelycklig på rösten och Vera lika glad och spelat överraskad varje gång hon öppnade. "Vad tror du att det är i paketet, då?" "Jag vet inte!" kom svaret, lika förväntansfullt som om hon verkligen inte vetat vad det var.
Så alltså, vill du roa en treåring i timmar, ta fram en liten ask, en bit snöre som du knyter i rosett, och sen är lyckan gjort. Jag tror du kan skippa glasnallen; det funkar nog med vad som helst du hittar därhemma.
Det var Estrids shoppingrunda, och det var nya ridhandskar och halsband och mobilväskor och grejer, så jag tänkte väl att något litet kan hon väl ha också den lilla.
Men hon tyckte det var lite konstigt, Vera, att få en present som inte var inslagen med snöre. Så när vi kom hem var det inget annat att göra än att ta fram presentsnöre och vira in den lilla asken och så knyta ihop med rosett.
Tvåhundra gånger: "Här Vera, får du en present!!" Mamman jättelycklig på rösten och Vera lika glad och spelat överraskad varje gång hon öppnade. "Vad tror du att det är i paketet, då?" "Jag vet inte!" kom svaret, lika förväntansfullt som om hon verkligen inte vetat vad det var.
Så alltså, vill du roa en treåring i timmar, ta fram en liten ask, en bit snöre som du knyter i rosett, och sen är lyckan gjort. Jag tror du kan skippa glasnallen; det funkar nog med vad som helst du hittar därhemma.
torsdag 26 april 2012
Katten snarkar!
Vår katt låter nu för tiden. Och det är inget rart litet "mjau" då och då; han jamar jämt och ständigt. Men så har han börjat snarka också. När han är vaken, liksom. Ja, när han sover också. Hans nya favorithobby verkar dessutom vara att sova nära mig. Det resulterar i att jag själv får väldigt svårt att sova; dels snarkar han väldigt högt och dels är jag livrädd att han skall sluta andas, för så låter det. Och jag vågar inte sova då, för jag tycker om honom (fast jag inte tycker om ljudet alls, faktiskt har börjat hata), och vill inte att han skall dö. Absolut inte.
Ligger där och känner hur det sticker i skinnet av stress av att han kanske håller på och dör, för det kan verkligen låta så, samt för att jag vet att jag kommer att vara jättetrött imorgon också eftersom jag inte kan somna. För trött för att schasa ut honom eller bära bort honom. Det vill jag ju heller inte göra, för om han nu faktiskt skulle dö så är ju inte det det sista jag vill ha gjort honom; fått honom att känna sig äcklig och oälskad.
Hans andra favorithobby är att tvätta sig i skrevet. Det här är inget nytt; jag kan nästa lova att även en klinisk undersökning skulle visa att han sitter på ett av Sveriges i särklass renaste. Varken du eller jag har en chans här. Nu för tiden låter den här tvättningen han ägnar sig åt jättemycket, och av någon anledning så är det som att på sistone så vill han helst hålla till någonstans i närheten av mig.
Kombinationen av slafset i själva tvättandet och det här glufsiga snarkande ljudet han har lagt sig till med, och som faktiskt är ganska högt, är knappt hanterbart. Om han åtminstone kunde tvätta sig ute, så man slapp höra!
Jag får ont i magen, tänker elaka tankar och får dåligt samvete.
Ligger där och känner hur det sticker i skinnet av stress av att han kanske håller på och dör, för det kan verkligen låta så, samt för att jag vet att jag kommer att vara jättetrött imorgon också eftersom jag inte kan somna. För trött för att schasa ut honom eller bära bort honom. Det vill jag ju heller inte göra, för om han nu faktiskt skulle dö så är ju inte det det sista jag vill ha gjort honom; fått honom att känna sig äcklig och oälskad.
Hans andra favorithobby är att tvätta sig i skrevet. Det här är inget nytt; jag kan nästa lova att även en klinisk undersökning skulle visa att han sitter på ett av Sveriges i särklass renaste. Varken du eller jag har en chans här. Nu för tiden låter den här tvättningen han ägnar sig åt jättemycket, och av någon anledning så är det som att på sistone så vill han helst hålla till någonstans i närheten av mig.
Kombinationen av slafset i själva tvättandet och det här glufsiga snarkande ljudet han har lagt sig till med, och som faktiskt är ganska högt, är knappt hanterbart. Om han åtminstone kunde tvätta sig ute, så man slapp höra!
Jag får ont i magen, tänker elaka tankar och får dåligt samvete.
onsdag 25 april 2012
Kärlek på jobbet
En liten pojke på jobbet, två år gammal, hejdar sig idag, mitt i steget, vänder sig mot mig och säger "Jag älskar dig".
Bara så, klart, inget mer. Fortsatte med det han höll på med.
Rara barn!
Bara så, klart, inget mer. Fortsatte med det han höll på med.
Rara barn!
tisdag 24 april 2012
Vera Varför
Har glömt "varför-perioden". Tror inte heller att den varit riktigt så uttalad hos de andra två som hos den här yngsta. Hon frågar verkligen "varför" i det oändliga. Hur kul som helst. Svårt att svara till slut, bara. Följande utspelade sig i måndags på väg till dagis/jobbet:
V: Det kommer bil, mamma! (hon tar min hand och drar mig mot vägkanten)
Jag: Det är ingen fara, de kör därute på stora vägen.
V: Varför då?
Jag: Tja, det går väl lite fortare då. Än att åka härinne bland husen.
V: Jamen varför, mamma?
Jag: Varför dom kör?
V: Ja, varför?
Jag: De skall väl till jobbet och dagis kanske, precis som vi.
V: Varför då?
Jag: De behöver jobba och tjäna pengar kan jag tro.
V: Jamen varför?
Jag har verkligen försökt att hålla ut längre än henne, men det har hittills varit omöjligt. Idag gjorde vi en cykelutflykt eftersom jag slutade tidigt och vårvädret hade bestämt sig för att vara underbart. Packade med oss lite mellis och tog cykeln utefter järnvägsbanken till skogen. På vägen hem hade hon plockat med sig en kotte:
V: Jag skalar kotten till ekorren, mamma!
Jag: Jaha, vad snäll du är!
V: Ja, men var är den?
Jag: Jag vet inte riktigt; jag har inte sett någon ekorre.
V: Varför då?
Jag: Jag vet inte. Det kanske inte finns någon ekorre just här.
V: Men varför? Den bor ju i granen.
Jag blir full i skratt när jag förstår att det är visan hon har fått sina ekorrkunskaper ifrån: Jo, det förstås. Men den kanske inte är hemma just nu.
V: Men var är den då?
Jag: Hos en kompis, kanske, i en annan gran.
V: Jamen varför, mamma?
I det oändliga.
Gott om tid är bra att ha med småungar!
V: Det kommer bil, mamma! (hon tar min hand och drar mig mot vägkanten)
Jag: Det är ingen fara, de kör därute på stora vägen.
V: Varför då?
Jag: Tja, det går väl lite fortare då. Än att åka härinne bland husen.
V: Jamen varför, mamma?
Jag: Varför dom kör?
V: Ja, varför?
Jag: De skall väl till jobbet och dagis kanske, precis som vi.
V: Varför då?
Jag: De behöver jobba och tjäna pengar kan jag tro.
V: Jamen varför?
Jag har verkligen försökt att hålla ut längre än henne, men det har hittills varit omöjligt. Idag gjorde vi en cykelutflykt eftersom jag slutade tidigt och vårvädret hade bestämt sig för att vara underbart. Packade med oss lite mellis och tog cykeln utefter järnvägsbanken till skogen. På vägen hem hade hon plockat med sig en kotte:
V: Jag skalar kotten till ekorren, mamma!
Jag: Jaha, vad snäll du är!
V: Ja, men var är den?
Jag: Jag vet inte riktigt; jag har inte sett någon ekorre.
V: Varför då?
Jag: Jag vet inte. Det kanske inte finns någon ekorre just här.
V: Men varför? Den bor ju i granen.
Jag blir full i skratt när jag förstår att det är visan hon har fått sina ekorrkunskaper ifrån: Jo, det förstås. Men den kanske inte är hemma just nu.
V: Men var är den då?
Jag: Hos en kompis, kanske, i en annan gran.
V: Jamen varför, mamma?
I det oändliga.
Gott om tid är bra att ha med småungar!
söndag 22 april 2012
Jag - en urkraft
Har inte sprungit på hela vintern. Minns inte ens om jag sprang mycket i somras, men vet att jag bestämde mig redan då för att låta året bli en tid för nedvarvning, inlyssnande, och med heltidsjobb, familj, trasslande höfter och barn har löpningen fått stå tillbaka.
Jag har simmat litegrann, och yogat. Eller, utövat asanor, snarare. Bra för höfterna, hela kroppen och hela mig. Framför allt hela mig. Jag älskar det. Och låter här-i-nuet-varandet bli en del av dagen. Varje dag - asanor eller inte.
Började springa igen för någon vecka sedan nu. På påsklovet var det, förresten. Har sprungit fyra gånger. Tog 7,5km spåret i Svaide idag.
Jag har alltid haft en bra grundkondis; haft nära till suget att träna mer; lite motstånd till att snöra på mig skorna, även efter uppehåll. Men har också tänkt att det avtar väl kanske med åldern; den här gången blir det nog segt att komma igång.
Hade telefonen med mig. Inte för att ha koll på hur fort jag sprang, utan för att jag ville springa mer än fyrtio minuter. Stack iväg. Motstånd i bröstet först, lungorna fortfarande ovana att fyllas till brädden. Fick påminna mig själv att ta det lugnt; målet är att hålla igång även om jag måste gå/springa/gå/springa.
När jag sprungit förbi möjligheten att fega in på 5km spåret och kommit fram till nedförsbackarna kände jag hur jag flög fram. Hade bra fart, och upptäckte att jag faktiskt haft det ett tag. Blev lycklig inuti. Kollade hållningen, sträckte lite till på nacken, skakade ut axlar och händer, tightade till grundspänningen i magen som jag håller för höfternas skull. Allt gott. Ostoppbar vid det här laget - kunde ha sprungit hur länge som helst. Tog nedförsbackarna leende och uppförsbackarna som följer med lätthet.
Jag är en urkraft där jag tar mig fram mellan träden - eller i alla fall en del av en urkraft. Jag flyger fram genom skogen som vinden, just ostoppbar. Ett med barren, jorden, gruset och gräset. Lite blött här och var. Spanar koncentrerat efter torraste stället för fötterna. Springer förbi 3,5km skylten -och inser plötsligt att jag har över hälften kvar. Ojdå. Urkraften mattas lite.
Men det var lugnt. Jag sprang resten av sträckan. Vid 6km skylten hade jag egentligen sprungit färdigt kände jag, men urkrafter ebbar inte ut hur som helst. Kollade hållningen igen, justerade, lät medvetenheten vila i området mellan skuldrorna. Skönt. Hade ett leende inom mig.
Jag gjorde inga yviga vinnargester vid mållinjen, men ökade sista biten, sträckte på mig och log fortfarande. Möttes av två glada ungar: "mamma, mamma, vad snabb du är, och pappa tycker du är jätteduktig!!" Det gjorde inget alls. Korv fanns det kvar från grillningen också.
Livet är gott.
Jag har simmat litegrann, och yogat. Eller, utövat asanor, snarare. Bra för höfterna, hela kroppen och hela mig. Framför allt hela mig. Jag älskar det. Och låter här-i-nuet-varandet bli en del av dagen. Varje dag - asanor eller inte.
Började springa igen för någon vecka sedan nu. På påsklovet var det, förresten. Har sprungit fyra gånger. Tog 7,5km spåret i Svaide idag.
Jag har alltid haft en bra grundkondis; haft nära till suget att träna mer; lite motstånd till att snöra på mig skorna, även efter uppehåll. Men har också tänkt att det avtar väl kanske med åldern; den här gången blir det nog segt att komma igång.
Hade telefonen med mig. Inte för att ha koll på hur fort jag sprang, utan för att jag ville springa mer än fyrtio minuter. Stack iväg. Motstånd i bröstet först, lungorna fortfarande ovana att fyllas till brädden. Fick påminna mig själv att ta det lugnt; målet är att hålla igång även om jag måste gå/springa/gå/springa.
När jag sprungit förbi möjligheten att fega in på 5km spåret och kommit fram till nedförsbackarna kände jag hur jag flög fram. Hade bra fart, och upptäckte att jag faktiskt haft det ett tag. Blev lycklig inuti. Kollade hållningen, sträckte lite till på nacken, skakade ut axlar och händer, tightade till grundspänningen i magen som jag håller för höfternas skull. Allt gott. Ostoppbar vid det här laget - kunde ha sprungit hur länge som helst. Tog nedförsbackarna leende och uppförsbackarna som följer med lätthet.
Jag är en urkraft där jag tar mig fram mellan träden - eller i alla fall en del av en urkraft. Jag flyger fram genom skogen som vinden, just ostoppbar. Ett med barren, jorden, gruset och gräset. Lite blött här och var. Spanar koncentrerat efter torraste stället för fötterna. Springer förbi 3,5km skylten -och inser plötsligt att jag har över hälften kvar. Ojdå. Urkraften mattas lite.
Men det var lugnt. Jag sprang resten av sträckan. Vid 6km skylten hade jag egentligen sprungit färdigt kände jag, men urkrafter ebbar inte ut hur som helst. Kollade hållningen igen, justerade, lät medvetenheten vila i området mellan skuldrorna. Skönt. Hade ett leende inom mig.
Jag gjorde inga yviga vinnargester vid mållinjen, men ökade sista biten, sträckte på mig och log fortfarande. Möttes av två glada ungar: "mamma, mamma, vad snabb du är, och pappa tycker du är jätteduktig!!" Det gjorde inget alls. Korv fanns det kvar från grillningen också.
Livet är gott.
fredag 20 april 2012
Äntligen fredag!
Guuu, så skönt! Känner mig helt utschasad - på ett skönt sätt.
Började veckan med två tidiga morgnar, vilket också innebär lediga eftermiddagar. Älskar mina tidiga morgnar!
Igår började jag inte förrän halv nio, och innan jag kom till jobbet hade jag bakat en nöt/banankaka, varit ute och sprungit, duschat och ätit frukost. Glad i hågen, med en bukett vitsippor och skilla i ena handen och kakan i den andra knallade jag iväg till jobbet.
Imorse gick jag också upp tidigt trots att jag började halv nio igen. Det regnade. Tänkte först gå upp och göra mina asanor medan folket i huset fortfarande sov. Gabbe hade åkt till jobbet; han har praktik nu i två veckor. Men sen ångrade jag mig, såå trött, kröp ner bredvid Vera i varma sköna sängen och somnade om. (Jo, hon sov i våran säng inatt. Den första dock, sedan hon fick en egen. Och hon sov som en stock.)
Det regnade fortfarande när jag gick till jobbet. Hade dragit mig lite för länge innan jag gick upp, men drack te, åt gröt och gjorde mig snabbt i ordning. Vände upp ansiktet mot regnet och lät det vara.
Skön vecka. Skön fredag!
Började veckan med två tidiga morgnar, vilket också innebär lediga eftermiddagar. Älskar mina tidiga morgnar!
Igår började jag inte förrän halv nio, och innan jag kom till jobbet hade jag bakat en nöt/banankaka, varit ute och sprungit, duschat och ätit frukost. Glad i hågen, med en bukett vitsippor och skilla i ena handen och kakan i den andra knallade jag iväg till jobbet.
Imorse gick jag också upp tidigt trots att jag började halv nio igen. Det regnade. Tänkte först gå upp och göra mina asanor medan folket i huset fortfarande sov. Gabbe hade åkt till jobbet; han har praktik nu i två veckor. Men sen ångrade jag mig, såå trött, kröp ner bredvid Vera i varma sköna sängen och somnade om. (Jo, hon sov i våran säng inatt. Den första dock, sedan hon fick en egen. Och hon sov som en stock.)
Det regnade fortfarande när jag gick till jobbet. Hade dragit mig lite för länge innan jag gick upp, men drack te, åt gröt och gjorde mig snabbt i ordning. Vände upp ansiktet mot regnet och lät det vara.
Skön vecka. Skön fredag!
onsdag 18 april 2012
Kom igen nu - hjälp till!!
Den här bloggposten vaccinerar 95 barn
Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.
Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.
Kom igen nu, bli världsförälder om du kan avvara hundra spänn i månaden <3 / Lena
Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.
Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.
Kom igen nu, bli världsförälder om du kan avvara hundra spänn i månaden <3 / Lena
söndag 15 april 2012
Två sekunders njutning
Nej, lite mer vart det. Var först ute och sprang i vårvärmen - hur skönt som helst. Tog av den långärmade och knöt runt höfterna. Lä, skog, fågelsång, sol...
Sen skulle vi ut och grilla korv med ungarna i skogen. Det tog en stund att komma i ordning förstås, men det var fortfarande soligt när vi åkte iväg. Sprang ifatt Vera som stuckit i förväg till grill- och lekplatsen, satte mig på bänken och kände hur solen verkligen värmde, stekte liksom på låren genom jeansen. Instinktivt vände jag upp ansiktet mot solen och njöööööt.
Och sen var det över. Ett stort moln seglade in över oss och lämnade inget hopp om minsta strimma sol att tränga igenom. Kallt vart det.
Men grilla korv är alltid mysigt och ungarna lekte och allt var frid och fröjd trots att vi faktiskt inte var klädda för en vinterutflykt. Vi skippade promenaden och åkte hem direkt. Det kommer många fler dar vi kan promenera på.
Nu har jag gjort dockteaterdockor till ungarna på jobbet imorgon - åh, vad kul det skall bli! Två dockor blev det, båda med tre utbytbara huvuden: jätteglad, jätteledsen och jättearg; allt som behövs för att dramatisera något riktigt spännande kring ett torn av klossar!
Sen skulle vi ut och grilla korv med ungarna i skogen. Det tog en stund att komma i ordning förstås, men det var fortfarande soligt när vi åkte iväg. Sprang ifatt Vera som stuckit i förväg till grill- och lekplatsen, satte mig på bänken och kände hur solen verkligen värmde, stekte liksom på låren genom jeansen. Instinktivt vände jag upp ansiktet mot solen och njöööööt.
Och sen var det över. Ett stort moln seglade in över oss och lämnade inget hopp om minsta strimma sol att tränga igenom. Kallt vart det.
Men grilla korv är alltid mysigt och ungarna lekte och allt var frid och fröjd trots att vi faktiskt inte var klädda för en vinterutflykt. Vi skippade promenaden och åkte hem direkt. Det kommer många fler dar vi kan promenera på.
Nu har jag gjort dockteaterdockor till ungarna på jobbet imorgon - åh, vad kul det skall bli! Två dockor blev det, båda med tre utbytbara huvuden: jätteglad, jätteledsen och jättearg; allt som behövs för att dramatisera något riktigt spännande kring ett torn av klossar!
lördag 14 april 2012
Lyckad natt med "babysittern"
Efter några nätter på yogamattan nedanför Veras säng införskaffade vi äntligen en "babysitter".
Lösningen på våra bekymmer finns som vanligt hos Claes Ohlson!
Till tio över sju sov hon. Och jag lyckades koppla av och fick sova hela natten i vuxensängen. Till tio över sju. Sen for Stefan ner och hämtade henne efter att det bråkat och skrällt i den lilla vänliga mottagaren som därmed signalerat att hon var vaken. Det funkar!
Hon somnade inte om hos oss. Men Stefan gick upp, och jag fick sova någon timme till. Älskar våra helger!
Lösningen på våra bekymmer finns som vanligt hos Claes Ohlson!
Till tio över sju sov hon. Och jag lyckades koppla av och fick sova hela natten i vuxensängen. Till tio över sju. Sen for Stefan ner och hämtade henne efter att det bråkat och skrällt i den lilla vänliga mottagaren som därmed signalerat att hon var vaken. Det funkar!
Hon somnade inte om hos oss. Men Stefan gick upp, och jag fick sova någon timme till. Älskar våra helger!
fredag 13 april 2012
En ledig dag till
Har haft påsklov med ungarna. Underbart. Helt lediga!
Och vi har en dag kvar. Jättehärligt; vilken lyx att ha en hel dag obokad att göra vad vi vill av. Vi har i och för sig hästar bokade till kl 15, men det är inte så roligt väder och vi red ju i onsdags. Annars går det en bio som kanske både Vera och Estrid skulle kunna tänka sig.. bakade och hälsade på farfar gjorde vi igår.. hm..
Gabbe jobbar idag, och hade varken varit intresserad av ridning eller samma film som tjejerna. Han tog bussen fem över sex imorse - skulle ut till Västergarn och bygga.
Å andra sidan kanske vi borde gå till dagis och hälsa på, med tanke på att det blir full fart som vanligt från och med måndag, och Vera inte varit där särskilt mycket på sistone. (Sen nyår.)
Kanske skall vi ta vår sista lediga dag före helgen till att göra absolut inget vettigt alls. På med galonisarna och gå ut och hoppa i vattenpölarna bara. Kanske det vettigaste av allt :)
Och vi har en dag kvar. Jättehärligt; vilken lyx att ha en hel dag obokad att göra vad vi vill av. Vi har i och för sig hästar bokade till kl 15, men det är inte så roligt väder och vi red ju i onsdags. Annars går det en bio som kanske både Vera och Estrid skulle kunna tänka sig.. bakade och hälsade på farfar gjorde vi igår.. hm..
Gabbe jobbar idag, och hade varken varit intresserad av ridning eller samma film som tjejerna. Han tog bussen fem över sex imorse - skulle ut till Västergarn och bygga.
Å andra sidan kanske vi borde gå till dagis och hälsa på, med tanke på att det blir full fart som vanligt från och med måndag, och Vera inte varit där särskilt mycket på sistone. (Sen nyår.)
Kanske skall vi ta vår sista lediga dag före helgen till att göra absolut inget vettigt alls. På med galonisarna och gå ut och hoppa i vattenpölarna bara. Kanske det vettigaste av allt :)
onsdag 11 april 2012
Plötsligt går det upp för en..
Hyrde häst idag. Stall Misteln i Tingstäde åkte vi till, och det var mysigt. Har aldrig varit där förut; det ligger ju inte med vägen direkt. Men det gör ju inget när man har dagen framför sig, så vi stack dit efter lunch och båda tjejerna var jättelyckliga. Ja, jag med såklart. Gabbe vägrade att följa med. Inte ens den hyfsat långa körningen lockade tillräckligt för att väga upp umgänge med hästar.
Hur som helst, solen sken, alla var glada och Estrid red själv medan jag gick bakom och ledde Vera trots att hon tyckte att det var onödigt. Vi struntar i det, mamma, vi struntar. Men nej, mamman ville hålla i ändå fast ungen ville rida själv som storasyster såklart.
Jag sa till Estrid att hon gärna fick trava iväg om hon ville, att hon bara kunde vända och komma tillbaka, för det var bra ridväg och allt. En vacker brunröd islandshäst red hon. Glova. De fann varandra direkt; kärlek vid första ögonkastet.
Det var då det hände: jag gick där med Vera på lilla Loreana i grimskaftet, intet ont anande, och såg den där stora, vackra, duktiga lilla tjejen framför mig dra iväg i behaglig trav. Ingen änglsan, ingen oro, trots att hon inte kände hästen sen förut. Och det slog mig, där och då, att fan nu håller ju hon också på att bli stor.
Hur som helst, solen sken, alla var glada och Estrid red själv medan jag gick bakom och ledde Vera trots att hon tyckte att det var onödigt. Vi struntar i det, mamma, vi struntar. Men nej, mamman ville hålla i ändå fast ungen ville rida själv som storasyster såklart.
Jag sa till Estrid att hon gärna fick trava iväg om hon ville, att hon bara kunde vända och komma tillbaka, för det var bra ridväg och allt. En vacker brunröd islandshäst red hon. Glova. De fann varandra direkt; kärlek vid första ögonkastet.
Det var då det hände: jag gick där med Vera på lilla Loreana i grimskaftet, intet ont anande, och såg den där stora, vackra, duktiga lilla tjejen framför mig dra iväg i behaglig trav. Ingen änglsan, ingen oro, trots att hon inte kände hästen sen förut. Och det slog mig, där och då, att fan nu håller ju hon också på att bli stor.
tisdag 10 april 2012
Mitt nya sovrum?
Vera är verkligen jätteglad över sitt nya rum. Det har ju pratats om det länge, att när utbyggnaden är klar och Gabbe fått sitt nya rum så skall Vera få sitt.
Och nu är vi där. Gabbe inflyttad och lycklig. Stort, vackert ljust rum med garderob med skjutdörrar. Gott så. Och nu är golvet i Veras rum slipat och lackat, Estrids gamla säng är nerflyttad, leksaker på plats och nu är även ekorr-gungan på plats. Supermysigt. Gardinstången skall upp imorgon.
Och hon är så glad. Hon kryper ner i sin säng med sina gosisar, och det är hennes säng och det är bara där hon skall sova. Toppen - precis som det skall vara!
Men jag då? Står som en åsna mitt i natten och undrar vart jag skall ta vägen för att helt säkert kunna vakna om hon ropar mitt i natten. Hennes rum är nämligen på nedervåningen, och vårat på övervåningen. Och jag är livrädd att hon skall vakna och ropa utan att vi hör henne, att hon skall försöka få upp grinden till trappen och göra illa sig, gå ut i köket och få tag i något vasst, eller kanske få upp källardörren istället. My god, så många otäcka saker som kan hända mitt i natten.
Samtidigt vill jag ju inte bära upp henne till oss om hon inte har vaknat av sig själv först. Inte heller vill jag lägga mig och sova hos henne om hon inte först vaknat och bett om det själv. Om hon nu är så trygg och nöjd och sover så gott i eget rum så kan hon ju få göra det, tänker jag. Utan att bli störd av nojiga föräldrar.
Igår slutade det med att jag rullade ut yogamattan på golvet bredvid hennes säng och la mig där. För att finnas där om hon skulle vakna.
Det gjorde hon. Jag tror jag skall köpa en sån där barnvaktsgrej, helt klart!
Och nu är vi där. Gabbe inflyttad och lycklig. Stort, vackert ljust rum med garderob med skjutdörrar. Gott så. Och nu är golvet i Veras rum slipat och lackat, Estrids gamla säng är nerflyttad, leksaker på plats och nu är även ekorr-gungan på plats. Supermysigt. Gardinstången skall upp imorgon.
Och hon är så glad. Hon kryper ner i sin säng med sina gosisar, och det är hennes säng och det är bara där hon skall sova. Toppen - precis som det skall vara!
Men jag då? Står som en åsna mitt i natten och undrar vart jag skall ta vägen för att helt säkert kunna vakna om hon ropar mitt i natten. Hennes rum är nämligen på nedervåningen, och vårat på övervåningen. Och jag är livrädd att hon skall vakna och ropa utan att vi hör henne, att hon skall försöka få upp grinden till trappen och göra illa sig, gå ut i köket och få tag i något vasst, eller kanske få upp källardörren istället. My god, så många otäcka saker som kan hända mitt i natten.
Samtidigt vill jag ju inte bära upp henne till oss om hon inte har vaknat av sig själv först. Inte heller vill jag lägga mig och sova hos henne om hon inte först vaknat och bett om det själv. Om hon nu är så trygg och nöjd och sover så gott i eget rum så kan hon ju få göra det, tänker jag. Utan att bli störd av nojiga föräldrar.
Igår slutade det med att jag rullade ut yogamattan på golvet bredvid hennes säng och la mig där. För att finnas där om hon skulle vakna.
Det gjorde hon. Jag tror jag skall köpa en sån där barnvaktsgrej, helt klart!
Konsten att tala med tonåringar
Jag kan tala med tonåringar. I alla fall min. Konsten är bara att inte låta som att man är dum i huvudet. Du kan du med, om du har en. Om du bara klarar av att låta bli att låta dum i huvudet en liten liten stund. Bara medans ni pratar.
Såhär undviker du alla fallgropar:
1) Ställ inga frågor. Alla frågor kommer att betraktas som dumma och svaren som så uppenbara att de inte behöver uttalas högt. En blick, på sin höjd, betraktas som svar.
2) Kom inte med några påståenden. Det finns ingenting en tonåring inte vet, och alltså kommer du att betraktas som dum i huvudet eftersom du säger saker han/hon redan vet.
3) Ställ inga krav. Krav är skitjobbigt, och fattar du inte det är du onekligen dum i huvudet. Om du är det, så kommer du också att få veta det.
4) Prata inte om hur dagen/kvällen varit, var de varit eller vad de gjort. De är nämligen just ingenstans, gör ingenting och träffar i princip ingen alls. Så fråga inte (se punkt 1)
Såhär förbereder du ett framgångsrikt samtal med tonåringen:
1) Laga mat åt den.
2) Tvätta kläderna åt den.
3) Ignorera alla möjligheter att det kanske finns läxor som skall göras. (se punkt 3 ovan)'
Och nu: Svara bara ja när den frågar efter pengar, om du kan handla åt den eller utföra andra enklare ärenden som du trots allt verkar vara kapabel att utföra. Träna på det här "ja:et" så att det inte låter löjligt, för då kommer du att framstå som dum i huvudet. Tveka heller inte, eftersom all tvekan kan tolkas som att du faktiskt är dum i huvudet som inte vet om du har pengar eller skall till affären eller inte. Ljug aldrig och säg "nej, jag har inga pengar", eftersom den känner på doften att du har det. Har du händelsevis inte det på riktigt, så kanske det är dags att sätta sig ner och fundera på vad du kan dra in på. Så att du kan svara ja på frågan om pengar och därmed också genomfört ett lyckat samtal med din tonåring.
Lycka till!
Såhär undviker du alla fallgropar:
1) Ställ inga frågor. Alla frågor kommer att betraktas som dumma och svaren som så uppenbara att de inte behöver uttalas högt. En blick, på sin höjd, betraktas som svar.
2) Kom inte med några påståenden. Det finns ingenting en tonåring inte vet, och alltså kommer du att betraktas som dum i huvudet eftersom du säger saker han/hon redan vet.
3) Ställ inga krav. Krav är skitjobbigt, och fattar du inte det är du onekligen dum i huvudet. Om du är det, så kommer du också att få veta det.
4) Prata inte om hur dagen/kvällen varit, var de varit eller vad de gjort. De är nämligen just ingenstans, gör ingenting och träffar i princip ingen alls. Så fråga inte (se punkt 1)
Såhär förbereder du ett framgångsrikt samtal med tonåringen:
1) Laga mat åt den.
2) Tvätta kläderna åt den.
3) Ignorera alla möjligheter att det kanske finns läxor som skall göras. (se punkt 3 ovan)'
Och nu: Svara bara ja när den frågar efter pengar, om du kan handla åt den eller utföra andra enklare ärenden som du trots allt verkar vara kapabel att utföra. Träna på det här "ja:et" så att det inte låter löjligt, för då kommer du att framstå som dum i huvudet. Tveka heller inte, eftersom all tvekan kan tolkas som att du faktiskt är dum i huvudet som inte vet om du har pengar eller skall till affären eller inte. Ljug aldrig och säg "nej, jag har inga pengar", eftersom den känner på doften att du har det. Har du händelsevis inte det på riktigt, så kanske det är dags att sätta sig ner och fundera på vad du kan dra in på. Så att du kan svara ja på frågan om pengar och därmed också genomfört ett lyckat samtal med din tonåring.
Lycka till!
Avkoppling i tacoträsket
Hon är rolig, Estrid.
Igårkväll skulle hon och Vera gosa i Veras säng. Nyhetens behag har inte gått ur. Tvättade och borstade, i nattlinne och klara för sängen skulle Estrid läsa sagor för Vera.
Och så glada. "Och du kan bara koppla av, mamma, så fixar jag det här med läsningen. Du kan bara vila och hänga tvätt eller nåt!", meddelar Estrid glatt den utschasade morsan.
Sagt och gjort. Glammigare än så blir det väl inte om man bosatt sig i tacoträsket :)
Igårkväll skulle hon och Vera gosa i Veras säng. Nyhetens behag har inte gått ur. Tvättade och borstade, i nattlinne och klara för sängen skulle Estrid läsa sagor för Vera.
Och så glada. "Och du kan bara koppla av, mamma, så fixar jag det här med läsningen. Du kan bara vila och hänga tvätt eller nåt!", meddelar Estrid glatt den utschasade morsan.
Sagt och gjort. Glammigare än så blir det väl inte om man bosatt sig i tacoträsket :)
lördag 7 april 2012
Första natten i nya rummet
En stor dag i en treårings liv: inatt sover Vera för första gången i egen säng i sitt nya rum.
Gabbe flyttade in i sitt rum för ett tag sen nu, och nu har vi äntligen slipat och lackat golvet i hans gamla rum, flyttat ner Estrids gamla säng och gjort mysigt så att det numera är Veras rum. Lycklig var hon, ivrig, när hon kröp ner med böcker och gosisar och mamman. Rumstrerade och grejade så hon hade oss alla där hon ville.
Hon somnade som en stock. Men inte jag, för en gångs skull. Skön kväll blev det i soffan. Lite HP, lite duscha, lite pyamas och filt.
Gosig Påsk!
Gabbe flyttade in i sitt rum för ett tag sen nu, och nu har vi äntligen slipat och lackat golvet i hans gamla rum, flyttat ner Estrids gamla säng och gjort mysigt så att det numera är Veras rum. Lycklig var hon, ivrig, när hon kröp ner med böcker och gosisar och mamman. Rumstrerade och grejade så hon hade oss alla där hon ville.
Hon somnade som en stock. Men inte jag, för en gångs skull. Skön kväll blev det i soffan. Lite HP, lite duscha, lite pyamas och filt.
Gosig Påsk!
Inställd Påsk
Skulle ha åkt upp till Fårö imorse och firat påsk. Vi skulle ha det jättemysigt; först dit tidigt, komma i ordning i stugan, ut och promenera på stranden i kylan och blåsten och sedan in och äta god påsklunch och leta ägg.
Sen skulle vi ha spelat fotboll, och tjejerna skulle ha lekt på lekplatsen. Helt slut skulle vi ha varit på kvällen, och lyckligt varmrosiga om kinderna knappt orkat tänka på att grilla utan säkert bara ta något litet från lunchen istället.
Imorgon skulle vi ha gått bort till Ullahau och sprungit som tosingar i sanddynerna där. I blåsten och kylan, men solen skulle ha tittat fram, och det skulle ha varit helt ok i alla fall. Frampå eftermiddagen skulle vi ha åkt hem, och känt vad skönt att vara hemma ändå, men vilken skön utflykt vi fick.
Det var tjockt med snö imorse. Blåste ilskna små hårda flingor i sidled. Himlen grågrå utan utrymme för hopp om lättnad.
Vi sköt upp våran utflykt. Det går bra det med. Har fått massor gjort härhemma, och god mat och påskäggjakt med ungarna. Har knappt varit utanför dörren. Det gör inget.
Det är inte hur man har det, utan hur man tar det. Glad Påsk alla!
Sen skulle vi ha spelat fotboll, och tjejerna skulle ha lekt på lekplatsen. Helt slut skulle vi ha varit på kvällen, och lyckligt varmrosiga om kinderna knappt orkat tänka på att grilla utan säkert bara ta något litet från lunchen istället.
Imorgon skulle vi ha gått bort till Ullahau och sprungit som tosingar i sanddynerna där. I blåsten och kylan, men solen skulle ha tittat fram, och det skulle ha varit helt ok i alla fall. Frampå eftermiddagen skulle vi ha åkt hem, och känt vad skönt att vara hemma ändå, men vilken skön utflykt vi fick.
Det var tjockt med snö imorse. Blåste ilskna små hårda flingor i sidled. Himlen grågrå utan utrymme för hopp om lättnad.
Vi sköt upp våran utflykt. Det går bra det med. Har fått massor gjort härhemma, och god mat och påskäggjakt med ungarna. Har knappt varit utanför dörren. Det gör inget.
Det är inte hur man har det, utan hur man tar det. Glad Påsk alla!
söndag 1 april 2012
Om Earth Hour
Alltså, missförstå mig inte; jag gillar Earth Hour. Tycker att det är en bra idé och en fin tanke.
Samtidigt är det något som gnager mig; om det nu är så att vi bryr oss så fantastiskt mycket om planeten vi bor på, borde vi inte göra det varje kväll då? Och varje dag?
Nej, en timme om året släcker vi ner. För att visa att vi bryr oss.
Lite konstigt är det..
Samtidigt är det något som gnager mig; om det nu är så att vi bryr oss så fantastiskt mycket om planeten vi bor på, borde vi inte göra det varje kväll då? Och varje dag?
Nej, en timme om året släcker vi ner. För att visa att vi bryr oss.
Lite konstigt är det..
onsdag 14 mars 2012
Hungrig, hungrig
Kräksjukan har härjat vår familj som en j-vla tornado på en campingplats.
Först ut var Estrid, sen i tät följd Vera och Stefan. Är så grumlig i huvudet att jag faktiskt inte minns vem som föll först. Gabbe och jag trodde nog länge att vi klarat oss, men sen söndagnatt blev Gabbe dålig med.
Sen trodde nog jag länge att jag klarat mig. Tills efter jobbet igår. Hade öppnat på dagis och därför kom jag hem tidigt. Tog Vera till BVC eftersom jag fått en tid för att mäta hennes längt och vikt och få se kurvan (hon har inte gått upp ett gram på ett halvår, men vuxit i längd). Sen kom jag hem, kände mig lite trött. Lite mer trött än vanligt.
Sen tog det väl en tio minuter för mig att förvandlas från vanliga Lena till en pöl av smärta som skakade i frossa och grät för att det gjorde så ont ont ont i kroppen; ryggen framför allt. Jag är verkligen skitdålig på att hantera smärta nu för tiden, jag vill inte och orkar inte ha ont. Står inte ut.
Beklagligt; det bryr sig inte maginfluensan om kan jag säga. Bad Stefan ringa efter en ambulans så dom kunde lägga in mig och ge mig något och väcka mig igen när det var över. Men nej, inte ens det lilla kunde man få.
Nu tror jag att det gett sig. Det har gått ett och ett halvt dygn kanske. Och jag är jättehungrig. Har fortfarande lite ont i kroppen, men det är ingen fara.
Men att man blir starkare av det som inte dödar en, det tror jag inte ett dugg på; känner mig inte ett dugg stark. Tvärtom faktiskt.
Först ut var Estrid, sen i tät följd Vera och Stefan. Är så grumlig i huvudet att jag faktiskt inte minns vem som föll först. Gabbe och jag trodde nog länge att vi klarat oss, men sen söndagnatt blev Gabbe dålig med.
Sen trodde nog jag länge att jag klarat mig. Tills efter jobbet igår. Hade öppnat på dagis och därför kom jag hem tidigt. Tog Vera till BVC eftersom jag fått en tid för att mäta hennes längt och vikt och få se kurvan (hon har inte gått upp ett gram på ett halvår, men vuxit i längd). Sen kom jag hem, kände mig lite trött. Lite mer trött än vanligt.
Sen tog det väl en tio minuter för mig att förvandlas från vanliga Lena till en pöl av smärta som skakade i frossa och grät för att det gjorde så ont ont ont i kroppen; ryggen framför allt. Jag är verkligen skitdålig på att hantera smärta nu för tiden, jag vill inte och orkar inte ha ont. Står inte ut.
Beklagligt; det bryr sig inte maginfluensan om kan jag säga. Bad Stefan ringa efter en ambulans så dom kunde lägga in mig och ge mig något och väcka mig igen när det var över. Men nej, inte ens det lilla kunde man få.
Nu tror jag att det gett sig. Det har gått ett och ett halvt dygn kanske. Och jag är jättehungrig. Har fortfarande lite ont i kroppen, men det är ingen fara.
Men att man blir starkare av det som inte dödar en, det tror jag inte ett dugg på; känner mig inte ett dugg stark. Tvärtom faktiskt.
måndag 27 februari 2012
Skitbra med självscanning?
Jo, jag registrerade mig för självscanning för ett tag sen. Gabbe låg på.
Och det funkade hur bra som helst, och vi hade rätt kul där vi sprang runt och tramsade med lasermojängen.
Men här kommer det:
Igår när jag skulle ta hämta en sån där scanninggrej så gick inte det. Kontakta personalen. Ok. Lätt gjort. Och en av de alltid jättesnälla i personalen kollade, ville ha icakortet, bankkortet. Och här började jag känna mig lite stressad - hemnycklar och körkortet också, kanske?
Det visar sig att det senaste köpet inte gått igenom, att de fyrahundra spännen som skulle ha dragits från kontot inte dragits. Snopet. Lite olägligt också, faktiskt. "Vill du att jag skall dra dom nu?" "Eh, nej, men jag antar att du tycker att det är bäst så."
35 minuter senare är vi något fattigare än vi trodde, men på väg in i affären med en scanninggrej i högsta hugg. Tar några kassar. Inga problem. Borta vid citronerna (3 för 10kr) däremot, visar det sig att scanninggrejen har dött. Men va f..
Gabbe, hjälpsam som alltid, ångar iväg och får tag på en personal och talar om för denne att den jävla grejen inte funkar. Vi hänvisas till kassan. Min mamma som är och hälsar på mig, eller var vid det här tillfället, vill vid det här laget helst inte prata med mig längre eftersom jag ändå bara gnisslar tänder till svar. För er som inte vet det så ligger grönsaksavdelningen och kassorna så långt bort från varandra det bara går.
Väl där så tar en stackars tjej hand om vår scanninggrej och far iväg för att kolla vad felet är. Jag säger stackars, för vid det här laget är jag inte så himla övertygad om att det här med självscanning är det bästa. Jag berättade det för henne också. Hon blir borta en stund. Lite för lång för min smak. Kommer tillbaka med en ny och förklarar snällt att allt vi redan scannat ligger registrerat på den nya och att vi lugnt kan fortsätta handla där vi slutade. Bra - vid kassarna. Bort alltså till citronerna igen och börja om från början.
Skall en dryg timme senare äntligen betala och gå därifrån, ut i friheten igen, eventuellt för att aldrig återvända. Men så lätt går det inte; självklart åker jag på en så kallad avstämning. Det betyder, för er som står sunt och lugnt i en vanlig kö och passar på att tänka mysiga tankar och djupandas, att man blir tvungen att plocka upp allting igen så att de kan kolla att man verkligen fått med allt.
Det var samma stackars tjej som fixade en ny scanninggrej åt oss som kom mig till mötes nu. Hon såg förvånansvärt lugn ut. Men vid det här laget hade frustrationen pyst ur mig och lämnat mig tom och lite slak, som en ballong från kalaset förra veckan. "Det är lugnt, jag skall inte säga något", försäkrade jag henne ändå. Och hon behöll jobbet och kollade mina grejer.
Och jo, allting stämde.
Och det funkade hur bra som helst, och vi hade rätt kul där vi sprang runt och tramsade med lasermojängen.
Men här kommer det:
Igår när jag skulle ta hämta en sån där scanninggrej så gick inte det. Kontakta personalen. Ok. Lätt gjort. Och en av de alltid jättesnälla i personalen kollade, ville ha icakortet, bankkortet. Och här började jag känna mig lite stressad - hemnycklar och körkortet också, kanske?
Det visar sig att det senaste köpet inte gått igenom, att de fyrahundra spännen som skulle ha dragits från kontot inte dragits. Snopet. Lite olägligt också, faktiskt. "Vill du att jag skall dra dom nu?" "Eh, nej, men jag antar att du tycker att det är bäst så."
35 minuter senare är vi något fattigare än vi trodde, men på väg in i affären med en scanninggrej i högsta hugg. Tar några kassar. Inga problem. Borta vid citronerna (3 för 10kr) däremot, visar det sig att scanninggrejen har dött. Men va f..
Gabbe, hjälpsam som alltid, ångar iväg och får tag på en personal och talar om för denne att den jävla grejen inte funkar. Vi hänvisas till kassan. Min mamma som är och hälsar på mig, eller var vid det här tillfället, vill vid det här laget helst inte prata med mig längre eftersom jag ändå bara gnisslar tänder till svar. För er som inte vet det så ligger grönsaksavdelningen och kassorna så långt bort från varandra det bara går.
Väl där så tar en stackars tjej hand om vår scanninggrej och far iväg för att kolla vad felet är. Jag säger stackars, för vid det här laget är jag inte så himla övertygad om att det här med självscanning är det bästa. Jag berättade det för henne också. Hon blir borta en stund. Lite för lång för min smak. Kommer tillbaka med en ny och förklarar snällt att allt vi redan scannat ligger registrerat på den nya och att vi lugnt kan fortsätta handla där vi slutade. Bra - vid kassarna. Bort alltså till citronerna igen och börja om från början.
Skall en dryg timme senare äntligen betala och gå därifrån, ut i friheten igen, eventuellt för att aldrig återvända. Men så lätt går det inte; självklart åker jag på en så kallad avstämning. Det betyder, för er som står sunt och lugnt i en vanlig kö och passar på att tänka mysiga tankar och djupandas, att man blir tvungen att plocka upp allting igen så att de kan kolla att man verkligen fått med allt.
Det var samma stackars tjej som fixade en ny scanninggrej åt oss som kom mig till mötes nu. Hon såg förvånansvärt lugn ut. Men vid det här laget hade frustrationen pyst ur mig och lämnat mig tom och lite slak, som en ballong från kalaset förra veckan. "Det är lugnt, jag skall inte säga något", försäkrade jag henne ändå. Och hon behöll jobbet och kollade mina grejer.
Och jo, allting stämde.
torsdag 23 februari 2012
Guldflingor i bensinen?
Ja, så måste det vara - det finns inget annat rimligt skäl. Tankade för 740 spänn häromdagen. Har fortfarande inte hämtat mig från chocken.
Hädanefter blir det bara etanol för vår del. Det får bli ett löfte; till jorden och vår ekonomi. I omvänd ordning, tyvärr.
Skönt att jag mest går och cyklar dit jag ska. Men jag är ju inte själv i familjen, och ungar vill göra det och det och det. Det skall ridas och spelas pingis och träffas med kompisar och ni vet..
740 spänn.. !
Hädanefter blir det bara etanol för vår del. Det får bli ett löfte; till jorden och vår ekonomi. I omvänd ordning, tyvärr.
Skönt att jag mest går och cyklar dit jag ska. Men jag är ju inte själv i familjen, och ungar vill göra det och det och det. Det skall ridas och spelas pingis och träffas med kompisar och ni vet..
740 spänn.. !
söndag 19 februari 2012
Om "hen" - och andra tramsiga ord
Ja, det tog ett tag men nu har jag tänkt färdigt. Om ordet "hen", som skall användas som pronomen istället för "han" och "hon".
Och jag har kommit fram till att jag är kluven. Mest av allt tycker jag att det är ett fjantigt konstruerat ord som mest av allt får mig att tänka på hönor.
"Snippa" är ett annat fjantigt konstruerat ord som jag har svårt att ta till mig. Mest för att det låter som en förkvinnligad variant av "snopp". Men visst, det är ju bättre än många andra varianter, helt klart! "Springa" funkar annars för mig. Ett ord som beskriver utseendet lite grann på det avsedda, precis som "snopp" kanske med lite fantasi beskriver utseendet på det avsedda. "Snippa", hörde jag på radion en gång, tyckte man var så bra för att det förde tankarna till ordet "snipa", som i "såssnipa". Va???
Men "hen"...
Låt kvinnor vara kvinnor och män vara män precis på det sätt som de själva vill! Visst måste det vara viktigare att låta alla barn och människor, oavsett kön, få tillgång till traktorer, dockor, balett, hockey, ridning, jobb, lika lön, färger och kläder, än att skapa ett pronomen för att göra det oviktigt vilket kön vi har.
Tänker på en annan grej jag läste just om genus; att det är så viktigt för oss att veta om det är en tjej eller en kille vi har att göra med för att vi själva skall veta hur vi skall förhålla oss till dem. Vilket i så fall skulle vara ett bevis för att vi förhåller oss olika till pojkar och flickor. Och att det också är därför vi så gärna vill veta vilket kön den nyfödda bebisen har; det är ju det första vi ofta frågar när någon fått barn - vad blev det?
Men vad skall man fråga då?
Andra ord jag ogillar är "fickla" - fråga mig inte varför, jag bara jätteogillar det. "Juholtare" är ett annat. Inte för att jag är så himla imponerad av Juholts bedrifter, utan för att det känns lite fjantigt faktiskt att han skall behöva med sitt namn stå för hela den mänskliga svagheten att roffa åt sig lite extra när det finns möjlighet. Han är knappast ensam.
Skall jag behöva använda ordet "hen" i förskolan kommer jag förmodligen att söka mig ett annat jobb; jag tror inte att lösningen på könsdiskriminering ligger där. Samtidigt har faktiskt språket väldigt stor makt, och ger samtidigt som det speglar vår värdegrund. Så det är inte helt lätt att bara avfärda idén hur som helst.
Men ändå, så tror jag det är viktigare att jobba med pojkars och flickors lika värde; lära pojkar och flickor att ta för sig, visa hänsyn och respektera varandra än att könsneutralisera ett pronomen och tro att allt är bra sen. Och risken finns att det stannar just där.
Och jag har kommit fram till att jag är kluven. Mest av allt tycker jag att det är ett fjantigt konstruerat ord som mest av allt får mig att tänka på hönor.
"Snippa" är ett annat fjantigt konstruerat ord som jag har svårt att ta till mig. Mest för att det låter som en förkvinnligad variant av "snopp". Men visst, det är ju bättre än många andra varianter, helt klart! "Springa" funkar annars för mig. Ett ord som beskriver utseendet lite grann på det avsedda, precis som "snopp" kanske med lite fantasi beskriver utseendet på det avsedda. "Snippa", hörde jag på radion en gång, tyckte man var så bra för att det förde tankarna till ordet "snipa", som i "såssnipa". Va???
Men "hen"...
Låt kvinnor vara kvinnor och män vara män precis på det sätt som de själva vill! Visst måste det vara viktigare att låta alla barn och människor, oavsett kön, få tillgång till traktorer, dockor, balett, hockey, ridning, jobb, lika lön, färger och kläder, än att skapa ett pronomen för att göra det oviktigt vilket kön vi har.
Tänker på en annan grej jag läste just om genus; att det är så viktigt för oss att veta om det är en tjej eller en kille vi har att göra med för att vi själva skall veta hur vi skall förhålla oss till dem. Vilket i så fall skulle vara ett bevis för att vi förhåller oss olika till pojkar och flickor. Och att det också är därför vi så gärna vill veta vilket kön den nyfödda bebisen har; det är ju det första vi ofta frågar när någon fått barn - vad blev det?
Men vad skall man fråga då?
Andra ord jag ogillar är "fickla" - fråga mig inte varför, jag bara jätteogillar det. "Juholtare" är ett annat. Inte för att jag är så himla imponerad av Juholts bedrifter, utan för att det känns lite fjantigt faktiskt att han skall behöva med sitt namn stå för hela den mänskliga svagheten att roffa åt sig lite extra när det finns möjlighet. Han är knappast ensam.
Skall jag behöva använda ordet "hen" i förskolan kommer jag förmodligen att söka mig ett annat jobb; jag tror inte att lösningen på könsdiskriminering ligger där. Samtidigt har faktiskt språket väldigt stor makt, och ger samtidigt som det speglar vår värdegrund. Så det är inte helt lätt att bara avfärda idén hur som helst.
Men ändå, så tror jag det är viktigare att jobba med pojkars och flickors lika värde; lära pojkar och flickor att ta för sig, visa hänsyn och respektera varandra än att könsneutralisera ett pronomen och tro att allt är bra sen. Och risken finns att det stannar just där.
söndag 12 februari 2012
Uppdatering
Ja, här är en efterlängtad uppdatering av läget i tacoträsket (alltså det är jag som har längtat efter att få uppdatera):
Förkylningarna börjar släppa greppet om familjen. Segt har det varit, men nu ljusnar det!
Vi åker pulka! Det är pulka, varm choklad och ibland korvgrillning i backen. Superhärligt - vilken dag i veckan som helst.
Jag fick just nagellack på mitt fina, vita tangentbord. Fan.
"Utbyggnaden" är snart klar. Den har varit snart klar i evigheter. Men nu är den snart klar. (!)
Jag yogar. Och upptäcker hur glad jag känner mig inuti.
Stressar över pengar. Ovärdigt, jag vet. Men de behövs, och de behövs mer.
Njuter just nu av: tiden med familjen, snön, apelsiner (gud så söta och saftiga), semlor (mina hembakade med hemgjord mandelmassa), soppor (har en ny favorit med morötter, fänkål, lök, vitlök och röda linser. Sjukt god), yoga och slöa pyamashelger.
Lilla Vera verkar ha blivit klonad och ersatt med en illvillig kopia som helst av allt springer och jagar katten och drar honom i svansen och morrhåren. Det medför en del extra jobb när man kommer hem på eftermiddagarna och skall försöka prata med de andra och laga mat... Det blir inte alltid som man har tänkt sig!
Gabbe och hans kompisar firar fredagkväll i palissaderna med pulkaåkning - helt underbart!
Estrid sover gott igen, men fortsätter annars sin färd på den lite skrangliga bron mellan barndom och pubertet. Vill vara liten som Vera och stor som Gabbe. Inte lätt alltid.
Kram!
Förkylningarna börjar släppa greppet om familjen. Segt har det varit, men nu ljusnar det!
Vi åker pulka! Det är pulka, varm choklad och ibland korvgrillning i backen. Superhärligt - vilken dag i veckan som helst.
Jag fick just nagellack på mitt fina, vita tangentbord. Fan.
"Utbyggnaden" är snart klar. Den har varit snart klar i evigheter. Men nu är den snart klar. (!)
Jag yogar. Och upptäcker hur glad jag känner mig inuti.
Stressar över pengar. Ovärdigt, jag vet. Men de behövs, och de behövs mer.
Njuter just nu av: tiden med familjen, snön, apelsiner (gud så söta och saftiga), semlor (mina hembakade med hemgjord mandelmassa), soppor (har en ny favorit med morötter, fänkål, lök, vitlök och röda linser. Sjukt god), yoga och slöa pyamashelger.
Lilla Vera verkar ha blivit klonad och ersatt med en illvillig kopia som helst av allt springer och jagar katten och drar honom i svansen och morrhåren. Det medför en del extra jobb när man kommer hem på eftermiddagarna och skall försöka prata med de andra och laga mat... Det blir inte alltid som man har tänkt sig!
Gabbe och hans kompisar firar fredagkväll i palissaderna med pulkaåkning - helt underbart!
Estrid sover gott igen, men fortsätter annars sin färd på den lite skrangliga bron mellan barndom och pubertet. Vill vara liten som Vera och stor som Gabbe. Inte lätt alltid.
Kram!
lördag 21 januari 2012
Nässpray, alvedon och bisolvon
Jodå, det är lördag i tacoträsket!
Har klarat mig undan förkylningar och annat ända sedan jag började på dagis i höstas. Och det var jag väldigt nöjd med. Men sen strax innan det var dags att börja jobba igen efter jullovet så satte det fart. Lite krasslig först bara, ingen riktig fara utan mest en olustkänsla i kroppen som kunde bero på vad som helst; för lite pengar, kommande mens, väderomslag..
Jag gick tillbaka till jobbet efter en vecka, men då hade jag hunnit besöka farbror doktorn och fått sån där "bredspektra-medicin", som tar kål på allt vad bakterier heter, onda som goda. Mot bihåleinflammation. Inte vad jag vill proppa i mig såklart; vem vill det? Men det gjorde jag i alla fall, i hopp om att det ändå skulle göra mig frisk. Men nehedu!!
Tjejerna var också genomförkylda, men friskade på sig på ett helt annat sätt än mig. Jodå, barnbaciller tar mycket värre på vuxna, förklarade doktorn.
Och nu sitter jag här, förkyldare än någonsin, och ångrar att jag döpte inlägget till "kan bara bli bättre". Snacka om att utmana ödet. Men hör mig nu öde: jag vet att det kan bli värre. En förkylning eller ett par är inte det värsta som kan hända. Men jag hoppas åndå att det blir bättre snart. Du förstår, jag vill vara pigg och frisk, jag hade sett fram emot att fortsätta simma, komma igång med springningen igen, långa promenader med ungarna när vinterkvällarna är såhär jättefina.. så jag menar inte alls att utmana något.
Äh, jag byter rubrik för säkerhets skull.
Har klarat mig undan förkylningar och annat ända sedan jag började på dagis i höstas. Och det var jag väldigt nöjd med. Men sen strax innan det var dags att börja jobba igen efter jullovet så satte det fart. Lite krasslig först bara, ingen riktig fara utan mest en olustkänsla i kroppen som kunde bero på vad som helst; för lite pengar, kommande mens, väderomslag..
Jag gick tillbaka till jobbet efter en vecka, men då hade jag hunnit besöka farbror doktorn och fått sån där "bredspektra-medicin", som tar kål på allt vad bakterier heter, onda som goda. Mot bihåleinflammation. Inte vad jag vill proppa i mig såklart; vem vill det? Men det gjorde jag i alla fall, i hopp om att det ändå skulle göra mig frisk. Men nehedu!!
Tjejerna var också genomförkylda, men friskade på sig på ett helt annat sätt än mig. Jodå, barnbaciller tar mycket värre på vuxna, förklarade doktorn.
Och nu sitter jag här, förkyldare än någonsin, och ångrar att jag döpte inlägget till "kan bara bli bättre". Snacka om att utmana ödet. Men hör mig nu öde: jag vet att det kan bli värre. En förkylning eller ett par är inte det värsta som kan hända. Men jag hoppas åndå att det blir bättre snart. Du förstår, jag vill vara pigg och frisk, jag hade sett fram emot att fortsätta simma, komma igång med springningen igen, långa promenader med ungarna när vinterkvällarna är såhär jättefina.. så jag menar inte alls att utmana något.
Äh, jag byter rubrik för säkerhets skull.
tisdag 10 januari 2012
Om nyårslöften
Pratade med familjen om nyårslöften inför den stundande högtiden. (Det är ju flera veckor sen snart; väntar jag lite till så kommer det vara lätt som en plätt att hålla vilket löfte som helst, för då har året snart gått.)
Har egentligen aldrig hållt på med nyårslöften, men tycker att det är kul att tänka på.
Men det kan vara lite svårt att komma på något bra att lova, tycker jag. Något man verkligen vill förändra. Och jag är lite emot just att de flesta skall gå ut på att bli en bättre människa; ännu duktigare liksom, och ännu fler krav att huka sig under. Man skall sluta med det och börja med det. Det är klart att det måste bero på utgångsläget - för en som misshandlar eller mördar människor är ju det perfekta nyårslöftet att sluta med det, kleptomanen kan ju lova att sluta stjäla och rökarna/snusarna har ju sitt givna löfte att bryta vartenda år.
Men vi andra då? Kan man kanske lova att tycka man är tillräckligt bra? Försöka i alla fall.
Och då menar jag inte att jag och några få till är så duktiga, rökfria, vältränade och bra att vi inte har något att förbättra, absolut inte. Men det vore så skönt att bara få räcka till, och duga som man är. Och om man som jag har ett rätt så dominant överjag, som knappt tillåter att man gläds över en hittad femtiolapp eftersom den får en att känna sig som en tjuv, och tänka att den borde jag ju ha satt in till UNICEF eftersom jag nu ändå plockade upp den trots att den helt klart inte tillhörde mig - säkert går det ett barn och gråter och letar - så måste man kanske istället försöka slå sig lite mer lös. Tillåta sig lite mer, helt enkelt. Sluta bekymra sig så mycket och bara le i trygg förvissning om att det är lugnt.
Men hur formulerar man det vid middagsbordet? "I år skall jag tillåta mig själv lite mer, vara lite mer människa och att göra fel lite mer, utan att mentalt sparka mig själv i röven så himla hårt efteråt." Eller "Det här året skall jag skita lite mer i mitt överjag, skaffa barnvakt lite oftare och ett par riktigt skitsnygga skor!" När ungarna frågar vad man har för nyårslöfte så låter det jättekonstigt om man svarar så. Och så kommer dom att undra varför man lovar så konstiga saker och varför man vill ha barnvakt, tycker man inte om att vara hemma med dom? och jag tycker att dina skor är jättefina, mamma, och så måste man förklara och allt kommer bara låta ännu värre..
För egen del låter det lockande, helt klart... men då har man ju det där överjaget som också formulerar löften parallellt: "I år skall jag inte skrika på mina barn en enda gång", "I år skall jag vara jättesnäll mot Stefan hela tiden, och inte tycka att han är fläng en enda gång", "I år skall jag verkligen städa ur källaren", "I år skall jag inte tappa tålamodet bara för att jag är trött, utan gå och lägga mig jättetidigt jämt så att jag bara kan vara gladgladaregladast", osv.
Och då kom jag på det! Jag kanske skall lova att gå och lägga mig tidigare i år. Åtminstone tre kvällar i veckan. Lycklig över att ha hittat ett hanterbart löfte delade jag med mig av mina tankar till resten av familjen. Tonåringen fnös: "meh, det är ju inte meningen att man skall lova något lätt, det skall ju vara en utmaning; det är ju inte särskilt svårt att gå och lägga sig"
Och det är det ju i praktiken inte, men åh, vad roligt; jag visste inte vad jag skulle säga - snacka om att vi bor på varsin planet; Tonåringsplaneten och Trebarnsmorsaplaneten. Det är helt enkelt inte möjligt att förklara hur det kan vara en utmaning att se till att skramla ihop mer än i snitt fem timmar per natt för en som redan sover underbara typ tjugo timmar per dygn. Men jag vet, att så småningom kommer han att veta vad jag pratar om, även om det kanske dröjer många härliga år tills dess.
Jag har fortfarande inte bestämt mig för ett löfte. Kanske att sluta smygwordfeuda på toaletten.
Eller kanske att börja göra det ännu mer... jag får se..
Har egentligen aldrig hållt på med nyårslöften, men tycker att det är kul att tänka på.
Men det kan vara lite svårt att komma på något bra att lova, tycker jag. Något man verkligen vill förändra. Och jag är lite emot just att de flesta skall gå ut på att bli en bättre människa; ännu duktigare liksom, och ännu fler krav att huka sig under. Man skall sluta med det och börja med det. Det är klart att det måste bero på utgångsläget - för en som misshandlar eller mördar människor är ju det perfekta nyårslöftet att sluta med det, kleptomanen kan ju lova att sluta stjäla och rökarna/snusarna har ju sitt givna löfte att bryta vartenda år.
Men vi andra då? Kan man kanske lova att tycka man är tillräckligt bra? Försöka i alla fall.
Och då menar jag inte att jag och några få till är så duktiga, rökfria, vältränade och bra att vi inte har något att förbättra, absolut inte. Men det vore så skönt att bara få räcka till, och duga som man är. Och om man som jag har ett rätt så dominant överjag, som knappt tillåter att man gläds över en hittad femtiolapp eftersom den får en att känna sig som en tjuv, och tänka att den borde jag ju ha satt in till UNICEF eftersom jag nu ändå plockade upp den trots att den helt klart inte tillhörde mig - säkert går det ett barn och gråter och letar - så måste man kanske istället försöka slå sig lite mer lös. Tillåta sig lite mer, helt enkelt. Sluta bekymra sig så mycket och bara le i trygg förvissning om att det är lugnt.
Men hur formulerar man det vid middagsbordet? "I år skall jag tillåta mig själv lite mer, vara lite mer människa och att göra fel lite mer, utan att mentalt sparka mig själv i röven så himla hårt efteråt." Eller "Det här året skall jag skita lite mer i mitt överjag, skaffa barnvakt lite oftare och ett par riktigt skitsnygga skor!" När ungarna frågar vad man har för nyårslöfte så låter det jättekonstigt om man svarar så. Och så kommer dom att undra varför man lovar så konstiga saker och varför man vill ha barnvakt, tycker man inte om att vara hemma med dom? och jag tycker att dina skor är jättefina, mamma, och så måste man förklara och allt kommer bara låta ännu värre..
För egen del låter det lockande, helt klart... men då har man ju det där överjaget som också formulerar löften parallellt: "I år skall jag inte skrika på mina barn en enda gång", "I år skall jag vara jättesnäll mot Stefan hela tiden, och inte tycka att han är fläng en enda gång", "I år skall jag verkligen städa ur källaren", "I år skall jag inte tappa tålamodet bara för att jag är trött, utan gå och lägga mig jättetidigt jämt så att jag bara kan vara gladgladaregladast", osv.
Och då kom jag på det! Jag kanske skall lova att gå och lägga mig tidigare i år. Åtminstone tre kvällar i veckan. Lycklig över att ha hittat ett hanterbart löfte delade jag med mig av mina tankar till resten av familjen. Tonåringen fnös: "meh, det är ju inte meningen att man skall lova något lätt, det skall ju vara en utmaning; det är ju inte särskilt svårt att gå och lägga sig"
Och det är det ju i praktiken inte, men åh, vad roligt; jag visste inte vad jag skulle säga - snacka om att vi bor på varsin planet; Tonåringsplaneten och Trebarnsmorsaplaneten. Det är helt enkelt inte möjligt att förklara hur det kan vara en utmaning att se till att skramla ihop mer än i snitt fem timmar per natt för en som redan sover underbara typ tjugo timmar per dygn. Men jag vet, att så småningom kommer han att veta vad jag pratar om, även om det kanske dröjer många härliga år tills dess.
Jag har fortfarande inte bestämt mig för ett löfte. Kanske att sluta smygwordfeuda på toaletten.
Eller kanske att börja göra det ännu mer... jag får se..
lördag 7 januari 2012
Picnic i skogen - årets första
Jodå, och jag tvingade med dom stackarna. (Inte Gabbe; han hävdar att han har gjort sin tid i skogen med oss.) Varma kläder i tjocka lager för att hålla blåsten ute är ett måste. Och det blev inte bara ut i skogen på promenad i spåret, utan fika efteråt också. Varm choklad, banankaka och bullar.
Ingen klagade, tvärtom, men jag var nog gladast :)
Ingen klagade, tvärtom, men jag var nog gladast :)
 |
| Det bästa jag vet.. |
fredag 6 januari 2012
Bortskämd så in i bängen..
Jo, det har jag blivit. Hela jullovet har liksom varit mitt. Underbart.
Första dagarna var det ju rätt mycket pyssel med all julmat, städning och allt annat som behöver göras. Behöver nog inte räkna upp allt. Men åh, vad jag älskar dom där veckorna och dagarna före jul. Men jag var ganska mör på julaftonskvällen. Glad men mör.
Sen började det. Med sovmorgon. Åh, vad skönt. Och så har det fortsatt; Stefan har gått upp med Estrid och Vera varenda morgon hela lovet, (Gabbe har konsekvent gått upp allra sist. Med råge.) och jag har fått sova lite till. Hela lovet. Sant.
Och så har jag blivit ompysslad på alla möjliga sätt. Fick ansiktsbehandling, avslappnande ansiktsbehandling, i julklapp. På "Face it". Löjligt skönt. ("Vill du att jag masserar dina händer medan fuktighetsmasken verkar?" är nog mitt favoritcitat den här julen.) Och så mötte jag upp med Stefan efteråt, och vi gick och fikade och fixade lite innan vi hämtade de yngsta och stack hem.
Vi har haft barnvakt flera gånger, faktiskt. Toppen. Och ungarna är hur glada som helst, såklart. Vi brukar annars vara sämst i hela världen på att fixa barnvakt och ta oss en liten stund för oss själva. Vet egentligen inte varför, men det har blivit så. Men nu är vi på gång; här skall bli ändring!
Och vi har varit på bio både jag och Estrid och jag och Stefan (ni ser att jag håller mig framme så fort det är något kul på gång), nyårsfesten var toppen och teet har varit klart varenda morgon när jag kommit upp.
Vet bara inte hur jag skall ta mig tillbaka till vardagen igen.
Första dagarna var det ju rätt mycket pyssel med all julmat, städning och allt annat som behöver göras. Behöver nog inte räkna upp allt. Men åh, vad jag älskar dom där veckorna och dagarna före jul. Men jag var ganska mör på julaftonskvällen. Glad men mör.
Sen började det. Med sovmorgon. Åh, vad skönt. Och så har det fortsatt; Stefan har gått upp med Estrid och Vera varenda morgon hela lovet, (Gabbe har konsekvent gått upp allra sist. Med råge.) och jag har fått sova lite till. Hela lovet. Sant.
Och så har jag blivit ompysslad på alla möjliga sätt. Fick ansiktsbehandling, avslappnande ansiktsbehandling, i julklapp. På "Face it". Löjligt skönt. ("Vill du att jag masserar dina händer medan fuktighetsmasken verkar?" är nog mitt favoritcitat den här julen.) Och så mötte jag upp med Stefan efteråt, och vi gick och fikade och fixade lite innan vi hämtade de yngsta och stack hem.
Vi har haft barnvakt flera gånger, faktiskt. Toppen. Och ungarna är hur glada som helst, såklart. Vi brukar annars vara sämst i hela världen på att fixa barnvakt och ta oss en liten stund för oss själva. Vet egentligen inte varför, men det har blivit så. Men nu är vi på gång; här skall bli ändring!
Och vi har varit på bio både jag och Estrid och jag och Stefan (ni ser att jag håller mig framme så fort det är något kul på gång), nyårsfesten var toppen och teet har varit klart varenda morgon när jag kommit upp.
Vet bara inte hur jag skall ta mig tillbaka till vardagen igen.
söndag 1 januari 2012
Tänk om...
Tänk om 2012 kunde bli året då:
I vilket fall skall jag fortsätta min strävan att vara i häret och nuet. Hösten som gick var fantastisk - mest av allt tack vare att jag hade möjlighet att ta mig tid att uppleva den.
Så vill jag leva!
- utbyggnaden verkligen blir klar
- jag lär mig baka makroner (måste köpa en mandelkvarn; jag tror det kan vara där det går snett)
- jag kommer igång och springer igen
- jag tar mod till mig och slår ut väggen i köket
- kvällspromenaderna verkligen blir av igen - åtminstone fyra kvällar i veckan.
- kommunen (staten egentligen) fattar vad en förskollärare (eller vilken lärare som helst) är värd, och ger oss en löneförhöjning med minst 100%
- vi får fortsätta att älska varandra, gnälla, uppmuntra, tröttna, glädjas och växa med varandra. Hela familjen. Precis som förut.
I vilket fall skall jag fortsätta min strävan att vara i häret och nuet. Hösten som gick var fantastisk - mest av allt tack vare att jag hade möjlighet att ta mig tid att uppleva den.
Så vill jag leva!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)