Ska jag skjutsa dig?

Ibland pratar man utan att tänka efter. Det går för fort.

Hade suttit med Vera i famnen ett tag. Efter middag, efter lång dag på dagis. Hon ville bara sitta med händerna i mitt hår. Napp. Lugnt. Annars springer hon runt och petar katten i öronen och såna saker. Det är typ hennes sätt att säga "sätt dig med mig!!". Så det gjorde jag. Till kattens stora lättnad.

Vi tittade på Mullvaden, hennes älsklingsfilm efter lilla spöket Laban. Såå skönt. Jag behövde det lika mycket som hon.

Sen skulle Estrid och jag ut och gå. Alla behöver få sitt. Så när Stefan kom så fick han ta Vera, och jag och Estrid tog en powerwalk ner till affären. Tränade gångertabeller och pratade om kattungar och allt dom behöver. Hon hade läst en bok om katter i skolan.

Gabbes kompis satt där på ett staket, så vi morsade och sa "hur är det", och "jodå, fint" och så. Och jo, det var väl bra med honom också. Han försökte få tag på skjuts hem. Gick inget vidare. Han bor typ 15 km bort. "Ska jag skjutsa dig?" Där kom det - pang bara! Ren reflex.

Fast det var inget superläge precis, för alla barn under tio i familjen skulle gå och lägga sig och tvättas, borstas och gud vet allt som skall göras innan ungar sover. Sagor och grejer vill dom ha. "Jag ska bara in och köpa mjölk så kommer vi hem sen. Du kan gå före hem om du vill; Gabbe är hemma."

Och Gabbe blev ju glad, såklart, för han fick ju köra en vända till idag. Älskar verkligen att köra bil. Och kompisen kom hem, så han var ju också glad. Tjejerna hade pyamasparty och hoppade i sängen när jag väl kom hem, så dom var också jätteglada. Stefan var väl sådär glad. Tror han hade tänkt sig det hela lite annorlunda.

Fast han tar en dusch nu, och så skall jag göra gott te till honom så då blir han också glad. Och vad skulle jag säga? "Jamen lycka till då - hoppas du får skjuts hela långa vägen hem innan det blir mörkt och kallt. Vi ses!"

Nej, det gör man faktiskt inte. Inte om man skall kunna sova sen.