Jag, mig och mitt

Är det ett sånt samhälle vi går emot? På något vis tycker jag att jag-centreringen blir tydligare och tydligare.
Men det kanske har varit såhär hela tiden, fast jag inte har märkt det.

Konstigt i så fall, egentligen, eftersom vi tillbringar alltmer tid i grupp. Det är väl ganska få ett-tvååringar i Sverige som inte går på dagis och får lära sig att visa hänsyn, vänta på sin tur och kompromissa. Förstå att alla inte kan få sin vilja igenom samtidigt, eftersom det måste funka för gruppen. Teoretiskt sett borde vi vara fullfjädrade gruppindivider vid tre års ålder. Och ändå...

Var ute i skogen i över en timme idag. Guldskimrande vårsol, fortfarande översållat av vitsippor, fem hästar med unga ryttare, euforiska över att just där och då förenades fantasi och verklighet. Trodde jag i alla fall. Och så jag och en kompis till Estrid. Vi gick, kompisen och jag. Och sprang när de travade. Underbart! Varmt! Tjejkompisen väldigt tapper som kämpade på utan ett gnäll.

Ridskolläraren sur efteråt. Återhållsamt förbannad, till och med. "Konstigt att det aldrig någonsin kan vara bra!" börjar hon när de flesta har gett sig av (vi är alltid sist kvar jag och Estrid). Efter en stund förstår jag att några varit missnöjda med takten på uteritten, och istället för att vara glada över att äntligen få komma ut i skogen som de önskat varit griniga över att man inte fått galoppera, eftersom alla i gruppen inte vågade galoppera utomhus. 

Men det kanske är därför? Kanske måste vi från allra första början lära oss att stå tillbaka för andra så till den milda grad att det enda vi efter ett par år i systemet har lärt oss är att hävda oss själva och våra egna behov och önskningar. Fort och högljutt innan någon annan hinner före.

Vi kanske borde se över hur vi löser saker och ting i samhället.

En grej jag läste gjorde mig så arg att jag nästan grät när Vera var nyfödd och jag tänkte att aldrig aldrig aldrig att jag lämnar in henne på dagis; en artikel om hur få föräldrar det var som visat intresse för vårdnadsbidraget, alltså möjligheten att fortsätta stanna hemma med sina barn istället för att lämna dem på dagis. I tre år. Underbart! Men för 3000 i månaden?? Vem i hela landet klarar sig på ett sånt tillskott förutom Fredrik och Filippa, typ? Inte någon av de jag känner i alla fall.

Hur kan man gå ut med ett sånt erbjudande, och sen säga att det inte finns intresse att vara hemma med sina barn? Jag är helt övertygad, bortom alla tvivel, att man skulle kunna avlöna hemmavarande föräldrar riktigt bra, låta det bli pensionsgrundande att ta fullt ansvar för sin avkomma (för att höja statusen), och fortfarande tjäna en grym massa pengar på det i långa loppet i inbesparade samhälleliga insatser som kan dyka upp senare i livet.

Dessutom borde man kunna få spara föräldraledighet upp till dess att ungarna är 16 eller så. Tänk vilken lättnad att kunna ta ut ledighet om barnen behöver stöttas lite senare i livet. Och det händer att de behöver det. De kanske blir mobbade. Deprimerade. Eller mobbar, så att man borde vara med i skolan. Tänk att kunna stanna hemma från jobbet och stötta om om man misstänker att ens unge är på väg att glida snett på nåt vis. Visa att man bryr sig om. Tänk så skönt för ungen.

Helt säker på att det också skulle medföra enorma besparingar, både i pengar och annat.

Man måste förstås våga tänka längre än fyra år i taget.