Var ute och gick, jag och lilla Vera. Runt Kungsgården bara, bland åkrar och hagar. Kom bort till lammen, och dom gillar hon att titta på såklart. På ett ställe växer det brännässlor precis vid stängslet, så jag ville inte att hon skulle gå dit.
"Du får inte gå fram dit, för det där är brännässlor; dom bränner man sig på", säger jag som den skolfröken jag är och pekar, glad att jag kan lära henne det här innan hon rör vid dom. Hon tvärstannar, ganska olikt henne. Vill hon någonstans så brukar hon gå dit. Då kom jag på; det är klart hon tvärstannar - bränt barn skyr te och allt annat man bränner sig på såklart. "Mm, bränner sig. Åka lasarettet." Klok som en bok.
"Ja, fast inte så farligt", försöker jag förklara och anar att det här kommer bli trassligt, "men det gör lite ont. Man behöver inte åka till lasarettet." Samtidigt har en liten fjäril landat bland brännässlorna. Vi sitter på huk helt nära och tittar vad fin den var. "Fjäril bränner", säger Vera. Jag tänker att hon är orolig för fjärilen och lugnar att det verkar det ju inte som den gör eftersom den sitter där i godan ro, så vi kommer överens om att det gör den inte, och att vi som är människor bränner oss på nässlorna. "Men inte så farligt. Man behöver inte åka ambulansen."
"Bränn-fjäril", konstaterar hon då. Just som jag trodde att vi kunde gå vidare i trygg förvissning att det enda som behövs om man nu skulle bränna sig på brännässlor är blåsa lite och ett plåster. Plåster?
Men Vera framhärdar med sin brännfjäril och jag inser att hon tror att det är fjärilen som bränns.
Vi går därifrån. Det kan vara så att hon fortfarande tror att det är fjärilarna som bränns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar