Jag lovade mig själv när jag var barnledig att jag skulle till varje pris försöka hålla kvar den där känslan av att vara i nuet även när jag börjat jobba. Jag gillar inte det där att hela tiden vara en eller ett par veckor fram i tiden, att jaga på för att hinna med allt så man nästan inte andas ibland. Men jag älskar när en dag får kännas som en hel dag; när man är i nuet från morgon till kväll.
Det höll ett tag. Och sen lite till och från. Nu är det helt kört - ytandas, och så stressad att jag mår illa ibland. Tusan; jag vill inte ha det så, och samtidigt är det så mycket man skall hinna med. Och vill hinna med.
Det kanske är lika för alla, vad vet jag? Det låter i alla fall så när man pratar med folk, tycker jag. Och så är det väl; oavsett vad man gör är väl allt runtomkring detsamma om man har lyckan att ha några ungar, jobb, avbetalningar och allt sånt; hämtning, lämning, middag, tandborstning och saga och fort i säng och upp igen och iväg.
Och sådär håller det på. Vecka ut och vecka in tills åren bara susat förbi.
Och mitt i det där måndag-fredag-måndag-fredag-oj, är den här terminen redan slut den med? så tänker jag allt oftare på att det är inte arbetsveckorna som flyger iväg och försvinner innan vi ens hunnit hälsa på varandra, det är mitt liv!
 |
| Stanna och lukta på blommorna! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar