Första semesterdagen brukar vara en omtumlande dag av lycko- och stresskänslor. Lycka över att ha rott ännu ett läsår i land, vinkat hejdå och kramats i Almedalen med alla glada ungar som äntligen, äntligen släpps fria ur skolans krävande band, att ha nästan sextio dagars välförtjänt ledighet framför sig. Nästan sextio dagar tillsammans med sin egen familj, sköna morgnar och långa kvällar och kanske också där någonstans en liten stund även till sig själv.
Euforin brukar blandas med en sorts konstig semesterstress; tiden bara flyger ju fram - tänk om jag inte hinner njuta, komma ner i varv, ladda om... tänk om det bara blåser till så är det augusti och dags igen...
Konstigt egentligen. Vet inte om det är vanligt att man känner så. Men det brukar ge sig. Och jag brukar hinna både njuta och komma ner i varv.
I år är det lite annorlunda. Jag är inte riktigt färdig än. Skall på avslutningsmiddag ikväll med mina sexor som skall vidare till högstadiet. Det är några riktigt kloka föräldrar som bjudit in till ännu en sista kväll för samvaro och avslut. Mycket är jag inte särskilt stolt över, men jag är oerhört stolt över att stå med på deras inbjudningslista. Tusen, tusen tack!
Kanske infinner sig den där semesterkänslan om några dagar. Kanske redan ikväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar