Jag hade en låtsaskompis när jag var liten. "Pinnen" hette han. Vi lekte aldrig, inte vad jag kan minnas i alla fall. Däremot dök han lägligt upp när jag hade gjort något otyg. Framförallt tuggade jag på mitt guldhjärta; en doppresent som hängde i en guldkedja runt halsen. Det är alldeles platt och buckligt. Men det var inte jag. Kan fortfarande minnas övertygelsen: Det var Pinnen. Han repade en och annan skiva också, vill jag minnas.
Estrid tog det hela till en helt ny nivå. Dom hette just ingenting; hon pratade alltid om dem som "min låtsaskompis". Dom bodde uppe på vinden. Med sina kusiner. Och deras låtsaskompisar.
Hon hade dem länge också. Var säkert runt sex år eller så när hon tappade kontakten med dem.
Hon pratade alltid om dem som om de var fullt verkliga. Men vi behövde inte duka till dem och hålla på. De behövde ingen egen plats i soffan.
Till saken hör att hon alltid har haft många riktiga kompisar också. Hon har alltid varit väldigt social, och väldigt snäll, vilket har gjort att hon är en omtyckt kompis. Jag trodde nog förut att låtsaskompisar var för sådana som inte hade en riktig kompis. Som när Alfons hade Mållgan, ungefär. Gabbe hade inga låtsaskompisar alls, och klarade sig fint ändå. Så det är ju tydligt att det finns alla varianter.
En kväll kröp Estrid omkring på golvet i vardagsrummet, som om hon letade efter något. Vi satt väl och pratade och så, men efter en stund frågade jag vad hon letade efter. "Min låtsaskompis kusins osynliga ring". Ja just det, den ja!
Man får skylla sig själv om man frågar.
Och jo, jag hjälpte till att leta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar