Läste just ett inlägg av en tjej som fått diagnosen adhd idag, och lyckligt stoppat i sig sitt första piller som skall hjälpa henne att hantera livet lite lättare. Och jag går ju igång, så jag kan inte låta bli att skriva om det jag också. Jag är glad för hennes skull, för hon verkade glad över att äntligen få en chans att få kontroll över sig och sitt liv, men blir också tokförbannad på att hon behövt vänta så länge på klara besked.
Två olika utredningar gjordes på henne under hennes grundskoletid, och båda visade att hon inte hade adhd. Alltså fick hon heller ingen förklaring, och antagligen heller ingen förståelse för sitt beteende. Hon beskriver sin skoltid som ett rent helvete. Skolkade hela åttan och hoppade av skolan i nian.
Vidare beskriver hon sig själv, som elev, som dum i huvudet. Nu, äntligen, förstår hon varför hon inte kunde ta till sig kunskap som alla andra. Nu, när hon är vuxen. Och nu, äntligen, förstår hon också sina utbrott och sin ilska. Hon blir en fara för sig själv, skriver hon, eftersom hon inte bryr sig om ifall hon skadar sig själv när hon blir arg och förstör saker. Och nu, äntligen, kan hon förhoppningsvis få hjälp.
Undrar hur många sådana här tjejer det sitter i våra skolbänkar. Och hur många killar. Även om mer forskning har gjorts på killars adhd, och de är lättare att upptäcka eftersom de oftare blir utåtagerande i större utsträckning än tjejer, så passerar nog en och annan kille genom systemet också utan hjälp.
Vilket svek!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar