Mitt oturliga inre - om infertilitet

"Jo, så om ni vill ha fler barn så är det nog provrörsbefruktning som gäller"  sa doktorn och konstaterade att min enda välfungerande äggledare inte satt på samma sida som min enda välfungerande äggstock. Illa. Men provrörsbefruktning hade vi försökt, och det gick ju inte så bra. Det var dessutom en skitjobbig process som vi bestämt oss för att inte gå igenom igen. Plus att vi fått Estrid på vanligt traditionellt vis medan vi höll på med den andra omgången provrörs-försök. Och så hade jag Gabbe sedan tidigare, så två barn hade jag i alla fall lyckats skramla ihop med mitt oturliga inre. "Ja, jojo, sa doktorn" och viftade bort det som om jag bara hittade på alltihop och egentligen hade stulit barnen. "Men vill ni vara säkra så är det nog det enda alternativet.".  Jag hade frågat lite om akupunktur och sånt. Speciella teer, kanske? Nehej, men för oss var provrörsbefruktning inget alternativ längre.

Stefan sa en gång, på en fest faktiskt, att jag var den elakaste han någonsin träffat. Ett förtjusande resultat av mitt mixtrande med hormoner. Säkert med rätta, för jag var rasande ibland, kommer jag ihåg. Mest på honom, eftersom han slapp hålla på och bli elak och arg av hormonspray och sprutor. Dessutom hade själva insättandet av de befruktade äggen gjort så fruktansvärt ont, för att inte tala om utplockandet av äggen. Jamen!!  Varför är det ingen som berättar om det? Först preparerar man äggen så de blir stora som golfbollar, går runt och känner sig som en höna ready to explode, och sen petar dom hål inifrån så att de skall kunna få tag på de rackarna. Jag tiggde och bad om så mycket smärtstillande att jag vid ett tillfälle bad sköterskan kolla ordentligt att jag andades hela tiden, för det kändes som om jag skulle sluta.

Och ändå var jag beredd att gå igenom det igen innan vi fått Estrid, men dock inte efter. Fast så är det nog när man vill ha barn, tror jag; man är nästan beredd att gå hur långt som helst. Och mitt under den andra behandlingen; det var när jag skulle börja med sprutorna, så visade det sig att jag var på smällen. Konstigt, va? Men efter Estrid så fick det vara. Vi trodde såklart att vi skulle få barn på löpande band när hon väl visat vägen, men även utan det så bestämde vi att vi inte ville riskera skilsmässa pga av hormonsprayer. Man måste ta hand om dom man har också, eller hur.

Nästan åtta år fick vi vänta på lilla Vera, och då hade vi både tröttnat på att hoppas och gett upp. Och det är precis det som skall till, sägs det ju. Att man struntar i det och tänker på nåt annat. Men hur gör man det medvetet? "Ok, allt jag önskar i hela livet är en unge (till) men nu skall jag strunta i det. Genuint strunta i det, så kanske det händer." Jo, fint.

Men vet ni, det gjorde inget att det dröjde.