Tack snälla Eva Bofride och alla ni andra, utöver Skolverket, som så ivrigt talar om för oss i skolan vad vi skall lägga våra resurser på. Vad som är viktigt.
Den här gången är det alltså Bofride som i dagens GT talar om för oss att det är sex- och samlevnad som är det viktigaste i skolans uppdrag, och att om man behöver lösa ekvationer när man är vuxen kan man lära sig det då istället för att tvingas lära sig det i skolan. Hon påstår vidare att det i varje skola runt om i Sverige borde finnas åtminstone några personer som kan ta på sig uppgiften att undervisa i sex- och samlevnad.
Om jag fattar det rätt så tycker alltså Bofride att människor som eventuellt inte har någon som helst pedagogisk utbildning i ämnet handskas med undervisningen av det som hon anser vara det allra viktigaste. Och detta skall minska antalet tonårsaborter. Va?
Bara för att man själv kan göka och förhoppningsvis är smart nog att (åtminstone oftast) använda kondom vid tillfälliga förbindelser så är det ju inte helt säkert att man automatiskt också kan undervisa barn i ämnet sex och samlevnad. Det är nämligen inte samma sak.
Barn och ungdomar vill veta var gränsen går. Mellan bra och dåligt. Säkert och osäkert. Mycket och lite. Rätt och fel. Det och det. Att undervisa i sexualkunskap och samlevnad innebär också att röja i den uppsjö av ord, begrepp, föreställningar, förväntningar och fördomar som barnen har med sig kring det här. "Kunskaper" de bland annat fått med sig via Sex and the City, Big Brother och Paradise Hotel.
Det gör det här ämnet till ett av de svåraste som finns att hantera, tror i alla fall jag, och är förmodligen också en av anledningarna till att många ryggar lite grann för att ansvara för det, om man saknar utbildning.
Och jag kan inte heller låta bli att undra; var i hela världen har föräldraansvaret tagit vägen? Jag reagerar jättestarkt både som förälder och lärare. Det är ju som om ingen längre mäktar med! När föräldrarna inte pallar med skyller de på skolan och det bristande engagemanget och ansvaret där, och när skolan inte räcker till skyller de på hemmet och det bristande engagemanget och ansvaret där. Och medan hem och skola håller på att skylla på varandra växer barnen upp någonstans mittemellan, där de själva sätter normer, regler och förhållningssätt.
Varför kan inte föräldrarna ansvara för att barnen uppfostras med en sund inställning till sexualitet? När blev hela det ansvaret skolans? När hände det här? När blev det t ex skolans ansvar att se till att barnen inte mobbar varandra på internet? Det här är frågor jag ställer på största allvar eftersom tonen i t ex media ofta anger att det är skolans ansvar. Naturligtvis finns det också med i läroplanen; det ingår ju i hela värdegrunden som skolan vilar på. Men inte bara skolan, eller hur!? Skolan delar väl värdegrund med hela det demokratiska samhället. Där också föräldrarna bor.
Jag vet att många inte träffar sina barn så mycket att man hinner prata om de här sakerna, för det är fotboll, dans, basket, kompisar och läxor. I säng i tid och upp och iväg. Men då måste vi kanske skapa tid att vara tillsammans med våra barn. Vara med dem och prata med dem. Kräva motprestationer; om du skall ha tillgång till datorn/mobilen/liknande så förväntar jag mig att du inte använder dem som mobbningsverktyg.
Det kan inte vi i skolan göra. Som lärare kan jag tyvärr inte säga att "Du har varit med och mobbat en klasskamrat via skype, så nu säljer jag datorn som jag sa att jag skulle".
Att sex och samlevnadsundervisningen i skolan behöver förbättras är jag dock helt med på. Många lärare behöver kompetensutveckling och utbildning om de skall klara uppdraget på ett bra sätt. Men vi måste komma ihåg hur mycket föräldrarna betyder; om det inte finns hyfsat sunda värderingar med från grunden spelar det tyvärr inte alltid särskilt stor roll vad lärarna säger.
Jag tror vi måste börja hjälpas åt, hemmet och skolan, bli lite ödmjuka inför varandras förutsättningar och sluta lassa över ansvaret på varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar