Spontana känslor av lycka poppar upp. Vid oanade tillfällen och allt oftare. När jag svischar iväg på cykel med min yngsta unge bakpå. På väg till affären för att köpa (ännu) mer mjölk.
När jag står och steker massor med pannkakor en vanlig onsdag.
När jag viker tvätt ibland. Jo, faktiskt igårkväll när jag tog hand om en mellanstor hög jag vräkt upp på sängen så bubblade det till inuti. För det fanns ingen stress med. Jag kunde göra det jag skulle bara. Tröja för tröja och trosa för trosa. Så skulle jag vilja ha det jämt. Så ostressat, alltså.
Jag kan fortsätta; när jag och Gabbe faktiskt lyckades fixa hans baklyse. När han bjöd mig på glass häromdagen utan att ens fråga om jag ville ha.
När jag ser min man röja runt i köket för att kolla vad som behövs mer till middagen som jag var så sugen på. Han brukar fixa, men det är inte alltid jag har tillräckligt med utrymme inuti för att se, och ta till mig, att här står faktiskt en hel karl som är ständigt beredd att göra vad han kan för att göra mig glad. Dag efter dag.
När Estrid och jag har en stund på tu man hand och jag hinner lyssna in och besvara alla hennes tusen funderingar.
Blev nästan lite orolig först; kände inte igen det. Inte för att jag inte är lycklig. Mer för att jag är mer van att spontana känslor av stress, frustration och otillräcklighet poppar upp. Men kanske har jag faktiskt varit ledig tillräckligt nu. Inte för att jag inte vill vara ledig mer. Mer att jag har nått upp på plus igen.
Underbara, underbara ställe att vara på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar