Funderar på det här med genus, efter en och en halv vecka på dagis.
Det yngsta barnet på min avdelning fyllde ett tidigt i somras, och det äldsta är väl två och ett halvt ungefär. Sanslöst rara barn. Deras tillit till oss vuxna är enorm, men jag tänker inte skriva nu om hur underbart gosiga dom är och hur mycket kul vi har och hur mycket det kan låta när de inte orkar sitta kvar vid matbordet längre.
Genus, var ordet.
Såvitt jag kan se så skiljer sig inte det könstypiska beteendet det minsta från ettåringar till de mellanstadiebarn jag varit van vid att jobba med, och det får mig att häpna igen och igen. Precis som i klassrummet så sköter sig flickorna i mycket större utsträckning själva, medan pojkarna kräver mycket mer uppmärksamhet, underhållning och passning.
Nu är flickorna i den här gruppen lite yngre än pojkarna, men jag tror faktiskt inte att det är åldern som är den avgörande faktorn här. Och jag undrar: har man verkligen under den här korta levnadstiden hunnit prägla barnen så till den milda grad, eller ligger det manliga/kvinnliga beteendet i generna???
Jag läste boken "Tusen gånger starkare" för länge sedan nu, och tänkte att "men gud, den här boken borde ju alla i förskolan läsa!!". Men hur gör man för att bryta mönstret? Hur får jag lilla flickungen 1,5 år gammal att höja rösten och ta för sig?
Finns det annat man kan göra än att hålla tillbaka de framfusiga och släppa fram de mer tillbakadragna? Eller att uppmana de tillbakadragna att hålla sig framme, och hjälpa dem att förstå att de också har lika rätt att vara först till gungan. Hålla tillbaka dem ibland som alltid kastar sig fram först. Jämna ut det litegrann, så att alla får samma chans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar