Min lilla Vera går på avdelningen bredvid, och jag har förberett henne på det nya genom att prata med henne och berätta hur det kommer att bli. Den här veckan har vi fått praktisera.
Första dagen hon fick se mig på gården trodde hon såklart att vi skulle gå hem. "Minmamma-minmamma-minmamma" ramsar hon som ett mantra glad i hågen. Men vi skulle ju inte hem, utan bara ut och gunga. Eftersom vi hade pratat om det så kunde jag påminna henne, och det var helt ok. Hon lekte med glatt med oss istället.
När vi skulle gå in och äta lunch tyckte hon däremot såklart att vi skulle gå in tillsammans: "Annars blir jag arg på dig, mamma". Tja det vill man ju inte vara med om, men så fick det bli. Inte blev hon arg heller, utan tog Eva-Lenas hand som vi kommit överens om, med förståelsen att jag skulle gå in till mitt och hon till sitt. "Men sen när vi skall gå hem, då kommer jag till dig igen!", gjorde jag tydligt.
"Och då springer jag till dig", lovade hon. Härligt!
Tycker verkligen att det har gått jättebra hela veckan. Det tar nog en vecka till kanske innan hon har vant sig vid att jag dyker upp då och då med klasar av andra barn omkring mig. Hon vill gärna vara hos mig förstås, och det får hon de stunder vi samvarar. Hon är ju inte ensam från sin avdelning hos oss, utan vi blandas ändå ute på gården.
Hennes fröken säger att hon är helt avslappnad och leker som vanligt inne på avdelningen sen, och det är det viktigaste just nu. Att hon har det bra; det är ju meningen att hon skall leka och ha roligt medan jag är på jobbet, inte att hon skall gå och fundera på vart jag är och om jag dyker upp snart igen.
Personligen har jag haft en helt fantastiskt vecka - helt otroligt, och jag vet inte om jag kan beskriva, men det kommer nog ett inlägg om det också.
 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar