Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag de små sakerna i livet har jag märkt.
Det gör mig förmodligen inte särskilt unik. Och det gör ingenting. Ta bara årstidernas växlingar, till exempel. Jag älskar dom, övergångarna och förändringarna. Eller lilltjejens tusen hjärtan i leklera: "Här får du, mamma!" Och hon låter lika lycklig över vartenda ett. Jag också. Eller hennes bedjande blick när hon ber mig göra en vit hund med svarta prickar. Av samma röda leklera. "Snälla, mamma..."
Underbara ungar!
Känslan av deras små fina händer i min när vi cyklar eller är ute och går. Gabbe, som när han var liten alltid somnade bakpå cykeln, och tippade fram huvudet så att jag fick ha hans lilla kind i min hand för att stötta lite. Kan känna precis hur det kändes, fast det är så länge sedan. Sluttningen på hans axlar och hans hand som hängde utefter ena sidan när han stolt och nonchalant svischade iväg på egen cykel - med bara ena handen på styret - när han blivit lite större. Bilder jag alltid har kvar, och som alltid gör mig lika varm inuti.
Estrid, hur hon omedvetet rätar på ryggen och håller huvudet så stolt när hon har gjort sig fin och skall iväg någonstans. Alla hennes funderingar och fantasier, hennes mellanposition i syskonskaran som gör att hon påminner så mycket om mig själv..
Mjukglass, rasslet av löven i träden.. höll på att skriva doften av dybakat bröd också, men ni fattar själva nu tror jag.
Kanske blir man klokare med åren, eller också har mina förväntningar på livet dämpats en aning och blivit lite mer realistiska.
...
Nej, det är det första; man blir klokare. Det finns ingenting litet eller dämpat i glädjen av ungarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar