Du måste ta revansch, Jenny!
Jag var sämst på gympa. Och tjock. Åtminstone lite rund; det är så svårt att säga var gränsen går, särskilt såhär långt efteråt. Men jag var dessutom dum, brukar jag till mina före detta elevers stora förtjusning erkänna, eftersom jag trodde att jag hade vunnit, när jag hade mest poäng efter att ha sprungit 60 m.
Jag vet inte om det var självbevarelsedrift eller missförstånd; att jag inte förstod att man skulle ha den kortaste tiden, inte mest poäng. (Det lite udda är att alla andra verkar ha fattat hur det här gick till. De kanske hade sprungit på tid i hela sitt liv, vad vet jag.)
Kan också minnas, och det här var på högstadiet, att jag stod vid en stång som jag till min stora glädje kunde hoppa upp och göra framåtkullerbytta på. Men sedan skulle man tydligen göra bakåtkullerbytta på den också, och jag fick inte gå därifrån innan jag hade klarat det. Fattar fortfarande inte, nu när jag tänker på det, hur läraren kunde låta mig stå där och utan större coachning gång på gång på gång försöka få upp ben och rumpa över stången underifrån. Det är ju omöjligt! Hon måste ha hatat mig!
Men jag red. Och sprang. På min fritid. Och det bästa med hästar är att de inte dömer en alls. Jag och Odette var ett oslagbart team ute i skogen. Vi tävlade aldrig, utan red mest ute i skogen på upptrampade stigar och hemmagjorda hoppbanor som vi byggt med hjälp av enbuskar, hinkar och annat. Men jag älskade henne, och jag älskade att rida hemåt i vinterkvällen och låta henne bestämma tempot medan jag kikade upp mot stjärnorna.
Och springandet sedan, jag vet egentligen inte varför jag började med det. Men jag älskade det också, och upptäckte att kroppen liksom ville springa när jag väl börjat. Men det var samma sak där, bara jag och löparskorna. Ingen som dömde mig eller tog tid.
Sedan när jag blev vuxen började jag på friskis och svettis. Sedan på annan aerobisk träning; step-up, body pump osv. Hur kul som helst. Och jag springer fortfarande, trots uppehåll på ganska så många år.
Och faktum är ju att kroppen faktiskt mår bra av att röra på sig, och psyket mår också bättre för den delen. Läste någonstans att man är ungefär tio år yngre i kroppen om man tränar regelbundet än om man inte gör det. Det har du kanske ingen glädje av nu såklart, för du är ännu så ung, men förhoppningsvis om en massa år så är du också lite äldre, och då är den där studsen i fötterna och spänsten i kroppen kanske inte så självklar längre.
Det härligaste, den största vinsten, är ändå revanschen. Låt inte dom ta glädjen ifrån dig. Det är så underbart skönt att träna sig riktigt tokslut, svettig och törstig. Utan någon som står och dömer och bedömer vid sidan av.
En annan sak som slog mig häromsistens när jag var ute och sprang, var att jag har ju upptäckt under åren att om jag gör si eller så, så springer jag fortare. Utan att minska på uthålligheten. Det är ingen konstig upptäckt om man springer mycket. Det konstiga är, och det är det här jag kom att tänka på, att ingen någonsin under alla mina år i skolan talade om det här för mig.
Varför, undrar jag, lät dom mig springa år ut och år in, ta tid, och konstatera att nej, hon den där bergstedtsungen är inget vidare på att springa, utan att tala om för mig vad jag kunde göra för att förbättra mig?
Svara på det den som kan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar