Avhoppet

Jag har hoppat av läraryrket, och under sommaren som gått har jag gång på gång fått bekräftelse på att jag gjort rätt. Framförallt slutar jag, åtminstone tillfälligt, för att själva yrket har förändrats så mycket under de tio åren jag jobbat. Förändrats till det negativa; det är inte längre det jobb jag utbildade mig för. Och det är så synd, på ett sätt, för jag älskar egentligen verkligen mitt jobb.

Många förändringar som skett är bra, helt klart, och en vacker dag kanske jag skriver ett eget inlägg om det också. Noggrann dokumentation över elevernas kunskapsutveckling, till exempel. Många förändringar har dock lett till bristande tillit mellan samhälle och skola, och det är inget konstruktivt klimat att vara i; där trivs inte jag. Till exempel att man gör en del saker bara för att man skall "ha ryggen fri". Skolor, lärare och rektorer anmäls och stäms till höger och vänster. Ibland med rätta. Ibland för att någon blivit sur. Och det är ingen bra pr för en skola i en tid då man "slåss" om eleverna.

Så dels skall vi jobba; undervisa, planera, ge feedback, utvärdera, ordna möten, skapa trygghet mm. Mycket av detta skall också dokumenteras; att vi gjort allt det här, på vilket sätt och hur ofta, och slutligen skall även en del av det bevisas. Att man dokumenterat och gjort.

Tilliten har brustit, och lärare betraktas med misstänksamhet som slöa och oengagerade individer, och om skolan och samhället varit ett äktenskap, så skulle de behövt ha åkt på spa tillsammans någon gång nu snart. De behöver verkligen hitta tillbaka till varandra.

Och detta trots att jag faktiskt inte en enda gång stött på en oengagerad lärare. Inte en enda som inte tar mobbning på största allvar, gör allt vad han/hon kan för att förebygga och stoppa. Mina kollegor är helt fantastiska, och jobbar och ger och ger och jobbar och ger lite till. Och så ibland det allra sista också.

Jag är riktigt stolt över att ha varit en av dom!

Men om jag skall räcka till på ett bra sätt till dom jag älskar allra mest ändå, så måste jag söka mig därifrån. Det förstod jag någon gång under vårterminen, och därför sökte jag några andra jobb tidigt i våras, och fick i samma veva som skolavslutningen erbjudande om ett jobb på en förskola i Roma där jag bor.

Jag hoppade och skuttade faktiskt runt i huset av pur glädje när jag lagt på luren, och då hade jag ändå inte varit där och pratat ännu. "Ja, ja, ja, ja!!" Vera skrattade åt mig: "Vad gör du mamma?"

Tja, vad skulle jag säga? Kastar upp allt i luften för att se var det landar!