Jo, jag tänkte ju skriva något om Alex Schulmans skamsköljningar; det är ju ett sådant fantastiskt bra ord! Finns det någon i denna världen som inte vet hur det känns när man tänker på något man nästan skulle kunna krypa ur huden för att få ogjort? Om det gick. Stöten av energi som sköljer genom kroppen. Skammen. Och hur man riktigt vrider sig inuti och nästan kvider. Ibland högt. Skamsköljning..
Alex verkar plågas av sina skamsköljningar rätt ofta. Jag också, men numera försöker jag förminska dem, och läxar upp dem istället; men så låt mig vara människa! Ja, jag har gjort dumma saker, skitdumma faktiskt, och jag skäms. Men såhär är det att vara människa; man gör bort sig ibland och det får man leva med, men nu räcker det!
Jag misstänker att det vi båda egentligen lider av är inte våra dumheter (inte så mycket i alla fall), utan våra alldeles för starka överjag. Våra överjag har blåst upp sig till någon sorts... jag vet inte vad, men som sitter och petar på oss och ständigt påminner oss om våra hemskaste stunder för att få oss att känna oss små och ynkliga. Men nu har jag avslöjat mitt överjag, och det det håller på med är en rätt vanlig härskarteknik som jag inte orkar ställa upp på att tryckas ner av.
Och här sitter jag och skriver om Alex Schulmans överjag, och det var ju egentligen inte meningen, för det har jag verkligen ingen aning om. Är det något jag vet pyttelite om så är det nog honom. Jag får prata för mig själv.
Hur som helst så njuter jag av att sätta mitt överjag på plats ibland. Det menar nog väl, men kan vara en riktig präktis. Inte särskilt sympatisk alls. Men jag blir bättre och bättre på att skaka av mig, istället för att knyckla ihop mig inuti av skam.
Hur skönt som helst - herregud; låt mig vara människa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar