Nästan två timmar var hon borta. Hon hade lekt med en av kompisarna hela dagen, och innan de skildes åt skulle de gå och köpa glass. Kompisens mamma hade sagt att de skulle komma raka vägen hem, men det hade inte Estrid uppfattat, och inte vet jag om kompisen hade gjort det eller inte. Hur som helst hade tjejerna gått in på biblioteket och satt sig.
Och helt glömt bort tiden. Först hade de bara suttit och läst, och sedan hade de fått se en tjock bok med en massa tatueringar, piercingar och annat spännande folk hittar på att göra med sina kroppar. De hade ju haft jättekul, såklart.
Estrid visste inte att vi skulle iväg och att jag letade efter henne. Gabbe skulle till jobbet, och var jättefrustrerad över att han skulle bli sen, eftersom hon inte dök upp. Han cyklade runt och letade, jag åkte runt i bil och kompisens mamma cyklade också omkring i kvarteret, bort till affärerna, ner till Kungsgården och bort till kyrkan. Inga flickor någonstans.
Gabbe ringde polisen på väg till Åminne, och jag hade telefonkontakt med de andra föräldrarna och med Stefan. Jag hade blodsmak i munnen av rädsla när jag lämnat honom och körde tillbaka. Paniken kom krypande när jag insåg att det faktiskt nästan gått två timmar, och att det är alldeles för lång tid för att det skulle vara rätt. Estrid är en klok och ordentlig unge. Lättdistraherad måhända, så det vore inte helt konstigt om de dröjde sig kvar någonstans. En liten stund. Inte två timmar.
Försökte tänka lugnt: vet att hon inte skulle följa med någon eller ta emot något. Men om någon stannar till och frågar om de skall ha skjuts hem, då? Säger att han vet var vi bor? Eller om de gått in på någon mindre tvärgata och någon bara sliter in dem i sin bil utan att de hinner märka att de tappar glassen ens...
Och sådär malde mina otäcka fantasier på, värre och värre, utan hänsyn.
På bibblan hade hon suttit. Var helt förkrossad när hon förstod hur rädda vi varit - hon visste ju inte ens att vi skulle iväg, att de skulle ha skyndat sig tillbaka...
Älskade lilla fina Estrid.
