Sömnparalys

Ordet för dagen är alltså sömnparalys!

Kom över det av en händelse  när jag läste tidningen (Igår)imorse. Det fanns i en artikel om narkolepsi, i samband med vaccinering med pandemrix. (Vilket i och för sig gör mig helt tokig; att veta att vi vaccinerat hela familjen med något man tydligen inte riktigt hade någon koll på. Skulle man inte kunna sätta dit "dom" för allmänfarligt beteende eller vårdslöshet?)

Men om sömnparalys; jag drabbades i tonåren, och det inträffade ganska ofta under tio år kanske eller så. Nu för tiden händer det ytterst sällan. Men det händer faktiskt, att jag vaknar och kan inte röra på mig precis när jag har somnat eller håller på att somna. Allt jag kan göra är att andas, och jag försöker andas riktigt tungt och får i bästa fall fram ljud som gör att Stefan märker att jag "har mardrömmar" och kan väcka mig. Han skakar mig ganska hårt, säger han, och det kan vara att jag inte ens märker det. Men sedan bryts det, och det är som att komma upp till ytan efter att ha kämpat under vatten för länge.

Sömnparalys inträffar, vet jag nu, när muskelkontrollen i kroppen stängs av för tidigt, till exempel. För en del händer det här strax när de håller på att vakna, och då har inte muskelkontrollen satts på i tid, utan är fortfarande avstängd fast man har vaknat. Den stängs av när man sover för att man inte skall skada sig själv under sömnen har jag läst, och ögonen lär vara det enda undantaget. Men stängs den av innan man somnar helt, då upplever man det såklart som om man blivit förlamad. Ett tillstånd man rätt så lönlöst och skräckslagen försöker att kämpa emot.

Jag blev orolig när jag var med om det första gången såklart; det är jätteläskigt att vara helt vaken i huvudet men inte kunna röra sig alls eller ha någon aning om vad det är som pågår. En del andra skumma grejer händer ibland också; nu har jag läst att man kan drabbas av hallucinationer och allt möjligt i samband med det. En del ser människor i sitt sovrum, hör människor eller upplever att de lämnar sina kroppar. Jag tänker inte gå in på vad jag har varit med om själv; inga hallucinationer dock.

Men ruggigt är det. Särskilt när man inte vet vad det är. Det är lätt att tro precis vad som helst. Inget man kanske gärna pratar om heller. Jag frågade min mamma en gång minns jag, och hon lät lite orolig och undvikande. Hon visste ju inte, men jag tror aldrig vi pratade om det igen heller.

Jag skulle också blivit orolig om min unge kom och sa att han eller hon inte kunde röra sig när hon höll på att somna.

Men nu alltså, snart 43 år gammal, när det i stort sett aldrig händer längre, så har jag fått ett namn för detta: sömnparalys. Har också fått veta att det inte är farligt och att jag inte är ensam. Måste firas!

Jag googlade som hastigast och kom in på en blogg där någon beskrev det här, och hade fått massvis med svar.  Läste någon annanstans att man räknar med att den fjärdedel av människorna är med om det här någon gång. Jag är alltså i väldigt gott sällskap - härligt!

(Fast tråkigt förstås att det är så många som är med om det här, för det är inte speciellt kul. Lättare dock att handskas med kanske, om man vet vad det är..)