Sommaren, tiden, Schulman och maktlösheten

"Varför är det så mörkt på kvällarna?" frågade Gabbe en kväll när vi åkte hem från Åminne. "Tja, ljuset vänder och kvällarna blir mörka tidigare igen såklart.."

Han menade på att det är ju mitt i sommaren och borde fortfarande vara jätteljust på kvällarna (och det är det ju i och för sig, om man jämför med december). Men de här senaste dagarna efter åskovädren har varit lite höstiga, tycker jag, så jag håller med honom. Men jag gillar ju det, så mig gör det inte så mycket.

Köpte två kubikmeter björkved idag. Inte en höst och vinter till utan ordentligt med ved så att vi kan tända brasor när vi vill! Så jag är beredd - hösten kan komma.. i september, oktober någon gång.

Jag kan inte minnas att jag har känt mig såhär ledig någon sommar sedan jag började jobba som lärare. Innan dess jobbade jag ju ofta som servitris på somrarna, så då är man ju inte ledig alls. Jag menar alltså sedan jag började med betald semester.

Helt avslappnad känner jag mig, och det är såå skönt. Och så har jag ännu tre veckor kvar av semestern innan jag börjar mitt nya jobb. Vad mer kan man önska?

Lite sans och vett, kanske i så fall. Finns inga ord för det som händer omkring oss just nu. Hörde på radion vad en av flickorna som varit med på Utöya sagt: "Om en människa kan sprida så mycket hat, tänk då hur mycket kärlek vi kan sprida, allihopa tillsammans." Det kan man tänka på. I det stora och det lilla.

Har funderat jättemycket (faktiskt) kring insändarstormarna i Gotlands Tidningar kring Alex och Calle Schulman, och också kring den där insändarskribenten som kallar sig "Löntagare med fem veckors semester", och det här hänger ihop med sprida kärlek:

Insändarna som handlar om Alex och Calle har att göra med den där ormen Calle hade ihjäl i tron att det var en huggorm, och man vill nästan få det att låta som om han plöjt igenom skogarna här på ön och lustmördat varenda orm han stött på, och man uppmanar bröderna att sluta skriva i tidningarna och i sina bloggar, och menar på att det de håller på med är slöseri med tid. De får dock gärna andas lite till av vår luft innan de ger sig av igen, tillbaks till gaskammaren (Stockholm).

Själv har jag ingen välgrundad åsikt alls om de två; det var synd med ormen, men däremot reagerar jag jättestarkt på det som skrivs om det här. Dels tycker jag att det är fruktansvärt pinsamt att liksom bli del av det hela bara genom att läsa det. Lite så att om jag någon gång skulle råka hamna bakom den ena eller den andra av the Schulmans i kön någonstans så skulle jag nästan vilja be om ursäkt å insändarskribenternas vägnar. Varför kan det inte få finnas plats för oss alla? Gillar man inte det de skriver så är det ju fritt att låta bli att läsa, eller hur?

Men det är något annat också; det man håller på med på insändarsidorna när man gör såhär är ju att skapa och förstärka en slags "vi och dom" eller kanske ännu värre "vi mot dom"- känsla. Och när jag läser de här insändarna, och sedan hör på nyheterna om vad som hänt i Oslo till exempel, så tänker jag att det är ju precis samma mentalitet som uttrycks; vi (hör till, har rätt och vet) och ni (hör inte hit, har fel och skall straffas).

Det skrämmer mig. Den här världen behöver inte mer sådant. Vi som nu har lyckan att bo på den här vackra ön, kan vi inte låta den inspirera oss? Vår vackra natur dömer inte, särbehandlar inte och värderar inte. Den är, och låter vara. Kan vi inte försöka vara lite mer som den? (Och jag menar vår natur i den vidaste bemärkelsen - allas.)

Lika med den där stackaren som kallar sig "Löntagare..". Hur kan man lägga så mycket tid och kraft på att beskriva sin avundsjuka och sin okunskap? Och varför gör man det? Varför måste vi döma varandra hela tiden? Döma och fördöma, utan att egentligen ha gått ett enda steg i någon annans mockasiner. Som den här insändarskrivaren, utgå ifrån att precis alla lärare är lata, överbetalda och sitter i lärarrummet och äter tårta i väntan på sommarlovet.

Det enda vi vet är det vi ser, och så länge man inte har tillgång till hela bilden så kanske man skall avvakta lite. Jag föreslår att den här människan tar och spenderar 4,5 år på högskolan och närmare en halv miljon i studieskulder och sedan axlar jobbet och njuter av sin lön och sommarlovet som han eller hon har jobbat in. Varsågod! Lärare behövs ju.

Kärlek behövs också. Och tolerans. Kan vi försöka visa varandra lite mer sådant - snälla!