Det här hände för tja.. två somrar sedan nu måste det vara. För vi hade Forden, men Stefan hade inget körkort ännu.
Två fjärrstyrda nycklar fick vi till bilen när vi köpte den. Efter några månader, på sensommaren någon gång, så upptäckte jag för första gången att reservnyckeln saknades. Och den använde vi ju just inte, eftersom det ändå var jag som körde. Stefan hade den ibland när han packade ut grejer eller ungar i bilen, men det var väl allt.
Jag reagerade inte särskilt bestört över att den inte hängde där den skulle, utan tänkte att den har väl åkt ner från kroken bara, och ligger där bland cykelhjälmar, cykelpumpar, vantar och benskydd. En och annan försvunnen nyckel har legat därnere, så det hade inte varit särskilt konstigt. Men när jag väl tog mig för att leta så fanns den inte där.
Då började det kännas lite obehagligt. Så började jag tänka hur Vera legat och sovit i barnvagnen vid den öppna ytterdörren hela våren. Tänk om någon vart så jäklig så han eller hon faktiskt smygit sig fram och sträckt in handen och snott bilnyckeln..
Vi letade och letade, men nyckeln var borta. Det var bara att konstatera. Obehaget av att veta att det kan faktiskt vara så att bilen är borta en vacker morgon när vi skall iväg allihop bleknade såklart mer och mer för varje morgon bilen stod kvar. (Oftast så är ju folk inte bara ute efter bilnyckeln om dom snor en sådan, utan själva bilen också.) Men man vänjer sig vid tankar och hittar ständigt nya saker att oroa sig för, så vi lämnade det där med bilnyckeln.
En kväll långt senare ringde Gabbe från Amor, fritidsgården härborta, och frågade om jag läst artikeln i tidningen om hittegodsavdelningen inne på polisstationen. "Njaa, inte så noga, jag bläddrade bara igenom tidningen imorse som hastigast.." "Slå upp artikeln och kolla på bilden! Är inte det våran bilnyckel?"
På bilden fanns en stor hink med upphittade och inlämnade nyckeln. Och vad tronar överst tror du, om inte vår bilnyckel!!
Men det kan ju inte vara på riktigt. Det kan ju inte vara vår - det finns ju tusentals likadana. Men nyckelringen i läder från Kindvalls såg onekligen ut precis som den som suttit på våran. Och även om den inte heller är den enda i sitt slag så finns det nog inte tusentals av dem här på Gotland i alla fall.
Ja, och det är klart det var vår nyckel; annars hade jag ju inte skrivit allt det här. Jag gick till polisstationen nästa dag, och bad att få titta, och jodå, nog var det vår allt!
Så märkligt.
Och tack snälla, snälla du som lämnade in den. Jag vet inte vem du är eller var du är, men tusen tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar