Har just slutat amma lilla Vera, och jag saknar det. Jag är glad att vi har slutat, och det känns rätt och bra och jätteskönt, men jag saknar det. I hjärtat. Fast jag var lite orolig faktiskt, att jag inte skulle komma till den där punkten där jag känner med hela min kropp att "nej! nu är det bra!", så att jag skulle klara att sluta. Tänkte faktiskt "tänk om jag bara fortsätter", för jag kunde inte riktigt se framför mig hur jag skulle kunna uppbringa den typen av kraft jag skulle behöva för att säga ifrån. Får jag en chans att sova en stund på natten så tar jag gärna den. Och kan jag säga ja till mina barn så gör jag gärna det.
Jag hade nog inte tänkt att amma henne så länge. Hade nog tänkt att sluta egentligen till förra sommaren. Men den gick ju så fort, så jag hann inte riktigt med. Och sen började hon ju dagis, och jag ville inte sluta under inskolningen där. Sen brände hon sig, och då var det ju knappast läge, och sen var hon sjuk så mycket och då var bröstmjölken typ det enda hon fick i sig ett tag så då ville jag såklart inte sluta.
Men en kväll, två veckor före tvåårsdagen, hände det. Jag fick nog. Jag blev nog lite napp mot slutet, och fick springa upp flera gånger varje kväll för att se till att hon somnade om vid bröstet. Det var riktigt tufft, men har man fått nog har man fått nog. Och efter två skriknätter och en skrikeftermiddag så insåg hon att jag menade allvar; mjölken var slut. Med rivsår på halsen lämnade jag in min lilla hesa unge på dagis på måndagmorgon; hon kämpade verkligen. Nu är hon helt ok med det, men klappar mig ibland på bröstet och konstaterar att "därinne är mammas tutte". (Jag tyckte hon sa "hänger" en gång, men det kan hon väl inte ha gjort..) Men ja, jo, det får man ju hålla med om, och påminna om att maten är slut, och att Vera får dricka välling istället och att det går jättebra. Och jo, det håller hon med om.
Nu somnar hon i min famn uppe i sängen när vi har läst saga (att få saga i sängen var ett helt ok uppbyte visade det sig när hon slutat skrika och slåss), och så trixar jag ner henne på kudden så småningom. Men hon har börjat hålla fast mig i håret; hon har alltid gosat med sina händer i mitt hår, men nu håller hon det gärna som två tömmar när vi sitter och läser, så ibland får jag liksom drypa ur sängen, kroppsdel för kroppsdel för att hon inte skall vakna, vilket vid ett par tillfällen slutat med att jag står på alla fyra på golvet bredvid sängen med bara håret kvar i hennes små knutna nävar likt en vuxen Rapunzel i spegelvärlden och undrar om det är ett vanligt scenario i de svenska kvällshemmen. Men nu sover hon gott och vaknar inte tusen gånger varje kväll som hon gjorde förut. Piuh!
Och jo, jag vet att man kan köra fem-minuters-metoden också. Men det är nog inte riktigt min grej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar