Jag har nog ett av de bättre jobben man kan ha. Jag är oerhört priviligierad som får betalt för att umgås med skithäftiga ungar hela dagarna! Jag lovar; det är aldrig långtråkigt, och ingen dag är den andra lik. Långt därifrån!
Ibland är det tufft såklart, för de måste ju nå målen, och gör de inte det så går det inte att sluta grunna på. Eller om någon av dem inte mår bra, inte kommer in riktigt i klassen eller inte har några kompisar så är det samma sak där. Och ibland har man det ju själv tufft också. Som i höstas när jag bar runt på Vera natt efter natt och hon bara hostade, och så skall man ändå vara på tipp-topp sen i skolan; det går ju inte att sitta och gömma sig bakom en dator eller stå ute på något lager och packa upp varor.
Och man vill vara tipp-topp också; man vill ju inte att det skall gå ut över skolbarna att ens egna är förkylda. Men efter en längre tids sömnbrist känner man sig onekligen lite grå. Inte riktigt så på hugget som man skulle vilja vara.
Det är mängden tid man lägger på jobb som jag funderar på. Om man nu inte har det så att man kan jobba halvtid eller deltid eller något. Antal dagar, liksom. Antalet timmar om dagen. Att vi lägger så fruktansvärt mycket tid och kraft på jobbet, och hinner med våra egna barn och varandra så lite. Och för vad? För att köpa dyra tv, mobiler och datorer som vi ändå gnäller när vi tycker ungarna sitter för mycket framför, för att betala bilen som vi kör fram och tillbaka till jobbet med... Ja, ni fattar.
Och det är då, när jag känner så, som jag tänker att vi skiter i det här. Vi säljer huset och sticker någonstans hela familjen. Någonstans där det inte kostar så förtvivlat mycket att leva, där vi inte behöver alla prylar och där vi kan få tid att vara. Tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar