Nyckeln till skilsmässa!

Jo, jag har räknat ut hur det blir - hur det går till, varför folk skiljer sig när barnen vuxit upp och flyttat hemifrån. En del skiljer sig såklart tidigare. Såhär funkar det:

1) Förälskelsefasen. Man har svårt att hålla fingrarna borta från varandra. Behöver ingen närmare beskrivning. Ger upphov till barn.

2) Ett barn är så himla gosigt, så ganska snart vill man gärna ha fler. Den bedövande tröttheten sätter in efter olika lång tid beroende på en rad olika faktorer såsom antal barn, hur bra de sover på nätterna, ålder, toleransnivå, kondition osv. Man har fortfarande kontinuerlig närkontakt, kramas hej, hejdå, håller om och ser varandra. Gökar lite ibland. Allt väl.

3) Den förlamande tröttheten träder in. Upptäcker plötsligt med huset fullt av ungar att man inte alltid hinner med att kramas hej och hejdå ens t ex, för det är så många andra som hinner före. De naturliga tillfällena till närhet som dagen annars ger faller bort en efter en. Ungarna sover olika bra, och man somnar oftast oannonserat med någon av dem. Hinner alltså inte alltid ens säga godnatt.

4) Den förlamande tröttheten medför ofta att man inte orkar ta hand om saker och ting som man brukat. Man måste prioritera bort för att hinna med god tid med ungarna när man kommer hem från jobbet. Blir på lite dåligt humör av att det ser så sunkigt ut. Vill ha ett fräscht och mysigt hem där ljuset strömmar in genom de rena fönstren. Välfungerande förvaring så att inte all dynga ligger framme och blir dammigt. Men någon av ungarna är sjuk och spyr överallt så man har fullt sjå att hålla undan tvätten. Börjar bli lite irriterad på den man egentligen älskar mest av allt att han inte kan fixa det.

5) Vardagen stabiliserar sig, rutiner sätter sig och de första terminerna på dagis börjar betala sig i form av ett lite starkare immunförsvar. Orkar börja tänka på att man kanske skulle hitta på något för att bryta vardagen, kanske gå ut en sväng. Ja! Ut! Dansa! Man har fortfarande inte fixat så att man kan ha barnvakt sent på kvällen, så man får gå ut en och en. Ojdå! Man var inte ensam ute - fullt med trevliga vackra människor som SER en. Plötsligt är man inte bara utplånad förälder, utan en egen individ. Trevligt. Börjar längta tills nästa gång man kan gå ut. Tänker att man kanske skulle gå ut med den man gifte sig med, men den fan är man så trött på för det är så länge sen man hade kul tillsammans så man har glömt hur det var. Tror inte att det går längre. Orkar inte försöka. Vill bara ha den där kicken.

6) Ja, hörni; ni vet var jag vill komma - därifrån går det förmodligen bara utför; ni vet vad som kommer sen. Illa. Så se upp. Ta er tid tillsammans. Lös det och ta hand om varandra. Skaffa barnvakt. Glöm inte bort att ni älskar varandra.