Minns hur ofattbart tråkiga jag tyckte mina föräldrar var när jag var tonåring. Dom gjorde ju aldrig nåt! Själv var man ute med kompisar, hade kul och allt möjligt. Och dom var bara hemma. Såg på tv. Somnade i soffan. Att dom bara orkade med sig själva!
Så vaknade jag i soffan av att min egen tonåring kom hem sent en kväll. Och såg som genom ett trollslag det hela med hans ögon; så ofattbart tråkigt att komma hem och se husets vuxna, en eller båda, ligga utsträckta och sova i soffan. Och då, då, fattade jag: aha, dom orkade inget annat, dom var helt slut! Kanske mina föräldrar fakiskt inte var dom tråkigaste på hela jorden, dom hade bara ägnat hela långa veckan åt att städa, laga mat, tvätta och jobba ihop pengar åt mig och mina systrar så att vi obekymrat skulle kunna ägna oss åt att vara tonåringar. Så när fredaglördag äntligen kom så käkade man lite gott - och så däckade dom i soffan.
Förmodligen samma med volymen på stereon. Antagligen bad inte pappa en att skruva ner när han kom hem från jobbet för att han ogillade skitbra musik, faktiskt var världens tråkigaste människa och älskade att haverera stämningen för oss ungar. Han var väl bara helt färdig efter en lång dag på jobbet. Inte fattade man det då. Att man kunde komma hem och ge vad som helst för en liten liten stunds lugn och ro.
Och tvätten. Jag minns hur mamma ondgjorde sig över den ofantliga mängd tvätt vi tydligen producerade i huset. Jag var aldrig riktigt säker på vilket sätt det hade med mig att göra, men jag trodde nog att hon verkligen älskade att tala om att hon tvättade minst en maskin om dagen. Det värsta av allt är att när Gabbe var liten och det bara var vi två, (och det här har inte jag berättat för mamma) tänkte jag att jag aldrig skulle tjata på det viset om tvätten. Så himla jobbigt var det faktiskt inte. Samma med dammsugningen (han måste väl få röra sig även om jag nyss har dammsugit) och disken (det är faktiskt rogivande på nåt vis att ta hand om disken i slutet av dagen). Några år senare är jag dock lite klokare; med en familj på fem personer är det liksom en helt annan sak. Än när man är två. Enkelt matematik, egentligen. Tänkte inte på det då.
Så ja, jag tjatar. Om precis samma saker som jag hört mina föräldrar tjata på mig om. Kan du skruva ner lite grann? Men måste du gå in med skorna, jag har ju precdis dammsugit! Kan du inte lägga tvätten i tvättkorgen, åtminstone? Är det bara jag som tycker att handfatet behöver skrubbas? Och det är så himla härligt. Äntligen fattar jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar