Var ute och red igår - åh vad härligt! Jag och Estrid har längtat och väntat på denna lördag. Kanske särskilt jag faktiskt, som står och är avundsjuk varenda måndag när hon rider. Men så kom den äntligen, våran riddag, så jag trotsade förkylningen med ipren, nässpray, theracough, förnekelse och laddade med vicks och näsdukar i fickan och stack iväg till stallet. Familjeridning i skogen. Och har man längtat och väntat så har man, då spelar det ingen roll om det känns som om man inte ens skulle klara bilturen dit.
Det var strålande sol och vindstilla i skogen, en magisk bubbla i detta söndersnorade sportlov. På världens största häst gungade jag fram. Estrid framför mig vände sig lite oroligt om ibland för att kolla om det gick bra. Hon vet att jag har ridit förut, men hon har aldrig sett det - det är ett tag sen. Emalj hette han. Han var så stor så att jag kunde nästan inte baxa upp sadeln, en westernsadel som säkert vägde 20kg bara den. Och när hästen väl var påklädd och klar var jag så slak så jag tänkte att "jag kommer aldrig upp på den där". Men det är klart jag gjorde. Man har otroligt med kraftreserver. Och han var så snäll och gosig. Följde minsta lilla vink från mig. Estrid blev lite lugnare efter första travturen när hon såg att jag fortfarande satt kvar. Fast han halkade och snavade hela tiden, men det kanske inte är så konstigt eftersom han hade hovar som dasslock. Jag skulle också haft svårt att lyfta dem ordentligt.
Anklagade honom för att försöka kasta av mig när han gjorde små glädjesprång mitt på den skitsmala, hala stigen. Dom riktiga ridtjejerna hade såklart jättekul i vetskapen att om han inte velat ha dig kvar på ryggen så hade du legat där! Jo, så är det nog. Först var jag nöjd att jag lyckats hålla mig kvar, men sen var jag nöjdare att han inte ville kasta av mig. Man har mycket att vara glad för när man tänker noga.
Visste att jag skulle få träningsvärk. Men jag var inte beredd på det här. Det har stadigt blivit värre och värre under dagen. Bara den som först inte rider på 25 år, och sedan ger sig ut på en tvåtimmarstur i skogen vet vad jag pratar om. Jag kommer att kunna gå imorgon, men bara med riktigt, riktigt stora svårigheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar